Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

En dag bland antidemokrater

Nazistdemonstrationen i Göteborg under bokmässehelgen fick stor uppmärksamhet i media och både den och motdemonstrationerna har varit föremål för intensiva debatter. Smedjans chefredaktör Lars Anders Johansson var på plats, både vid Nordiska Motståndsrörelsens samling på förmiddagen och i motdemonstrationen på eftermiddagen. Det här är vad han såg.

Ica Maxi, Grafiska Vägen 11.00

Den så kallade Nordiska Motståndsrörelsen verkar ha tagit till sig av glåporden riktade mot deras märkliga mundering under demonstrationen i Falun på första maj i år. Med illasittande vita skjortor och gröna slipsar instoppade mellan knapphålen liknade de mer en sammanslutning av vilsna baristor än den mordiska nazistsekt de i själva verket är.

När rörelsens aktivister samlas utanför Ica Maxi på Grafiska vägen söder om Liseberg i Göteborg har de valt en annan framtoning. I svarta skaljackor med rörelsens emblem, Tyr-runan, på ryggen, ser de betydligt farligare ut än vad de gjorde i Falun. De har dessutom rustat sig för våldsamheter.

Förutom de numera ökända kravallsköldarna och de tjocka flaggstänger som brukar användas som vapen, har ytterligare kravallutrustning tillkommit. Skinnhandskar med förstärkta knogar och kravallhjälmar som dinglar från bältet. Knappast normala persedlar för någon som endast är intresserad av att nyttja sin demokratiska rätt att säga sitt hjärtas mening.

Förutom de numera ökända kravallsköldarna och de tjocka flaggstänger som brukar användas som vapen, har ytterligare kravallutrustning tillkommit.

Nazisterna har själva valt platsen för sin samling. De har därmed frångått den av polisen anvisade startpunkten för demonstrationen vid Scandinavium, flera kilometer norrut. Återigen har nazisterna till synes dribblat bort polisen, såsom de gjorde vid den oannonserade demonstrationen i Göteborg några veckor tidigare.

Den demonstrationen var en förberedelse inför denna, både i form av testande av polisens kapacitet och som marknadsföring. Marschen den 30 september var tänkt att bli den största någonsin i rörelsen. Tusen demonstranter hoppas man på enligt egna uppgifter.

Tusen nazister dyker dock inte upp på parkeringen utanför Ica Maxi. Snarare halva antalet. Polisen är på plats, med ett stort antal piketbussar. Några med västar som det står ”dialogpolis” på står och talar med nazistledaren Simon Lindberg.

Endast två motdemonstranter syns till, ett ungt par, där modern bär en bebis i en sele på bröstet. De håller en hemmagjord banderoll med texten ”Inga nazister på våra gator”, och fotas och intervjuas av de närvarande journalisterna.

Strax efter lunch tågar den svartklädda horden iväg under massiv polisbevakning. Planen tycks vara att tåga förbi Bokmässan, men polisen leder gruppen runt Liseberg för att hålla dem på avstånd från mässan och folkmassorna där.

Med sig har de plakat med bilder på kända politiker, journalister och opinionsbildare och texten ”förbrytare”.

Med sig har de plakat med bilder på kända politiker, journalister och opinionsbildare och texten ”förbrytare”. I ljuset av att Nordiska Motståndsrörelsen trycker upp klistermärken om att folkförrädare skall hängas i lyktstolpar är det inte svårt att föreställa sig vad de anser att dessa ”förbrytare” skall vederfaras. Beaktar man att gruppen flera gånger visat prov på våld och terror finns skäl att ta hoten på allvar.

Det är en katt- och råttalek mellan nazister och kravallutrustad polis. Nazisterna har vunnit första slaget om initiativet, genom att välja sin egen samlingsplats och således också en annan rutt än den på förhand av polisen beslutade. Polisen har dock hela tiden demonstrationen under kontroll, och har även i förväg satt upp anslag om vad som bör undvikas för att inte riskera att gripas för hets mot folkgrupp.

Beaktar man att gruppen flera gånger visat prov på våld och terror finns skäl att ta hoten på allvar.

Framme vid Örgrytevägen bestämmer sig Nordiska Motståndsrörelsen för att återigen testa polisens gränser. Order utgår att hela demonstrationen skall svänga vänster, mot bokmässan, den samlingsplats som Nordiska Motståndsrörelsen ursprungligen hade önskat sig, och som polisen till varje pris vill undvika.

Sedan går allting snabbt, poliserna blockerar marschvägen med sina kroppar och nazisterna, lika kravallutrustade de, går till attack med sköldar och flaggstänger. Efter en stunds tumult är flera av Nordiska Motståndsrörelsens aktivister, däribland ledaren Simon Lindberg, gripna.

Polisen har slagit en järnring runt klungan av svartklädda nazister. De skall inte komma längre än så här denna dag. Som journalisten Niklas Orrenius formulerade det i Dagens Nyheter: vad som skulle bli en styrkedemonstration slutade som en lätt förnedrande promenad mellan två ICA-butiker.

Ica Focus, Örgrytevägen, 15.00

Motdemonstranterna som samlats på Heden för att protestera har nåtts av uppgifterna att nazistdemonstrationen ändrat rutt. Många börjar röra sig mot Örgrytevägen och Ica Focus där nazistdemonstrationen stoppats, för att visa sitt missnöje på plats. Snart har tusentals människor samlats utanför poliskedjan.

Det är en salig blandning av människor, framför allt ungdomar men även en del vuxna och äldre. Det visuella vänsterinslaget är påtagligt: palestinasjalar, röda stjärnor, hammaren och skäran. Stämningen är till en början upprymd. Många ser påtagligt exalterade ut, som om de väntat på detta länge.

Där finns också en hel del vanliga personer, utan några speciella attribut. Antagligen vanliga göteborgare som gått ut för att visa sin avsky mot nazismen, eller besökare från Liseberg och Bokmässan som kommit för att se spektaklet.

Det svarta blocket är där, det vill säga de aktivister som kommer för att bråka. Det svarta blocket är inte någon organisation utan en taktik. Ett centralt led i denna taktik är att beblanda sig med den större massan. Utan den större massan vore den revolutionära vänstern en lätt match för polisen. Därför står de i sina kepsar, vindtygsjackor och solglasögon i grupper om fem. Jag räknar till ett tjugotal sådana grupper bara i den del av demonstrationen som jag kan överblicka från den plats där jag står.

Utan den större massan att gömma sig i vore den revolutionära vänstern en lätt match för polisen.

Vissa har maskerat sig, men de flesta har halsdukar, redo att täcka ansiktet med vid skarpt läge. Trots att alla som någonsin deltagit eller sett den här typen av demonstration vet vilka dessa grupper är och vilken agenda de har är det ingen i motdemonstrationen som tycks bry sig. Att demonstrera med den totalitära våldsvänstern verkar inte vara något som bekommer människorna omkring mig.

Nazisterna ser man knappt skymten av. Långt borta, bakom rader av parkerade piketbussar och kravallutrustad polis, kan man skymta topparna på deras grönvita flaggor. Några tal eller slagord kan inte höras från deras håll. De är för långt borta. Polisen har än så länge situationen under kontroll.

Maskerade proffsdemonstranter ropar att man ska trycka på framåt, mot polisen.

I takt med att allt fler människor ansluter till motdemonstrationen blir trycket bakifrån starkare och talkörerna tilltar i styrka. Maskerade proffsdemonstranter ropar att man ska trycka på framåt, mot polisen. Smällare briserar, så kallade bangers, som brukar förekomma i samband med fotbollsmatcher. De kastas mot poliserna och framför allt deras hästar. Jag tänker på nittiotalet då den våldsamma vänstern brukade bränna korvkiosker och Scan-lastbilar. Den förmenta djurvänligheten verkar vara som bortblåst nu.

Trots angreppen från delar av motdemonstrationerna håller poliserna sig lugna och låter sig inte provoceras. Stämningen är dock mer spänd. Flera av poliserna står med dragna batonger.

En ny poliskedja anländer och vi blir tillsagda att backa. Poliserna avancerar och vi backar ned mot Mölndalsån. Polisen separerar grupperna för att bereda plats åt stora bussar av turisttyp. Det verkar som att planen är att bussa nazisterna från platsen. Vissa av motdemonstranterna jublar, eftersom det betyder att nazisterna förlorat dagen. Andra fortsätter att kasta stenar och smällare mot polisen och deras hästar.

Fler poliser anländer, nu även med hundar. Vi blir återigen tillsagda att backa, med hot om att alla som inte lämnar platsen riskerar att bli gripna. Med ån bakom ryggen börjar det bli trångt. De svartklädda demonstranterna på bron (de små grupperna om fem har nu formerat sig i större grupperingar, helt enligt plan) trycker på åt andra hållet.

Vissa av de till synes vanliga medborgarna i demonstrationen ser skärrade ut, som att de undrar var de har hamnat.

Samtidigt som vi som inte är intresserade av en konfrontation med polisen försöker backa, trycker de maskerade demonstranterna på framåt och skriker ”Ingen lämnar bron”. Vissa av de till synes vanliga medborgarna i demonstrationen ser skärrade ut, som att de undrar var de har hamnat. Knallskotten och stenarna fortsätter att kastas mot poliserna och deras hästar.

Med en hel del möda lyckas vi ta oss över bron, på andra sidan är det lugnare. Nu är det nästan bara de svartklädda våldsverkarna kvar längst framme vid polislinjen. Scenerna som nu utspelar sig är de vanliga vid den här typen av motdemonstrationer: stenkastarna springer fram och attackerar, och drar sig sedan tillbaka när polisen går till motangrepp.

Den här gången har dock polisen is i magen och låtsas retirera. När de svartklädda gör ännu en anstormning blir de till sin förvåning inringade av polisen. Ett antal svartklädda lotsas bort till raden av uppställda polisbussar. När våldsverkarna inte längre har den stora massan att gömma sig i är de chanslösa.

När de svartklädda gör ännu en anstormning blir de till sin förvåning inringade av polisen.

Längre upp på Örgrytevägen utbryter fullt slagsmål mellan olika grupper av aktivister. Åsikterna tycks gå isär om huruvida det är rätt att attackera polisernas hästar eller inte. Slagsmålet är över efter en kort stund. Snart sänker sig lugnet, polisen har kontroll över situationen.

Nazisterna, långt, långt borta på andra sidan, tycks nästan bortglömda. Till slut tröttnar även de och bestämmer sig för att med slokande fanor återvända till sin ursprungliga samlingsplats vid Ica Maxi. Detta trots att de tidigare lovat att inte flytta på sig förrän deras ledare blivit släppt.

Segrare för dagen blev polisen, som lyckades avstyra vad som hade kunnat få katastrofala konsekvenser. Polisen stoppade nazistdemonstrationen utan att ge Nordiska Motståndsrörelsen möjlighet att hävda någon form av martyrskap. Nazisterna föll på eget grepp. Det var de som gick till angrepp mot polisen när de försökte byta marschväg från den anvisade rutten. Polisen lyckades också hålla isär de våldsamma grupperingarna och på så vis förhindra ett fullskaligt gatukrig.

Polisen stoppade nazistdemonstrationen utan att ge Nordiska Motståndsrörelsen möjlighet att hävda någon form av martyrskap. Nazisterna föll på eget grepp.

Framför allt lyckades poliserna själva behålla sitt lugn och därigenom undvika de uppslitande scener av polisiärt övervåld som varit vanlig när liknande situationer tidigare gått över styr. Några vittnesmål om övergrepp från polisens sida har hittills inte framkommit.

Dagens stora förlorare var utan tvekan Nordiska Motståndsrörelsen. De lyckades endast samla hälften av de tusen demonstranter som det talats om på förhand. Trots all gratis reklam rörelsen fått i media de senaste veckorna var uppslutningen mindre än i Falun på första maj.

Den Nordiska Motståndsrörelsen är antagligen den mest välorganiserade och farliga nazistorganisation Sverige skådat på mycket länge, med ett våldskapital som skall tas på största allvar.

Som politisk rörelse är dess betydelse emellertid försumbar och förhoppningsvis kommer fiaskot i Göteborg att ytterligare bidra till dess marginalisering. Svenskar har aldrig gillat nazister, inte ens när rörelsen stod på sin topp 1934 fick den mer än 27 000 röster. Mycket litet tyder på att detta kommer att ändra sig framöver.

Dagens andra förlorare var den stenkastande våldsvänstern. I och med att de aldrig fick tillfälle att direkt konfronteras med nazisterna framstod de med sina upprepade attacker på polisen och deras hästar som just de demokratihatande och samhällsfientliga element de är.

I efterhand har jag sett videoklipp som delats på nätet som visar hur enskilda vanliga demonstranter skäller ut de maskerade stenkastarna. Sådana bilder är starkare än all den skrämselpropaganda som våldsaktivisterna förmår uppbåda. Förhoppningsvis var det en eller annan vanlig demonstrant som fick sig en tankeställare kring vilka de egentligen demonstrerade tillsammans med.

Förhoppningsvis var det en eller annan vanlig demonstrant som fick sig en tankeställare kring vilka de egentligen demonstrerade tillsammans med.

Efter att ha deltagit i en mängd demonstrationer mot rasism och nazism har jag med åren kommit att bli alltmer tveksam till demonstrationen, och framförallt motdemonstrationen, som metod för att bekämpa nazismen. Demonstrationer av det här slaget kan lätt användas av grupperingar som har en extrem agenda, eller som bara är där för att bråka.

Därmed inte sagt att det stora flertalet som gick ut för att visa sin avsky mot nazisterna sympatiserade med eller legitimerade de hundratal extremister som använde motdemonstrationen för sina dunkla syften. Det var polisen som stoppade nazistdemonstrationen i Göteborg, och det var mot polisen som de maskerade motdemonstranterna gick till angrepp mot.

Efter fiaskot i Göteborg lät Nordiska Motståndsrörelsens presstalesperson Pär Öberg meddela att detta var sista gången som de sökte demonstrationstillstånd. De som har ropat efter att nazisterna inte skall beviljas sådant kan således sägas ha vunnit den striden. Frågan är dock om alternativet – tillståndslösa demonstrationer utan förvarning – är att föredra. Den lätt förnedrande promenaden mellan två Icabutiker lär inte vara något de vill upprepa.

För en demokratiskt sinnad person är det dock en tröst att landets största nazistorganisation vid sin största kraftsamling inte förmår samla fler än 500 aktivister, och att de våldsamma motdemonstranterna inte var många fler, trots organiserade bussresor från både Malmö, Oslo och Köpenhamn. Stödet för antidemokratiska rörelser tycks med andra ord begränsat, vilket bådar gott inför valåret.