En budget som kan stå EU dyrt
EU:s första långtidsbudget efter Storbritanniens utträde skulle kunna vara ett utmärkt tillfälle att minska slöseri och fastslå nya prioriteringar för det europeiska samarbetet. I stället pekar EU-kommissionens budgetförslag i rakt motsatt riktning.
Den svenska europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) brukar säga att ”det som är bra med EU är gratis och det som är dåligt är hur dyrt som helst”. Sällan har de orden känts så träffsäkra som när budgetkommissionären Günter Oettinger i går presenterade sitt förslag till EU:s nästa långtidsbudget för perioden 2021–2027. Trots att Storbritannien, vars bidrag motsvarat ungefär 13 procent av EU-budgeten, är på väg att lämna unionen är såväl kommissionen som Europaparlamentet överens om att EU:s budget ska öka.
Med största sannolikhet kommer därmed också Sveriges medlemsavgift att öka från 40 till 55 miljarder kronor, vilket skulle motsvara de samlade kostnaderna för försvaret och Sveriges krisberedskap. Sverige vinner visserligen mycket på att vara en del av EU-samarbetet, inte minst eftersom tre fjärdedelar av Sveriges varuhandel sker på EU:s inre marknad. Men precis som på hemmaplan bör den nya regering som tillträder i höst, oavsett färg, jobba oavbrutet i de kommande budgetförhandlingarna i Europeiska rådet för att värna varje krona.
EU:s främsta utgiftsområden, jordbruks- och sammanhållningspolitiken, är inget annat än stora slukhål. Jordbrukspolitiken uppstod till en början för att trygga livsmedelsförsörjningen i Europa efter andra världskriget, i en tid när brist var vanligare än överflöd. Men i dag är EU:s jordbrukspolitik långt ifrån ändamålsenlig. Utvärderingar visar att de direktutbetalningar som utgör 70 procent av EU:s jordbruksbudget minskar produktiviteten, skapar ett subventionsberoende och inte erbjuder något mervärde jämfört med en nationell jordbrukspolitik.
Utbetalningarna är baserade på hur mycket mark man äger, vilket får löjeväckande resultat. Bland de riktigt stora mottagarna av EU:s jordbruksstöd finns aristokratiska familjer, franska kycklingkonglomerat och det brittiska kungahuset. I sitt budgetförslag har kommissionen föreslagit nedskärningar av de samlade jordbruksutgifterna på 5 procent och av direktutbetalningarna med 4 procent, men det är alldeles för små minskningar av ett skadligt och snedvridande slöseri.
EU:s främsta utgiftsområden, jordbruks- och sammanhållningspolitiken, är inget annat än stora slukhål.
Även sammanhållningspolitiken, som består av ekonomiska stöd till regioner för att utjämna skillnader mellan medlemsstaterna, ger lite om något mervärde i sin nuvarande form. Enligt tankesmedjan Bruegel finns det inga klara bevis för att EU:s sammanhållningspolitik bidragit till att utjämna ekonomiska ojämlikheter mellan regioner. Om något är det snarare tillgång till den inre marknaden som bidragit till tillväxt. Dessutom har sammanhållningsfonderna blivit en källa till korruption i central- och östeuropeiska länder.
För att komma tillrätta med de problemen borde sammanhållningsstöden minska och reglerna kring dem stramas åt. Att kommissionen vill minska sammanhållningsutgifterna med 7 procent är ett steg i rätt riktning, men det behövs mer. Sammanhållningsstödet kan med fördel riktas in enbart på de fattigaste medlemsländerna där det behövs mest. Investeringarna bör också fokusera på projekt som ger genuint mervärde på EU-nivå, såsom forskning och utveckling, program för att underlätta arbetskraftsrörlighet inom EU och gränsöverskridande infrastruktur för energi och kommunikation som medlemsländer inte kan finansiera på egen hand.
Kommissionen gör rätt i att föreslå att länder kan förlora budgetstöd om de inte respekterar demokratiska och rättsstatliga grundprinciper. Sverige och andra medlemsländer kan inte fortsätta finansiera Polens och Ungerns övergång till illiberalism. Men det återstår att se om kommissionen verkligen vågar sätta hårt mot hårt. I dag är det sällan kommissionen tvingar medlemsländer att betala tillbaka EU-medel trots uppenbara bevis att de använts felaktigt. Och det är upp till berörda medlemsländers regeringar om de vill publicera EU:s bedrägeribekämpningsbyrå Olafs rapporter, vilket av förklarliga skäl sällan sker.
Ett EU med färre medlemsstater behöver en mindre budget och nya prioriteringar. Nu är frågan inte om, utan snarare med hur mycket, EU:s utgifter kommer att öka. Trots att kommissionen vill minska i jordbruks- och sammanhållningsutgifterna är de föreslagna nedskärningarna blygsamma, samtidigt som satsningarna på forskning och utveckling inte är tillräckligt ambitiösa. EU:s långtidsbudget för 2021–2027 hade kunnat bli en budget för framtiden, men kommissionens förslag speglar i stället fortfarande till stor del efterkrigstidens prioriteringar. En sådan oförmåga till anpassning kan stå en union som säger sig vilja moderniseras mycket dyrt.