Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Sverige sviker sina vapenägare

När EU:s vapendirektiv klubbades var det till slut skrivet på ett vis som inte behövde innebära någon större skada för svenska vapenägare – förutsatt att Sverige implementerar det utan tillsatser. I stället föreslår utredningen en implementering med extra allt.

”Man kan inte vara emot direktivet för att man är rädd för hur det ska genomföras i Sverige”, sade Anna Maria Corazza Bildt (M), vice ordförande i det utskott i Europaparlamentet som behandlade EU:s vapendirektiv.

Det visar sig att Sveriges genomförande av direktivet ger all anledning att vara emot EU:s vapendirektiv i sin helhet.

När EU till slut klubbade vapendirektivet, var det en markant förbättrad version av det ursprungliga förslaget. Först hade kommissionen föreslagit att halvautomatiska vapen i allmänhet skulle få en kategori A-klassificering, vilket i praktiken förbjuder dem för privatpersoner. Därmed skulle även många av de vapen som används för jakt och sportskytte, två stora folksporter i Sverige, förbjudas.

Under ett drygt år skrubbades förslaget rent från de allra värsta punkterna. Till slut var det bara kombinationen av ett halvautomatiskt vapen och ett tillräckligt stort magasin som skulle flyttas från den hårt reglerade kategori B till den huvudsakligen förbjudna kategori A. Sportskyttar, som ibland behöver använda stora magasin, skulle dessutom kunna få ett undantag – förutsatt att deras egen lagstiftare tillät det.

Unionen fungerar ofta som sista chansen för impopulär lagstiftning som nationella lagstiftare vill slippa stå till svars för.

Problemet är bara att Sverige lider av en sorts duktighetssyndrom i EU-lagstiftningsfrågor. Om unionen presenterar ett direktiv nöjer vi oss inte med att implementera det; vi inför ännu fler regler och bestämmelser, som för att visa hur mycket bättre vi är på att införa lagstiftning än de andra medlemsländerna. På engelska kallas det gold-plating. Europaparlamentet definierar det som ”ett överflöd av normer, riktlinjer och procedurer, ackumulerade på nationella, regionala och lokala nivåer, som inkräktar på de väntade policymålen”.

Inte bara det, Sverige har också en grupp högt uppsatta tjänstemän på Polismyndigheten och i regeringen som bedriver en kampanj mot vapenägande. Med metoder som omfattar allt från att opinionsbilda till att i strid med sina uppdrag motarbeta enskilda licensansökningar, försöker de försvåra det lagliga vapenägandet i föreställningen att det även kommer att minska det olagliga. Två av de mest framträdande av dem, Peter Thorsell och Nils Hänninger, representerade Sverige i den arbetsgrupp under EU:s ministerråd som arbetade med vapendirektivet.

Idén att en minskning av lagligt vapenägande skulle kunna minska det olagliga vapenägandet delas också av den före detta rikspolischefen Dan Eliasson. I sin nya roll som generaldirektör för MSB skrev han i ett remissvar till förslaget på svensk implementering av vapendirektivet att det ”ur ett samhällsperspektiv är viktigt att, i möjligaste mån, begränsa tillgången till vapen”.

Ett problem med EU är att unionen ofta fungerar som sista chansen för impopulär lagstiftning som nationella lagstiftare vill slippa stå till svars för. Allt de behöver göra är att först driva frågan i EU, sedan genomföra direktiven ovanifrån och skylla på unionen. När regeringen genomdrev tobaksdirektivet, som bland annat förbjuder smaksatta cigaretter, kunde exempelvis folkhälsoministern bara rycka på axlarna och peka i riktning mot Bryssel.

Vad gäller vapendirektivet finns ännu större anledning att misstänka ett sådant förfarande. Mentolcigaretter är inte en fråga som får väljare att byta parti; det är däremot vapenägandet.

Med andra ord fanns det redan från början goda skäl att oroa sig över den svenska implementeringen av vapendirektivet.

Återigen har Sverige visat sig inkapabelt att hantera EU-lagstiftning på ett rimligt sätt.

I januari presenterade regeringens utredare Kazimir Åberg sitt förslag på hur vapendirektivet skulle implementeras i Sverige. De misstänksamma visade sig få rätt. Återigen föreslås bland annat att licenser för somliga vapentyper ska tidsbegränsas så att de måste förnyas vart femte år – ett problem eftersom licensprövningar redan kan dra ut på tiden i månader. Utredningen föreslår också att magasin och ”avfyrningsmekanismer” blir tillståndspliktiga på samma sätt som vapen är.

I fredags var sista dagen för de svenska remissinstanserna att svara på utredarens förslag. Enligt Svenska Dynamiska Sportskytteförbundet skulle förslaget i praktiken innebära att deras sport inte längre kan existera.

Återigen har Sverige visat sig inkapabelt att hantera EU-lagstiftning på ett rimligt sätt. I stället för att hålla sig på miniminivån tar utredaren tillfället i akt att lägga till massor av lagstiftning som inte kommer att göra mycket nytta för någon, men desto mer skada för Sveriges vapenägare.

I jämförelse reagerade Tjeckien på vapendirektivet genom att klubba en lag som formellt gör jägare och sportskyttar till en del av det tjeckiska totalförsvaret, och därmed undantagna från direktivet. Landet har dessutom drivit vapendirektivet till domstol. Tack vare Tjeckien prövar EU-domstolen just nu huruvida vapendirektivet över huvud taget är förenligt med unionens principer om tilldelade befogenheter, proportionalitet, rättssäkerhet och icke-diskriminering.

I Sverige finns det fortfarande anledning att hoppas att förslaget inte godkänns av riksdagen i sin nuvarande form. Oavsett hur det går bör vi bära med oss en läxa: det finns alltid skäl att oroa sig för hur Sverige ska implementera EU-direktiv.