Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet bestod den svenska ungdomsskolan av tre huvuddelar: kommunala folkskolor, statliga läroverk samt privata pojk-, flick- och samskolor. De allra flesta barn gick bara i folkskola. Söner i bättre bemedlade familjer kunde gå i ett statligt läroverk, medan det för döttrarnas del bara fanns avgiftsfinansierade privatskolor som alternativ till folkskolan. Kvinnor fick tillträde till de statliga läroverken först 1927, men från 1870 kunde kvinnor åtminstone avlägga studentexamen som privatist, och från 1874 på en del privata flick- eller samskolor.

Folkskolan var sexårig och gick ut på att förmedla grundläggande färdigheter i läsning, skrivning, räkning samt att eleverna skulle lära sig katekesen utantill. Denna skolform blev inte den allmänna medborgarskola som många reformvänner hade hoppats. Den blev i stället en fattigmansskola som bättre bemedlade föräldrar undvek att sätta sina barn i. Många folkskolor hade stora brister, till exempel usla lokaler och dåliga lärare. Folkskolan var dessutom en återvändsgränd som inte gav behörighet till högre studier. 

Bland privatskolorna dominerade flickskolorna. Pojkar hade ju tillträde till läroverken, varför efterfrågan på en dyrare form av privatskola för dem var begränsad. Eftersom pojkskolorna var relativt få och deras undervisning dessutom ofta liknade de statliga läroverkens, fick de inte en lika stor betydelse för den pedagogiska förnyelsen av det svenska skolväsendet som flick- och samskolorna skulle komma att få.

Societetsskolan i Göteborg grundades 1786 av den kristna herrnhutiska Brödraförsamlingen som landets första högre flickskola. Den bedrev strukturerad undervisning i teoretiska och praktiska ämnen. Att Göteborg under lång tid var den flickskoletätaste staden i landet hängde samman med att det här fanns många internationellt orienterade affärsmän som var angelägna om att ge sina döttrar en förnämlig utbildning.

Det privata flickskolesystemet var det första lyckade exemplet på ett privat skolsystem i Sverige.

På 1840-talet inleddes en kraftig expansion av flickskolor, först i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Malmö och Uppsala, och från 1850-talet i mindre städer. Professorn i kvinnohistoria Christina Florin konstaterade i en artikel 2009 att det privata flickskolesystemet var det första lyckade exemplet på ett privat skolsystem i Sverige:

”Flickskolornas lärare och elever utgjorde en slags ’kritisk massa’ där nya tankar om kvinnors villkor och underordning grodde till medvetenhet och missnöje. Många flickskolelärarinnor blev aktivister i rösträttskampen och i andra sociala rörelser. Som egna företagare och yrkesarbetande blev de också förebilder för unga kvinnor som drömde om självständighet och andra slags karriärer än de som äktenskapsmarknaden kunde erbjuda.”

Florin konstaterar att ingen riktigt hade räknat med denna utveckling. Det blev en form av kulturrevolution som iscensattes av kvinnorna själva:

”Skolgrundarna var entreprenörer i utbildning. De skaffade fram lån, finansiärer och elever; de skrev kursplaner och läromedel, de ordnade lokaler och anställde lärare, de undervisade och var rektorer.”

Riksdagen beslutade 1874 att införa statsbidrag till flickskolor. Bidragen höjdes successivt, och kom även att omfatta samskolor, där pojkar och flickor läste tillsammans, men bidragen var länge på en mycket begränsad nivå. År 1886 fanns det 124 flickskolor på 71 orter med drygt 10 000 elever. De allmänna pojkläroverken hade ett obetydligt större elevantal i 95 läroverk.

Flickskolor och samskolor lydde under samma statliga regelverk, skolledare och lärare hade ofta erfarenhet från båda skolformer och deras yrkesföreningar var gemensamma. Det fanns både traditionella och reforminriktade flickskolor, men alla samskolor var i princip reforminriktade. Redan det faktum att de bedrev samundervisning för pojkar och flickor, även upp i tonåren, innebar ett reformtänkande. 

Palmgrenska samskolan grundades i Stockholm 1876 av läraren Karl Edvard Palmgren som Skandinaviens första samskola. Från starten bedrevs endast slöjdundervisning, men året därpå inleddes även teoretisk undervisning. Skolan blev framför allt nydanande vad gäller undervisningen i moderna språk. 

Whitlocks skola gav möjligheter för eleverna att välja mellan olika ämnen och att växla mellan teoretiska och praktiska uppgifter.

Det kanske mest intressanta exemplet på en privat reformskola är den flickskola som Anna Whitlock grundade i Stockholm 1878 och som 1893 ombildades till samskola. Hon var även ledare för den kvinnliga rösträttsrörelsen och grundare av det kvinnliga konsumentkooperativet Svenska Hem. Whitlock är i dag mest känd som förebilden till Dagmar Friman i tv-serien Fröken Frimans krig.

Whitlocks skola gav möjligheter för eleverna att välja mellan olika ämnen och att växla mellan teoretiska och praktiska uppgifter. Undervisningen skulle vara verklighetsnära. I biologilektionerna var eleverna inte bara hänvisade till läroböckerna utan skulle även använda växter och djur. Naturstudier och lektioner i det fria, liksom studiebesök, ingick i skolans program. Både pojkar och flickor fick utbildning i hemkunskap, sy- och träslöjd samt undervisning i sexualhygien långt innan detta infördes i de allmänna skolorna. Samma sak gällde för undervisningen i samhällskunskap. 

Det mest särpräglade draget i Whitlocks skola var att den stod neutral i religionsfrågor – 90 år innan det allmänna skolväsendet blev konfessionslöst. Religionsundervisningen i hennes skola tog inte ställning för en viss religion, och den var mindre omfattande än i folkskolan. Detta gjorde att hon fick hundratals lektionstimmar över varje läsår, lektionstid som nu kunde läggas på de andra ämnen hon tyckte var viktigare än att lära sig katekesen utantill.

Vid 1920-talets ingång fanns 103 privata flick- och samskolor samt 77 offentliga läroverk. Antalet elever i privata flickskolor var drygt 19 000 och i högre allmänna pojkläroverk drygt 18 000. År 1920 hade flickor för första gången tagits in på ett kommunalt gymnasium, alltså ett läroverk där man kunde ta studenten, och under 1920-talet hade ytterligare ett par kommunala och statliga gymnasier följt efter. Höstterminen 1926 gick 404 flickor och 7 525 pojkar på offentliga gymnasier.

Den stora skolreformen 1927 innebar bland annat att fler möjligheter skapades för elever att kunna övergå från folkskola till läroverk samt att flickor gavs möjligheter att studera upp till studentexamen på avgiftsfria, offentliga läroverk. Det skulle dock dröja innan flickor fick denna rätt på landets alla läroverksorter. Många privata flickskolor kom under de följande åren att kommunaliseras. 

Systemet med att folkskolor och läroverk verkade parallellt för flera årskurser – även kallat parallellskolesystemet – började under 1900-talets mitt ifrågasättas. Riksdagen fattade 1950 ett principbeslut om att införa en enhetsskola som en gemensam bottenskola för alla, vilket ledde fram till beslutet 1962 att införa en gemensam grundskola för alla. Två år senare beslutade riksdagen även om en stor gymnasiereform. Gymnasierna skulle vara kommunala samskolor.

Ett syfte med de stora skolreformerna var att skapa större enhetlighet i det svenska skolväsendet. Alternativa skolformer ansågs inte önskvärda – och en del kom snart att klaga på att skolan i sin jakt på enhetlighet även blivit alltför likformig. Bara några år innan reformerna hade 1946 års skolkommitté sagt att flickskolorna haft stor betydelse för hela skolväsendets utveckling, men detta tillmättes nu ingen betydelse. 

Under 1970-talet försvann de flesta återstående privata flick- och samskolor. 

Den framtida pedagogiska förnyelsen skulle inte ske genom mångfald och experiment, utan genom centralt beslutade reformer, vilket ibland innebar att alla skolor i hela landet begick samma misstag samtidigt. Dessutom började allt fler ifrågasätta privatskolorna, eftersom de genom sina avgifter var socialt segregerade.

Under 1970-talet försvann de flesta återstående privata flick- och samskolor. Även privata lärarseminarier och privata förskolor, som länge hade haft stor betydelse för den pedagogiska utvecklingen, var nu borta.

Kvar blev ett fåtal privatskolor som helt klarade sig utan statligt eller kommunalt stöd, och några få skolor som lydde under olika särbestämmelser, till exempel riksinternat som Sigtuna och Lundsberg, internationella och konfessionella skolor samt Waldorf- och Montessoriskolor. Även Göteborgs högre samskola och Sigrid Rudebecks gymnasium fick behålla sina bidrag efter en hård politisk strid på 1980-talet.

En rad samhällsförändringar ledde under 1980-talet till ett ökat missnöje med bristen på valfrihet, inte bara inom skolan, utan inom hela välfärdsområdet. På skolområdet kunde kravet på valfrihet till exempel grunda sig på en strävan att rädda en glesbygdsskola eller att göra det möjligt för en mobbad elev att byta skola.  

En viktig händelse var starten av Pysslingen Förskolor AB 1983. Pysslingens affärsidé var att driva daghem på entreprenad med högre kvalitet och lägre kostnader än vad som var normalt i kommunerna. Socialdemokraterna gick till hårt angrepp mot Pysslingen: ”Det är en ofantlig skillnad mellan barn och sopsäckar”, konstaterade Olof Palme på SAF-kongressen 1984. Han åberopade erfarenheter från företagsdrivna daghem USA med dålig kvalitet och som därför kallades ”Kentucky Fried Children”.

Den socialdemokratiska regeringen drev 1984 igenom ett beslut om att daghem som drevs i vinstsyfte inte kunde få statsbidrag, den så kallade ”Lex Pysslingen”. Även fackliga ledare som Kommunalarbetareförbundets ordförande Sigvard Marjasin och TCO-ordföranden Björn Rosengren tog avstånd från företagsdriven barnomsorg.

Finansminister Kjell-Olof Feldt (S) hade redan 1984 i boken Samtal med Feldt uttalat sig för bland annat privata daghem. Han fick hård kritik för detta, vilket han har kommenterat på följande sätt i boken Alla dessa dagar 1991:

”Det smärtade mig att se mina kamrater stå där likt strutsar med huvudena nerkörda i sanden för att slippa se och höra. Motståndet mot privata dagis var dessutom bara toppen på det isberg av doktriner, som förhindrade experiment och initiativ för förnyelsen av samhällsverksamheten.”

Året därpå antog regeringen Bildt, med skolminister Beatrice Ask (M) som föredragande statsråd, proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor. Riksdagen biföll propositionen. Det femtonåriga offentliga skolmonopolets era var nu en avslutad parentes.

Omslagsfoto: Roger Lundsten/Aftonbladet/IBL Bildbyrå