Gå inte på myterna om friskolornas ekonomi

Vi har numera hört det upprepas så många gånger att det av många tas för en given sanning. Till och med bland valfrihetens varmaste vänner, långt in i den svenska borgerligheten, anses det av en del vara en självklarhet att friskolorna är överkompenserade. I en intervju i somras upprepade skolminister Lotta Edholm det hon sagt vid flera tidigare tillfällen. Den här gången med ännu större eftertryck: 

”Kommunerna har ansvar för hela skolväsendet, att se till att det hela tiden finns skolplatser och så vidare, och ansvar att ta emot elever om friskolor läggs ner. Det kommer ju med en kostnad. Hur stor den kostnaden är, det kommer utredaren nu att titta på. Jag föreställer mig att kommunerna kommer att ha en högre skolpeng per elev än vad friskolorna har”, sade Edholm i Sveriges Radios lördagsintervju. 

Därmed föregrep skolministern den stora skolpengsutredning som hon tillsatte så sent som i fredags. Men den viktigaste förutsättningen har under en längre tid varit given. Den har, som sagt, Lotta Edholm gång på gång klargjort: friskolorna ska ha mindre pengar, kommunerna mer.

Under många år har flera så kallade ”sanningar” om friskolor trumpetats ut i debatten. Att kvaliteten skulle vara dålig, vinsterna skyhöga och resultaten undermåliga. Inte konstigt att många kan tro att det faktiskt finns stora problem med dessa fristående skolor. Men samtidigt har realiteten trotsat dessa högljudda domedagsprofeter. Eleverna har strömmat till, nöjdheten ökat, resultaten förbättrats och fler skolor startats. Det nyaste ”problemet” man försöker sig på att påvisa är just skolpengen och myten att friskolor skulle vara överkompenserade.

Friskolemotståndarna, inte minst inom det så kallade #skoltwitter, har sten för sten byggt den tankekonstruktion som ger vid handen att de kommunala skolorna står med tomma bänkrader och tomma klassrum, som bara väntar på de hemlösa elever som väntas strömma till om något lika oförutsett som dramatiskt skulle inträffa. 

Saken är att ingen heller lyckats visa upp dessa spöklikt tomma, kommunala klassrum som står där och väntar på elever som aldrig tycks vilja frigöra sig från ”marknadsskolans” grepp om deras unga själar. 

Trots den hätska kritiken mot friskolor blir friskoleeleverna bara fler.  

Men verklighetsbilden har alltså ändå satt sig. Kommunerna bär stora kostnader för att elever väljer bort deras skolor. Drygt 410 000 elever hade i fjol valt fristående skolor runt om i landet. Trots den hätska kritiken mot friskolor – och trots kommunernas förmodade skenande utgifter, som sägs vara orsakade av elevernas valfrihet – blir friskoleeleverna bara fler. Hur ska vi förklara den här skenbara paradoxen? 

Drygt 410 000 elever hade i fjol valt fristående skolor. Trots den hätska kritiken mot friskolor blir friskoleeleverna bara fler.  

Till denna paradoxala dimension i svensk friskoledebatt tillkommer en komplikation. 

Friskolemotståndarna har nämligen fel. Landets liberala skolminister har också fel. Friskolorna är inte alls överkompenserade. Friskolornas elever får faktiskt mindre i skolpeng än sina jämnåriga som går i kommunala skolor. Mycket mindre. 

Jag har ägnat mig åt skolan och utbildning i snart sagt hela mitt yrkesverksamma liv (och liksom alla andra även dessförinnan). I grunden är jag gymnasielärare i samhällskunskap och historia. Som politiker var jag riksdagsledamot och Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson, men under många år också ansvarig för partiets utbildningspolitik. Jag har även suttit i styrelsen för Lärarhögskolan i Stockholm. 

Efter mitt politiska värv har jag fortsatt att ägna mig åt skolfrågorna, både som ordförande i Friskolornas riksförbund, och på Kunskapsskolan. Under alla dessa år har jag följt svensk skoldebatt och skolutveckling. Nog har jag stött på en hel del märkligheter inom skoldebatten genom åren, men aldrig har jag upplevt den vara lika osaklig, lika mycket byggd på falska föreställningar och luftslott, som i dag. Som gammal lärare är det med sorg jag ser så många av mina tidigare yrkeskollegor ägna sig åt att debattera med skamgrepp och desinformation. 

När Friskolornas riksförbund gav mig i uppdrag att finkamma kommunala budgettabeller, statistik och skolpengsbeslut för att en gång för alla reda ut frågan om huruvida friskolorna verkligen är överkompenserade bestämde jag mig därför för att göra det med exemplarisk noggrannhet. Inget annat hade varit försvarbart. Jag har i rapporten Är friskolorna överkompenserade? inte bara detaljgranskat siffrorna i alla budgetdokument, jag har också suttit i åtskilliga timmars intervjuer med kommunala tjänstemän för att i grunden reda ut den ohyggligt snåriga byråkrati som ligger bakom vitt skilda beräkningssystem i 32 olika kommuner. 

Kommunerna har valts ut för att representera ett tvärsnitt av riket. Stora som små. Många och få friskolor. Från norr till söder. 

Jag inser att jag inte är ensam om att ha granskat kommunala budgetar. Men jag är, vad jag vet, ensam om att också i detalj ha tittat på skolpengsbesluten, på den till staten inrapporterade statistiken och följt upp med frågor till berörda tjänstemän. Ingen av de granskade kommunerna har ett helt transparent system för hur de redovisar sina beräkningar. Tvärtom är det svårt och snårigt att följa och förstå. Också när revisionsföretaget Deloitte 2018 granskade 20 kommuner visade det sig att det inte går att svara på frågan om lika villkors-principen efterlevs i kommunerna. Även Riksrevisionens rapport i fjol tydliggjorde den kompakta bristen på transparens. Det är alltså i princip omöjligt för elever, föräldrar och andra medborgare att följa hur de räknat. För en tidsmässigt hårt pressad reporter på en lokaltidning likaså. De rikstäckande medierna har knappast heller resurser att avsätta till detta hästjobb. Jag har nu fått ägna åtta månader, i princip på heltid, åt den här undersökningen och rapporten. 

Utan att föregripa slutsatserna hade jag förstås mer än ett hum om vartåt det barkade redan innan jag satte igång. Friskolornas riksförbunds många medlemsföretag runtom i landet går duster med kommunerna om skolpengen så gott som dagligen. Också på Kunskapsskolan har vi haft vår beskärda del av skolpengsbeslut som förfördelat våra elever. Vår verklighetsbild var en helt annan än den allmänt spridda uppfattningen om att friskolorna får för mycket pengar. 

Men just därför var vi noga med att räkna ordentligt. Dubbelkolla siffrorna. Ställa följdfrågor till dem som fattat skolpengsbesluten. Trippelkolla siffrorna. Kvalitetssäkra siffror och räkna om igen. Tänka in alla faktorer som man behövde ta hänsyn till.

Det skiljer i genomsnitt närmare 17 000 kronor i skolpeng per elev och år. Till friskoleelevernas nackdel.

När jag satt där och lutade mig djupt ned över de färdigställda excelfilerna på skrivbordet kunde jag ändå inte tro mina ögon. Jag kontrollerade siffrorna en fjärde gång. Och för säkerhets skull några gånger till. Resultatet var långt värre än jag anat.

Så här ser det ut:

• Av 32 granskade kommuner är det bara 2 som följer lagen om likvärdighet. Det är alltså bara två av de kommuner som jag granskat som ger lika mycket i skolpeng till friskolors elever som till ”sina egna” kommunala elever. 
• Det skiljer i genomsnitt närmare 17 000 kronor i skolpeng per elev och år. Till friskoleelevernas nackdel. I de ”värsta” kommunerna skiljer det uppåt 30 000 kronor per elev och år.

Det var lätt att på förhand inse hur friskolemotståndarna skulle bemöta det här: ”Ni har ju inte tagit hänsyn till att kommunerna har ett annat uppdrag!”

Så vi tog hänsyn. Faktiskt har vi varit mycket generösa mot kommunerna. I friskoledebatten behöver man, om man som jag förespråkar valfrihet, ha både hängslen och livrem på när man kastar sig ut i hetluften. Inte minst i pengafrågan. 

Som jag tidigare nämnt kan man möjligen ifrågasätta om det, som friskolemotståndarna hävdar, verkligen står tomma stolar i väntan på elever på en massa kommunala skolor runt om i landet. 

Men det stämmer däremot att kommunerna, enligt lag, har en skyldighet att se till att alla i kommunen folkbokförda barn och ungdomar har en säkerställd skolplats. Det här kallas lite olika saker i debatten: skolpliktsansvar eller utbudsansvar till exempel. 

Kommunerna har också på andra sätt ett bredare uppdrag än friskolor. De är skyldiga att tillse att det finns skolskjuts för de elever som bor långt från skolan, de måste ombesörja hemspråksundervisning. De ansvarar för övergripande planering och skolplaceringar. 

En del av dessa kostnader bär även friskolor. Till exempel behöver små friskolor på landsbygden ofta ordna skolskjuts för elever som bor en bit ifrån. Men vi har som sagt medvetet valt att vara generösa mot kommunerna och räknat in alla tänkbara kostnader som finns. En del tidigare utredningar och rapporter har försökt beräkna vad kommunen har för merkostnader. De har alla gjort en teoretisk beräkning. Jag undersökte vad kommunerna faktiskt har för kostnader, saken är att kommunerna själva, visserligen på olika sätt, uppger detta i sina budgetdokument.

Vi förstod att det kan komma fler invändningar. Den socioekonomiska sammansättningen av eleverna skiljer sig åt en del mellan kommunala och fristående skolor, särskilt inom grundskolan. Elever i kommunala skolor har något oftare föräldrar utan eftergymnasial bakgrund. Så jag tog hänsyn till det med. 

Minst 11 000 kronor om året och per elev i kommunala skolor går till tungrodd kommunal byråkrati. 

När jag justerat för både statsbidrag, socioekonomisk elevsammansättning och kommunernas bredare uppdrag, vad gäller att tillhandahålla skolplaceringar, skolskjuts, hemspråk och upprätthålla utbudsansvaret med mera, kvarstår ändå en avsevärd skillnad i skolpeng mellan friskolors elever och kommunala skolors elever:

• En kvarvarande skillnad på 11 000 kronor per elev och år går helt enkelt inte att förklara. 
• Dessa extra pengar går i kommunerna till administration: alltså lönehantering, IT, fortbildning och HR till exempel.
• Detta är kostnader som även friskolor har, men de får hantera och rymma dessa inom ramen för den lägre skolpengen. 

Man skulle också kunna uttrycka det så här: Minst 11 000 kronor om året och per elev i kommunala skolor går till tungrodd kommunal byråkrati. De här extra pengarna kommer ofta inte de kommunala eleverna till del. Om det ändå vore så väl att det hade gått till fler lärare. Eftersom friskolorna har samma kostnader, och lyckas hantera dessa med mindre pengar, är denna differens ett kvitto på kommunal ineffektivitet. Resursslöseri med skattebetalarnas medel. 

Den som följt debatten om den infamösa Skolplattformen som Stockholms stad lagt drygt en miljard på, för att några år senare tvingas lägga ned den, då ingen lyckades använda den, vet vad jag menar. Kommuner är inte alltid bra på IT-lösningar. 

När Lotta Edholm presenterade sin skolpengsutredning i fredags sade hon under presskonferensen att ”det ansvar som kommunerna faktiskt har, att det finns en skola för varje elev vid varje givet tillfälle, att det inte speglas i resursfördelningen”. Det stämmer alltså inte. Kommunerna tar själva höjd för denna kostnad i sina budgetar. Kommunerna kompenserar sig själva för det ansvaret och allt annat som ingår i myndighetsansvaret – samt ytterligare 11 000 kronor per elev och år som inte faller inom det bredare uppdrag de har. Men den större pengen översätts tyvärr inte alltid till mer undervisningstid eller högre skolkvalitet.

Saken är ju den att de kommunala skolorna, trots den högre skolpengen, inte lyckas leverera en bättre utbildning. Tvärtom visar studier av skolforskare att friskolor som Kunskapsskolan och Internationella Engelska Skolan har högre förädlingsvärden i kärnämnen som matematik, svenska och engelska än genomsnittet (förädlingsvärdet mäter skolans bidrag till elevens kunskapsutveckling), att lönsamma friskolors elever klarar sig bättre på de nationella proven (rensat för så kallad betygsinflation) och att friskoleelever snabbare går vidare till universitetsstudier och tar minst 15 ECTS-poäng under det första året. 

Med andra ord gör de elever som väljer en friskola i regel ett klokt val. Men nog sticker orättvisan ändå i ögonen, när deras val bestraffas av kommunpolitiker som ger dem lägre skolpeng. För att inte tala om att det strider mot lagen. 

Tillbaka till skoldebatten. På det som kallas #skoltwitter, även om detta till övervägande del friskolekritiska kluster huserar på plattformen som numera kallas X, kom invändningar, efter att Friskolornas riksförbund nyligen släppte rapporten Är friskolorna överkompenserade?, som ett brev på posten. Någon kunde inte hålla sig och postade en enkel och förutsedd kritisk släng redan ett par dagar innan rapportsläppet. 

I ett normalt samtalsklimat hade man här kunnat anmärka på att ingen av dem tycks ha läst rapporten. De talar om att vi inte har tagit hänsyn till kommunernas bredare uppdrag, främst då det så kallade utbudsansvaret. Det har vi alltså gjort. Med råge. 

Så när den försvarslinjen imploderat hänfaller i stället dessa friskolekritiska debattörer till begreppsförvirring. De börjar tala om ”verksamhetskostnader”, om ”myndighetsansvar”, alltså om kommunernas bredare uppdrag som jag kallat det i rapporten. Men faktum kvarstår: ingen av dem kan redogöra för vilka kostnader vi skulle ha missat i rapporten, bortsett från pratet om ”tomma skolbänkar”. Dessa är förstås ett minst lika stort problem för friskolor, där det är de sista fem eleverna i varje klass som är lönsamma för skolan. Och återigen: detta ingår i utbudsansvaret, som kommunerna redan sett till att kompensera sig själva för.

Den politiker som gör allvar av planen att begränsa denna valfrihet bör nog tänka sig för.

Mer bekymmersamt är att det är så tyst från politiskt håll. Och i rikstäckande medier. Allt detta skvallrar tyvärr om hur väl friskolemotståndarna har lyckats etablera bilden av att friskolor är överkompenserade och att kommunerna behöver mer pengar. De behöver inte ens anstränga sig längre. 

Ett talande exempel bortom de mest rabiata friskolemotståndarna är Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), som i en replik i Altinget hävdar att Friskolornas riksförbund inte räknat rätt i rapporten. SKR missar dock de avsevärda resurser som kommunerna undanhåller friskolornas elever genom att avsätta dessa innan skolpengen beräknas. Det är förstås orimligt. Men i ett samtalsklimat där det blivit legio att utmåla friskolorna som skolväsendets stora problem tror man sig komma undan med falsk matematik.

Men jag är optimist. I längden kan inte faktaresistens löna sig. Verkligheten tränger igenom till slut. Och under tiden fortsätter landets elever och föräldrar att rösta med fötterna. Debatten bekommer dem inte. De har ögon att se med. Och fortsätter att göra bruk av sin, enligt alla opinionsmätningar, högt värdesatta valfrihet. Mer än sju av tio svenskar vill ha kvar det fria skolvalet. Den politiker som gör allvar av planen att begränsa denna valfrihet bör nog tänka sig för.

Större nyfikenhet har rapporten väckt bland kommunpolitiker och kommunala tjänstemän. Allra mest i de kommuner som kommit väl ut i granskningen, föga förvånande. Men faktiskt också bland flera andra tycks det som att insikten börjar växa om att något är fel när kommunerna betalar sig själva mer för en sämre utbildning. Och det blir svårt för den nytillsatta skolpengsutredaren, Lena Holmdahl, att bortse från de siffror som vi svart på vitt presenterar i vår rapport.

Det här borde också vara en betydligt större angelägenhet för skattebetalarna än vad det är. Det sätter det nuvarande, så självklara, paradigmet ur spel. Ryggmärgsreflexen när något inte riktigt fungerar är att kräva mer pengar till verksamheten i fråga. Såvida den inte är privat – lex ”marknadsskolan” – i så fall rör det sig om en utsugande verksamhet, vars resurstillförsel givetvis ska strypas. 

Men det finns anledning att reflektera över inte bara den tidigare nämnda friskoleparadoxen: varför sätter så många föräldrar sina barn i friskolor och varför väljer så många elever själva en friskola, om friskolor är så dåliga som motståndarna hävdar? Utan också över den bredare skolpararadoxen: varför underpresterar de kommunala skolorna samtidigt som de är överkompenserade? 

För ja, i den bisatsen fångas sannolikt min rapports underliggande slutsats. Om det är några som är överkompenserade är det inte friskolorna. Men det viktiga är ändå detta: trots att kommunerna får mer, får vi – skattebetalarna, samhället, och inte minst eleverna – mindre valuta för pengarna. 

En annan rapport från Friskolornas riksförbund, med den möjligen lite torra titeln Behörighet till gymnasiet, visar svart på vitt att av de 113 svenska grundskolor där flest elever – över 30 procent – lämnar årskurs nio utan gymnasiebehörighet, är samtliga kommunala. 

Jag har detaljstuderat 32 kommuners hantering av skolpengen. Nu behöver någon granska alla 290 kommuner. Det är vad en offentlig utredning borde göra. Min undersökning visar tydligt att oavsett vad man tycker om huruvida kommuner bör kompenseras i högre grad än friskolor, så kan vi se att de redan i dag får betydligt större ekonomiska resurser.

Ska dessa skolor verkligen ha mer pengar? Svensk skolforskning är återigen tydlig också kring detta: i ett rikt land som vårt, som redan satsar mycket på skolan (vi ligger på topp-tio-listan inom OECD), är det inte mer pengar som är lösningen på de problem som kvarstår i ett överlag trots allt relativt bra skolsystem. Det är något annat som måste till. 

Och tro det eller ej: lösningen är inte heller att begränsa elevers valfrihet eller att bestraffa de elever som gjort ett aktivt val med ännu lägre skolpeng. 

I stället – det här visar också skolforskningen – behöver de offentliga skolorna bli bättre på ledarskap och tydliga förväntningar, kräva regelefterlevnad av eleverna, hålla sig med ett starkare kunskapsfokus vad gäller bland annat läsning och matte, och skapa miljöer som främjar studiero. 

Varför inte låta sig inspireras av de många friskolor som visat vägen?

Svensk skola är faktiskt bättre än sitt rykte. Men svensk skoldebatt är under all kritik. Sveriges elever förtjänar bättre.