Samhälle Essä
Socialdemokraterna valde retoriken framför valfriheten
Socialdemokratins omsvängning kring privata utförare i välfärden bryter med partiets pragmatiska tradition. S valde vänsterretorik och attacker mot Sverigedemokraterna framför en samhällsbild grundad i verkligheten. Det skriver Widar Andersson, politisk redaktör för oberoende socialdemokratiska Folkbladet.
För alls inte så länge sedan var valfrihet visavi välfärdstjänster något som framför allt kunde utövas av den med goda inkomster och/eller med tillgång till vänskapskorruptivt lönsamma kontakter. Vad jag minns så fanns inte begreppet valfrihet i den politiska och psykologiska bruksmiljö där jag och miljoner andra svenska arbetare har vuxit upp och danats. Klasstillhörigheten gjorde valen och satte normen för oss. Utan att vi tänkte särskilt mycket på det. Det var bara som det var. Och de materiella villkoren var goda och blev steg för steg bättre. Men valfrihet fanns inte som begrepp.
Arbetare valde inte ens vilket parti de skulle vara med i. Ända fram till 1987 innebar ett medlemskap i arbetarnas fackliga centralorganisation LO ofta även ett automatiskt medlemskap i Socialdemokraterna. Kollektivanslutningen upphörde helt 1990.
Just det året 1990 var jag ombud på den socialdemokratiska partikongressen i Folkets Hus i Stockholm. Jag var ordförande för Socialdemokraterna i Nordanstig, en liten kommun i norra Hälsingland. Jag hade lyckats bli vald till ombud i hård konkurrens med ombudskandidaten från den betydligt större S-föreningen i Hudiksvall.
I en passage i 90-talsprogrammet slogs fast att välfärdens verksamheter kunde bedrivas i andra former än de offentliga.
Jag ville verkligen bli ombud. Kongressen kändes extra viktig. Berlinmuren hade fallit, Sovjetkommunismen höll på att klappa ihop, Tyskland stod inför en återförening, ett svenskt medlemskap i EG var inte längre otänkbart. Socialdemokraterna gick lite knackigt i opinionen (runt 35 procent) och partistyrelsen hade tagit fram ett förslag till ”90-talsprogram” och ett nytt partiprogram med ambitionen att knyta samman socialdemokratins traditionella kollektivism med det stadigt spirande intresset för individualism och frihet (att välja.)
I en mycket diskuterad passage i 90-talsprogrammet slogs fast att välfärdens finansiering alltid skulle vara gemensam men att välfärdens verksamheter kunde bedrivas i andra former än de offentliga. Jag var aktiv i diskussionen inför partikongressen. Mitt förslag var att kongressen tydligt skulle besluta om att välfärdens verksamheter kunde bedrivas såväl i offentliga, som i kooperativa och privata former. Jag fick inte med mig de övriga i ombudsgruppen från Gävleborg på det förslaget men valde att försöka agera som enskilt ombud.
Åren har gått sedan 1990. I en C-uppsats i historia från Örebro universitet 2014 väver studenten Bo Svensson samman händelserna på 1990 års S-kongress med övriga tecken på politiska förändringar under den tidsepoken. Jag citerar ett kort stycke ur Bo Svenssons uppsats Den svenska välfärdsstatens förändringar – förnyelse eller systemskifte där han med stöd av protokollen redogör för hur debatten fördes på kongressen 1990:
I debatten hävdade några talare att programmets text var inkonsekvent när den beskrev de negativa konsekvenserna av kommersialisering och samtidigt förordade en öppning för privat verksamhet inom välfärden. Ett tilläggsyrkande gjordes med innehåll att välfärdstjänsterna i huvudsak skulle bedrivas i offentlig regi, medan ett annat ombud yrkade att texten skulle förtydligas så att det framgick att verksamheterna kunde bedrivas i såväl offentlig och kooperativ form som i privat. Det senare förslaget bifölls av kongressen, det förra avslogs. Inga voteringar skedde i dessa frågor.
Uppsatsen fångar väl in de spänningar och frustrationer som fanns i frågan om valfrihet och privata utförare. De ombud och S-politiker som argumenterade för ett mer svartvitt socialdemokratiskt agerande i de aktuella frågorna fick möta en partiledning som starkt argumenterade mot invändningarna om ”ideologisk otydlighet”.
Socialdemokraternas ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten.
Jag citerar ur kongressprotokollet från 1990. Partiledaren och dåvarande statsministern Ingvar Carlsson argumenterar för det nya partiprogrammet:
Jag avvisar därför synpunkterna (…) att programförslaget skulle vara ideologiskt otydligt. Det är fel. Då har man inte läst med eftertanke. Förslaget är tydligt präglat av just socialdemokratins ideologi. Men denna ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten. Den kan inte presenteras i enkla svartvita scheman. Det är inget som vi behöver skämmas för. Det är just detta som gett socialdemokratin dess unika förmåga att förändra den verklighet som själv alltid är sammansatt. (…) De senaste åren har fört med sig stora förändringar i vår omvärld. Det kan inte undgå att påverka förutsättningarna för vår praktiska politik, men det kanske paradoxala är att alla dessa förändringar visar på hållfastheten i vår ideologi.
Ingvar Carlsson levandegör här mycket tydligt att det behövs en ”mångbottnad ideologi” för att som regeringsparti ta sig an en ”alltid sammansatt verklighet”. Det är ett förhållningssätt som jag har stor respekt för.
Ett litet parti som till exempel Vänsterpartiet vägrar/vill inte/vågar inte ens retoriskt nyansera den ideologiska konflikt man lever i visavi marknad och privat ägande. För V är ideologisk tydlighet och gamla ”sanningar” viktigare än möjligheten att anpassa sin praktiska dagspolitik till nutiden för att på så vis öka chanserna att kunna påverka samhällsutvecklingen på ett större och bredare plan. Socialdemokraterna är ett helt annorlunda parti. S är inte på något sätt en förkämpe för sådant som privat drivna skolor och vårdcentraler. Men S kan i en på ett nytt sätt ”sammansatt verklighet” leva med att friskolor och vårdbolag finns.
***
Jag har under alla mina år i och nära S-politiken känt mig tämligen ensam som öppen förespråkare för att det i många fall kan vara bra och samhällsnyttigt med till exempel fristående skolor. Samtidigt har jag känt mig innesluten i en ganska stor S-gemenskap av acceptans och förståelse för att sådana finns och kan göra nytta i samhället.
På senare år har tonen och retoriken dock förändrats påtagligt. Som så mycket inom socialdemokratin i dag beror förändringen i huvudsak på att konflikten med Sverigedemokraterna har överflyglat allt annat som dynamo för partiets ställningstaganden.
SD är den allvarligaste utmanaren som S mött inom partipolitiken på 100 år. SD växer på ungefär samma sätt som S gjorde då det begav sig. SD är varken borgerligt eller vänster utan är genom sin partiledning beredda att agera på det mångbottnade och sammansatta sätt som krävs för att strukturellt växa till i väljarstöd och inflytande. Runt 2015/2016 valde Sverigedemokraterna att byta fot när det gällde privata företag inom välfärden. Det tidigare mer ideologiska motståndet ersattes med ett maktpragmatiskt förhållningssätt till sådant som friskolor. Orsaken till SD:s omsvängning var en anpassning till vägvalet att gå in för ett kommande eventuellt regeringssamarbete med Moderaterna.
Socialdemokraterna valde – vad det verkar – utan några djupare avvägningar att kasta sig på betet. Här fanns en möjlighet att attackera SD som ett högerparti, som kapitalismens lakej, som näringslivets knähund och som fackliga arbetares fiende och svikare. S gjorde sig till en kopia av Vänsterpartiet och partiets företrädare attackerade entonigt och enkelsidigt ”marknadsskolan”.
Här fanns en möjlighet att attackera SD som ett högerparti, som kapitalismens lakej, som näringslivets knähund.
Ideologi betyder ju som bekant ”bilder av verkligheten”. Som det under långa epoker närmast eviga regeringspartiet har socialdemokratin – fundamentalt väl uttryckt av Ingvar Carlsson i det tidigare citerade kongressprotokollet från 1990 – hellre förhållit sig till de sammansatta verkligheterna än till teoretiska bilder av verkligheten.
När det gäller mångfalden av privata utförare inom välfärdsverksamheterna har S dock valt att sätta sig på en retorisk vänsterhylla för att försöka skapa en stor skillnad mellan S och SD. Hittills har det emellertid varit helt verkningslöst. SD gör ingen stor sak av sin hållning i frågorna. Medborgarna är i huvudsak nöjda med välfärdsföretagens tjänster – annars skulle de ju inte välja att anlita dem – och Socialdemokraterna i regeringsställning har heller inte ansträngt sig för att förändra politiken.
***
Att jag med min bakgrund kom att engagera mig i frågor om valmöjligheter och välfärdsföretagande beror i allt väsentligt på att jag från sent 1970-tal kom att engagera mig i Hasselakollektivet i norra Hälsingland. Kollektivet drevs som ett aktiebolag av grundaren och socialdemokraten K-A Westerberg. På kollektivet placerades ungdomar med sociala problem av olika slag.
Vi som arbetade på kollektivet bodde tillsammans med ungdomarna. Hasselakollektivet AB erbjöd förhållandevis prisvärda, innehållsrika och resultatinriktade tjänster som stod i bjärt kontrast till den inlåsning på anstalter som det allmänna levererade. Den sammansatta verkligheten visade mig att privata bolag ibland kan göra större individ- och samhällsnytta än vad stat och kommun förmår. Vilket inte på något sätt var störande eller stötande för min socialdemokratiska varseblivning.
Vid den här tiden var det heller ingen större debatt om ”vinster i välfärden” och dylikt. Jag minns ett besök på kollektivet av S-politikern och LO-mannen Rune Molin. På en fråga från en journalist om hur han såg på att kollektivet var ett aktiebolag svarade Molin att det var ingen fara med det. Hassela var ”privat-offentligt och offentligt-privat”. Vilket var väl fångat av Rune Molin.
Det offentliga ska naturligtvis vara fritt att köpa tjänster från privata leverantörer. Givet att de privata leverantörerna står för kvalitet och innehåll som bidrar till individuell och samhällelig nytta för medborgarna. Men ingen person, politiker, förening, eller företag ska förstås ha fri dragningsrätt till de svenska skattemedlen. Det offentliga ska ha ordning på torpet. Det har jag med mig från uppväxten i bruksorten. Och det gäller än. En annan sak som också gäller är att socialdemokratin bör vara mångbottnad och sammansatt i frågorna om välståndets och välfärdens verkligheter. Annars går det på tok.