Dan Korn: Att skjuta budbäraren

Vi har berett oss på att ha det trevligt, men under festen är det en som spyr på hallmattan. Väluppfostrade som vi är låtsas vi självklart inte om det. Då händer det förfärliga att någon börjar tala om spyan och därför kan vi inte längre låtsas som att den inte finns där. Ilskan riktas mot den som inte kan hålla tand för tunga. Den som spydde går däremot fri. 

Professor Clay Routledge beskriver i sin bok Supernatural (2018) hur hans universitets fotbollslag en dag spelade en match på hög nationell nivå. Därför hade en tv ställts upp i en skolsal, där de som ville kunde följa matchen. Universitetets lag ledde överlägset och såg ut att vinna. Men en liten flicka på nio till tio år sade något om att det fortfarande var fullt möjligt att de förlorade. Detta retade en vuxen karl i rummet så att han sade till henne på skarpen att om hon fortsatte att bringa olycka över laget var de tvungna att kasta ut henne. Det fanns ett tjugotal vuxna i rummet men ingen försökte försvara flickan. Uppenbarligen accepterade de den vuxnes tro på att ett felaktigt ord kunde påverka matchens utgång. Och detta var alltså akademiker på ett universitet. Alldeles oreflekterat trodde de alltså att det utmanade ödet att säga fel saker. 

Vi möter dessa fenomen hela tiden. Nyligen hade Stina Oscarson den dåliga smaken att säga att kulturetablissemangets upprördhet över Sölvesborgs kommuns inköpsregler för konst var intellektuellt ohederlig. Det skulle hon inte ha sagt. Ilskan som riktats mot Sölvesborg vändes mot henne. Calle Nathanson vid Folkets hus och parker upprördes över att Oscarson ”relativiserar utvecklingen i Sölvesborg när vi så tydligt står inför ett hot mot demokratin”. Martin Aagård på Aftonbladet instämde i kritiken i en text så full av halmgubbar att man borde försöka lägga om ett halmtak med den. 

Luktar det illa kan det vara klokare att göra sig av med källan till odören i stället för sparka på den som säger något om stanken.

Det sägs ibland att tabu är detsamma som förbjudet. Det stämmer inte riktigt. Tabu är snarare det som det känns obekvämt att tala om. Det är förbjudet att stjäla, men inte obehagligt att tala om. Det är tillåtet att ha löss, men mycket obehagligt att tala om. Oscarson pekade på tomheten i kritiken mot Sölvesborg och drabbades därför av ilskan. 

Samma sak hände Katerina Janouch när hon intervjuades i tjeckisk tv i januari 2017. Det hon sade var i vissa detaljer fel, men det handlade om procentsatser vuxna flyktingar som utgav sig för att vara barn och om antal särskilt utsatta områden, som kallades no-go-zoner. Det mesta hon sade var dessvärre sant, även om det sammantaget gav en mycket negativ bild av Sverige. Stormen som drabbade henne var väldig, utfrysningen otäck. Och dessvärre förmådde hon inte efter det att stå rak i snålblåsten och rida ut stormen, utan hamnade i allt tvivelaktigare sällskap. Men var det verkligen hon som skulle kritiseras? Borde inte de som var ansvariga för det hon beskrev ha tagit smällen?

Chang Frick vid Nyheter Idag har väl dokumenterat hur DN valde att inte gå vidare med de tips de hade om systematiska kränkningar av unga flickor vid festivalen We are Sthlm. DN lade helt fräckt skulden på polisen och började på mycket lösa grunder hävda att Frick skulle stå i rysk sold och att hans webbtidning är ”högerextrem”. Allt vidlyftigare fantasier om Fricks påstådda ryska anknytning har kommit. I själva verket handlade det ju om att han inte haft vett på att låta bli att påpeka spyan på hallmattan.

Luktar det illa kan det vara klokare att göra sig av med källan till odören i stället för att låtsas som det regnar och sparka på den som säger något om stanken. Som när skolinspektören en gång kom till en västgötsk skola och fann en liten pojke ensam i korridoren och frågade varför han var där:

– Lärarinna sparka ut mäk för’a la å en brakare i skolsaln.

– Var är lärarinnan, frågade inspektören.

– Hu ä la kvar där inne i sketlokta, sade pojken.