Så blev DN nyttiga idioter för ryska intressen
Efter ett inlägg på Facebook blev Sven Otto Littorin påhoppad av Dagens Nyheters ledarsida. Littorin menar att de började att bygga halmdockor och därmed gjorde sig till nyttiga idioter för ryska desinformationssajter. Här ger han sin version av historien.
Det började med att jag skrev ett frustrerat inlägg på Facebook efter att ha läst reportaget i Svenska Dagbladet om den 13-årige pojken i Uppsala som blivit utsatt för mobbning, hot och förföljelse och vars föräldrar har fått rådet att flytta snarare än att göra något åt saken. Skola och myndigheter verkar stå handfallna. Som förälder är det förstås bland det värsta som kan hända, att ens barn hamnar i ett sådant fruktansvärt underläge och att ingen gör något åt saken.
I mitt inlägg skrev att jag inte ångrar att jag flyttat utomlands och, som en retorisk figur, att jag inte vet om jag vågar flytta tillbaka. Måhända var det lite spetsigt uttryckt, men jag tror att alla föräldrar kan förstå reaktionen, ilskan och förfäran, över att läsa om ett barn som blivit så utlämnat av det offentliga och fått rådet att flytta utan att någon gjort något för offret och att ingen har tagit itu med det egentliga problemet. Min poäng var att vi som har råd och möjlighet kan flytta och att de som blir kvar är de som har det sämst ställt. Våldet och eländet blir den nya tidens stora klassfråga.
Dagens Nyheters ledarsida, som har en annan politisk uppfattning än jag, anlade moteld. De listade ut att jag flyttat till Dubai och gjorde ett stort nummer av att mina demokratiska instinkter fallerat eftersom Dubai styrs av en autokratisk emir med mycket tveksam inställning till mänskliga rättigheter. Därmed gjorde de en klassisk halmgubbe: vred på argumenten och verkligheten och tog debatten om något helt annat.
Det DN missade var förstås sanningen.
Det DN missade var förstås sanningen. För det första flydde jag inte, jag har flyttat eftersom jag numera arbetar med arbetsmarknadsreformer i regionen, i samarbete med bland andra Världsbanken och ILO. Ett av resultaten är de antidiskrimineringsregler som nyligen införts i Saudiarabien – de första i sitt slag i den saudiska arbetsrättslagstiftningen. Jag flyttade av två skäl: dels för att man enligt Skatteverkets regler ska vara skriven där man huvudsakligen är bosatt, dels därför att det är bättre att ha familjen nära än att pendla mellan Mellanöstern och Sverige. Så jag flydde inte, jag har flyttat. Och de demokratiska instinkterna är det inget fel på, om man nu inte tycker att Världsbanken och ILO (som båda tillhör FN-systemet) tillhör mörkerkrafterna. Allt detta hade DN kunnat få reda på om de kontaktat mig.
DN har helt enkelt börjar röra sig i samma riktning som de obskyra mediekanaler tidningen säger sig stå långt över.
Det finns all anledning att diskutera mänskliga rättigheter i regionen. Men det finns också all anledning att göra något åt bristerna, om man har möjlighet. Kan jag göra en liten insats i den riktningen får jag vara nöjd. Dessutom är det så att Förenade Arabemiratens huvudstad Abu Dhabi nyligen utsågs till världens säkraste huvudstad, enligt Numbeos Crime Index 2019. Har man barn är risken av allt att döma betydligt lägre att de blir utsatta för samma förnedring som 13-åringen i Uppsala. I det stora hela är det alltså ett rationellt beslut för oss att flytta dit.
DN:s märkliga påhopp fick flera reaktioner. För det första en ström av hatmejl och liknande kommentarer mot mig i sociala medier. För det andra en stort uppslagen artikel i den ryska desinformationssajten Sputnik, som spinner vidare på DN:s anklagelseakt. För det tredje blev jag dessutom helt övertygad om att mitt beslut att ta en paus från sociala medier var klokt. Varför ska jag skriva uppdateringar om smått och stort som utnyttjas av diverse ledarredaktioner och andra i egna syften? Jag vägrar vara halmgubbe åt DN, Fria Tider och Sputnik.
Summan av DN:s journalistiska hafsverk är att det givit ammunition åt det ryska desinformationsarbetet och och stärkt mig i min uppfattning att ta en lång paus från sociala medier.
DN har sedan länge haft problem med sanningen; det beryktade reportaget om Carema och det fruktlösa försöket att smutskasta förre talmannen Urban Ahlin är bara två sådana exempel. DN har helt enkelt börjar röra sig i samma riktning som de obskyra mediekanaler tidningen säger sig stå långt över. Sanningen är att DN:s höga svansföring inte har något skäl för sig och att en diskussion om de traditionella mediernas kvalitet och etik är mer påkallad än någonsin.