Alice Teodorescu Måwe: Återställd natur räddar inte klimatet

I nästa års val till Europaparlamentet lär frågor kring klimat och miljö bli centrala. Dels för att det är frågor där EU flyttat fram positionerna under nuvarande kommission, dels för att det är ett område som illustrerar dilemmat med ett EU med allt större befogenheter som gör anspråk på allt mer av de nationella parlamentens beslutanderätt. 

Det handlar inte minst om skogen och inom ramen för den frågor kring våtmarker, kallhyggen, skyddad natur och biologisk mångfald. I dagarna röstade parlamentet om kommissionens förslag om naturrestaurering. Förslaget röstades igenom med knapp majoritet efter en hetsig debatt som delade parlamentet utifrån ideologisk tillhörighet. Lagförslaget innebär att alla EU:s länder till år 2030 ska återställa 20 procent av den landyta och hav som människan har förändrat. Vidare innebär förslaget att grönområden i städer inte ska minskas, men också om återställande av våtmarker. 

Det är lätt att få intrycket av att de förslag som presenteras kommer att lösa klimatkrisen, men så enkelt är det inte. Tvärtom riskerar initiativen att försvåra klimatomställningen och ge upphov till nya problem. Kan man då ens tala om klimatnytta?

Det finns en konflikt gentemot andra värden som självbestämmande och värnandet av äganderätten.

Det finns en uppenbar målkonflikt mellan miljöperspektivet, så som det kommit att definieras av miljöorganisationer och utifrån problembilden i andra delar av världen. Där finns också en konflikt gentemot andra värden som produktion, självbestämmande och värnandet av den privata äganderätten.

De förslag som lagts fram riskerar att förändra förutsättningarna för svenskt skogs- och lantbruk. Flera av de regulatoriska processerna som pågår inom EU för närvarande, inom ramen för Green Deal, syftar till att begränsa markanvändningen inom EU för att bevara mer skog. 

Anders Sundström, före detta socialdemokratiskt statsråd och numera ordförande i Balanskommissionen, konstaterade nyligen att: 

Den svenska skogen är inte bara en källa till rekreation och biologisk mångfald utan också central i den gröna omställningen. År 2020 bidrog svensk skogsnäring genom att direkt eller indirekt få bort 93 miljoner ton koldioxid från atmosfären. Skogens klimatkraft kommer både ur möjligheten att ersätta fossila produkter, i allt från förpackningar till byggmaterial och biomassa i energisystemet, men också ur att växande skog tar upp CO2. Men i EU är synen att skogen i huvudsak ska stå orörd – som en kolsänka. Förståelsen för den svenska modellen – att både skydda stora arealer och att avverka på ett hållbart sätt – är minimal i Bryssel.

Balanskommissionen har i en rapport från i fjol räknat på de samhällsekonomiska förlusterna som skulle följa om inte EU:s skogsstrategi anpassas efter svenska förutsättningar. Resultatet är minst sagt nedslående: Det handlar om förluster om 10 miljarder per år för skogsägarna, cirka 30 miljarder kronor för industrin och för det svenska samhället uppskattas förlusterna uppgå till cirka 24 miljarder kronor per år.

Under många år skedde en omfattande utdikning av svenska marker, vilket uppmuntrades av den svenska staten. Detta för att exempelvis kunna skapa nya jordbruksmarker. Ett återställande av våtmarkerna skulle, precis som den konservativa EPP-gruppen i parlamentet framhåller, kunna resultera i en livsmedelskris om det inte finns tillräckligt med jordbruksmark. I ett läge där ingen ser slutet på kriget i Ukraina, som är en stor producent och exportör av spannmål, kan konsekvenserna snabbt bli kännbara. 

Det är inte människan eller naturen – utan människan i, och med, naturen.

Men det handlar inte bara om hur man undviker en livsmedelskris. I grunden rör frågan också synen på naturen och det faktum att människan i alla tider format den efter sina behov. Det är med andra ord inte människan eller naturen – utan människan i, och med, naturen. En annan dimension handlar om hur klimatåtgärder ska värderas; utifrån ambition eller utfall? Utifrån miljö-, eller klimatperspektiv, som inte alltid behöver sammanfalla?

Enligt flera forskare leder återvätning till utsläpp av metan, som är en mycket kraftfull växthusgas. För att kunna återväta måste man ta bort träden i skogen för att de inte ska drunkna. Det innebär således att träd som tar upp koldioxid och lagrar kol försvinner samtidigt som anvisningen av metan ökar. En återskapad våtmark kommer därtill att avge metan i all framtid. Den eventuellt positiva klimateffekten, som sannolikt blir liten, förväntas först efter 50-100 år. 

I dagarna kunde man läsa att Sverige har blivit ett föregångsland vad gäller byggande av höga bostadshus i trä. Husgrunden är dock fortfarande i betong, vilket innebär stora klimatutsläpp. Därför tas nu allt fler initiativ för att byggindustrin i Sverige ska kunna göra mer klimatvänliga husgrunder, också helt utan betong. I dag bidrar byggindustrin till en tredjedel av de globala koldioxidutsläppen, bara cement står för minst fem procent. Frågan är bara hur det ska gå ihop med att färre träd samtidigt ska fällas? 

***

Frågan är inte om man ska minska de negativa utsläppen, utan hur. Svaret måste baseras på vad som de facto är mest effektivt, fördelar behöver vägas mot nackdelar. För att kunna göra det måste vi börja med att våga göra upp med den romantiska föreställningen om att det orörda, eller återställda, är det bästa för såväl naturen som människan.