Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Essä

Den svenska välfärdsstaten förstör arbetsmoralen

Den svenska välfärdsstaten är i behov av att alla som kan arbeta också arbetar, men dess generositet har samtidigt eroderat arbetsnormen. Välfärdsstatens kontrakt gentemot medborgaren måste därför förändras i grunden, skriver Erik Daunfeldt.

I välfärdsstaten finns en inneboende självmotsägelse. Foto: Wikimedia Commons.

Sverige har i dag stora problem med bidragsberoende och en hög strukturell arbetslöshet. Vi har EU:s femte högsta arbetslöshet, och över 1,2 miljoner personer i arbetsför ålder är inte självförsörjande

Borgerliga politiker menar ofta till att lösningen på problemet är att återupprätta arbetslinjen. Något som dock ofta förbises är de sociala normer som ett sådant politiskt projekt måste baseras på. En borgerlighet som vill återupprätta arbetslinjen måste först ta avstamp i den arbetsmoral som utgör dess grund. Ett sådant projekt måste också erkänna det stora problemet – att välfärdsstaten eroderat arbetsnormen, det vill säga att göra rätt för sig och arbeta. 

***

Under de senaste åren har det blivit uppenbart att de svenska bidragen är så höga att det för många inte lönar sig att börja arbeta. Arbetsgivare runt om i landet berättar frekvent om hur arbetssökande tackar nej till jobberbjudanden eftersom de tjänar mer på att gå på bidrag. En rapport från riksdagens utredningstjänst från 2020 visar exempelvis att vinsten att gå från bidrag till arbete är lika med noll för en familj med två vuxna och två barn.

Många vägrar också att börja arbeta deltid eftersom detta minskar bidragen

Många vägrar också att börja arbeta deltid eftersom detta minskar bidragen i motsvarande grad. Detta sker trots att deltidsjobb är ett utmärkt sätt att skaffa kontakter, få arbetslivserfarenhet och komma in på arbetsmarknaden. 

De som tackar nej till ett jobb trots att de lever på bidrag agerar rationellt, givet det ramverk som etablerats av den svenska välfärdsstaten. Om det offentliga ger starka incitament att inte jobba är det inte överraskande att folk inte gör det. Detta utmanar grunden för välfärdsstaten eftersom den bygger på principen: om du kan jobba, så ska du jobba. Bidrag är något som ska ges till de som inte kan jobba, de som befinner sig mellan jobb och pensionärer med låga inkomster. Att individer som kan jobba vägrar resulterar i stora uteblivna skatteintäkter för staten. Dessa uteblivna skatteintäkter har en bättre alternativ användning än att betalas ut i bidrag till personer som kan arbeta och till och med erbjuds arbeten.

I en läsvärd artikel i Ekonomisk Debatt pekar nationalekonomen Assar Lindbeck på att normen kring lönearbete i Sverige växte fram eftersom det var nödvändigt att ha en arbetsinkomst för att kunna försörja sig själv. Den tydliga kopplingen mellan arbete och självförsörjning innebar att föräldrar hade incitament att se till att en stark arbetsnorm överfördes vidare till sina barn. Men uppbyggnaden av välfärdsstaten har underminerat denna norm eftersom den tydliga kopplingen mellan arbete och försörjning har försvagats. Lindbeck poängterar att normer går i arv, och om det normaliseras att försörja sig själv med bidrag istället för arbete minskar sannolikheten att en stark arbetsnorm ärvs vidare av nästa generation.

Assar Lindbeck. Foto: Björn Larsson Ask/ SvD/SCANPIX.

Det finns här en grundläggande inbyggd paradox i välfärdsstatens uppbyggnad. Den svenska välfärdsstaten är i behov av att alla som kan arbeta också arbetar, men dess generositet försvagar samtidigt den norm kring arbete som välfärdsstaten grundar sig på.

Vi kan observera att normerna gällande arbete har förändrats över tid i Sverige. ”Att arbeta och göra rätt för dig” och att “inte ligga samhället till last” är normer som många i den äldre generationen har verkat och levt efter. I efterkrigstidens Sverige ansågs det oacceptabelt att ta emot bidrag som man inte var berättigad till. Detta håller nu på att förändras.

***

I boken Normboken: vad spelar normer för roll och hur har det utvecklats över tid? (2022) visar Nima Sanandaji och Gabriel Heller Sahlgren emellertid hur normerna kring arbete och bidrag förändrats kraftigt i Sverige. I början av 1980-talet ansåg 76 procent av alla svenskar “att det vore fel att i framtiden värdera arbete mindre än idag.” Denna andel har sjunkit till 40 procent år 2020. Trenden är än värre bland unga. Cirka två tredjedelar av unga ansåg i början av 1980-talet att “det aldrig var försvarbart att överutnyttja offentliga ersättningar”. I den senaste mätningen är det endast en tredjedel som har samma inställning.

Över 30 procent av unga i åldern 15-29 år var villiga att behålla felaktiga utbetalningar

Många andra finner liknande resultat. Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen visade i sin rapport Bidragsmoralen i samhället att över 30 procent av unga i åldern 15-29 år var villiga att behålla felaktiga utbetalningar. Dessutom såg de mindre allvarligt på att sjukanmäla sig trots att de inte var sjuka jämfört med de äldre personerna i undersökningen. Resultatet ger stöd för Lindbecks tes att välfärdsstaten eroderat arbetsnormerna genom att sambandet mellan arbete och försörjning har försvagats. Risken är nu att det går i arv till nästa generation.

Det är viktigt att inse att eroderingen av de sociala normer som byggde den svenska välfärdsstaten inte är begränsade till en liten grupp i samhället. Faktum är att de största bidragstagarna i Sverige är medelklassen. Detta beror på att vi har en generell välfärdsstat där bidrag inte delas ut efter behov eller inkomst. 

Problemet med den generella välfärdsstaten är att det har blivit normalt att leva på andras pengar även om man inte behöver det. Ett exempel på detta är barnbidraget, som ges till alla barnfamiljer oavsett inkomst. Detta innebär att välbärgade familjer tar emot barnbidrag för att sätta in på sina barns konton så att de kan åka och festa i Ayia Napa när de fyller 18 år. Familjer som har råd väljer att spara dagar i föräldraledigheten under barnets första år så att de kan välja att vara lediga längre. De som inte kan eller har valt att inte skaffa barn får stå för kalaset.  

I en tidigare artikel i Smedjan påpekar Adam Danieli, med hänvisning till långtidsutredningen 2003/04, att inte mer än 18 procent av välfärdsstatens transfereringar går till någon annan person. Resten omfördelas till medborgaren själv under sin livstid. Kort sagt tas ofta pengar från medelklassen och ges tillbaka till medelklassen. Danieli påpekar också att lite tyder på att detta har fundamentalt förändrats.

Människor är inte benägna att flytta dit jobben finns. Foto: Johan Nilsson/ TT.

Ett annat exempel som tydligt visar hur det svenska välfärdssystemet belönar passivitet är att det i praktiken saknas krav på att flytta för att få ett arbete. Tanken bakom a-kassan är att icke-produktiva företag ska läggas ned och att Arbetsförmedlingen ska hjälpa arbetslösa att flytta dit jobben finns. En granskning av Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) visar dock att Arbetsförmedlingen sällan informerar A-kassorna om den arbetssökande brister i att utvidga sitt jobbsökande geografiskt eller yrkesmässigt. Detta sker trots att det finns bestämmelser i lagen att Arbetsförmedlingen måste göra detta. Eroderingen av normen kring arbete har därmed nått myndigheten som har till uppgift att se till att personer som kan arbeta faktiskt också gör det 

Det är politikens ansvar att se till att de normer som byggde upp Sverige återupprättas. Det finns nutida exempel som visar att det är möjligt. Under Göran Perssons regeringsår i början av 2000-talet ökade sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna lavinartat. Regeringen Reinfeldt förändrade detta efter att de tillträdde. Genom att driva en politik där folk uppmuntrades att jobba och där incitamenten att inte jobba minskade. Följden blev att en starkare arbetsnorm upprättades, med färre sjukskrivningar och förtidspensioneringar som följd. 

Det är politikens ansvar att se till att de normer som byggde upp Sverige återupprättas.

Även om normerna kring arbete försvagats i Sverige så finns det fortfarande ett mandat från det svenska folket att återinföra en striktare arbetslinje, något Svend Dahl tidigare skrivit om här i Smedjan. Detta indikerar att det finns politiska vinster att bedriva en politik som återupprättar arbetslinjen.

Men för att åstadkomma detta måste välfärdsstatens kontrakt med medborgarna förändras i grunden – det kommer inte räcka med ytterligare jobbskatteavdrag.

Att arbeta, att vara självförsörjande och inte ta emot bidrag som man inte är berättigade till är sociala normer som många i den äldre generationen har verkat och levt efter under hela sin livstid. Dessa normer behöver nu återupprättas. Om vi inte klarar av detta riskerar vi att få ett bestående utanförskap och ett samhälle som snarare bygger på normen att det är acceptabelt att någon annan betalar. Paradoxalt nog är det välfärdsstatens generositet som fräter sönder den arbetsmoral som utgör dess självaste fundament.