Varför behövde egentligen Anna Kinberg Batra avgå? Det som gör hennes nya memoar läsvärd är tyvärr inte svaret på den frågan. Inifrån är en fängslande personlig berättelse om de 997 dagarna Kinberg Batra var partiledare och en intressant inblick i livet som topp-politiker, men den är också ett försvarstal. Ett försök till upprättelse helt byggt på pathos som faller på avsaknaden av substans.
När medelklassen börjar frukta för sin egen säkerhet riskerar vi en utveckling mot ett allt repressivare samhälle. För den som varken vill leva i ett laglöst land där kriminella sätter dagordningen eller i en polisstat är det angeläget att nästa regering prioriterar brottsbekämpningen. Då måste också både myndigheter och media sluta skyla över utvecklingen.
Politiker är anställda av folket att tillvarata dess intressen och skydda dess frihet. Om de inte vill utföra det arbetet eller om de inte klarar av det borde samma sorts avtal som gäller andra anställningar gälla, nämligen avsked.
Det är inte självklart att en svag minoritetsregering vore dålig för den svenska demokratin. Med en sådan skulle makten flyttas tillbaka dit den hör hemma: i riksdagen. Först när partierna tvingas förhandla med varandra i sakpolitiska frågor kan väljarnas önskemål få verkligt genomslag. Ett ensidigt fokus på regeringsbildningen riskerar att undergräva förtroendet för både partierna och det politiska systemet som sådant.
Martin Moraeus: Bonde och libertarian. Går det att vara lantbrukare och libertarian samtidigt, i dessa tider av handelshinder och jordbrukssubventioner?
Stefan Löfven borde inte ha kunnat bli varken partiledare eller statsminister. Slumpen gjorde att han blev både och. Denna märkliga kombination av sammanträffanden har bidragit till en av de mest dysfunktionella mandatperioderna i Sveriges demokratiska historia.
Statliga medier är inte någon garant för demokratin; tvärtom är sådana något som brukar känneteckna auktoritära stater. Public serviceanhängarnas brösttoner efter danska nedskärningar i den statliga mediesektorn eller kritik mot P3 vittnar om en världsbild där statliga medier inte bara anses nödvändiga utan också skall vara höjda över all kritik.
Internationellt sett är kollektivism normen, och det är vi i Västvärlden som är avvikande med vår individualism. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar etnisk röstning. När människor med bakgrund i klansamhällen driver personvalskampanjer kan det vara ett uttryck för en väg bort från klantänkandet, skriver Dan Korn.
I veckans avsnitt gästas Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn återigen av Johan Ingerö, den här gången för att bena ut det politiska läget efter valet.
De svenska Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Partiet tappar stort bland den arbetande befolkningen. Men trots att partiets kärnväljare håller på att dö ut eller lämna för Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet står sig Socialdemokraterna relativt starka. I de invandrartäta utanförskapsområden där befolkningen växer snabbast samlar vänsterpartierna uppåt 90 procent av rösterna.
I det tjugoförsta avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn riksdagsvalet och det ännu osäkra läget inför regeringsbildningen.
Efter valet återstår bara dåliga alternativ, men bara Alliansen håller samman lär Sverige inte kollapsa än på ett tag. Svårigheten blir, för både M och S, att förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras hot om att fälla budgetar till höger och vänster.
Under efterkrigstiden har skatten kontinuerligt höjts, utan att den offentliga leveransen följt efter. Sverige har ett av världens högsta skattetryck, men likväl inte motsvarande nivå på sjukvård, skola och infrastruktur. För att inte tala om försvar och ordningsmakt. Att inget parti gått till val på att återställa maktbalansen mellan stat och medborgare gör att skattebetalarna återigen står som valets stora förlorare.
I det sista avsnittet före riksdagsvalet träffar Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.
Miljöpartiet dominerar stort inom den svenska arkitektkåren. Kanske är det partiets modernistiska syn på människans förhållande till naturen som gör att många av dem som ska bygga framtidens städer känner sig hemma bland de gröna.
DET BORGERLIGA STOCKHOLMSSYNDROMET DEL 2. Moderaterna har misslyckats med att fånga upp högervridningen i väljarkåren och ser ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan 2002. Kanske beror det på att partiet kämpat så hårt för att vinna mittenväljare att man tagit sina egna kärnväljare för givna. Kanske beror det på en närmast panisk rädsla för att driva högerpolitik.
Varför är valaffischerna så tråkiga? har vandaliseringen av valkampanjer ökat? Har Hanif Bali verkligen mordhotat journalister och varför är borgerligheten så mån om att vara Socialdemokraterna till lags?
Sverigedemokraternas film om rasistiska strömningar i Socialdemokraternas historia är inte så mycket en smutskastningskampanj som ett försök att flytta debatten bort från partiets egen historia. Sverigedemokraterna vill slippa rasistanklagelser och prata sakpolitik i stället – och övriga partier har allt att vinna på att göra dem till viljes.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Att se mellan fingrarna med vänsterns hat, medan hatet mot västern karakteriseras som ett samhällsproblem, vittnar om en naiv syn på relationen mellan högern och vänstern – eller mellan ondska och godhet. Att fenomenet inte är nytt, framgår av beskrivningar på DN Kultur 1992 av Gösta Bohman som en liten vithårig, hartandad, blekblå man med morakniv.