Av 700 tillfrågade kommunala tjänstemän är mer än var tionde miljöaktivist, enligt forskare vid Örebro universitet. Ännu ett tecken på att 68-vänsterns marsch genom institutionerna har lyckats – och på att det offentliga har för mycket makt.
Entreprenörer och byråkrater lever i skilda världar. Medan entreprenören drivs av viljan att experimentera drivs byråkraten av en önskan att göra rätt. En alltför omfattande och stelbent byråkrati kan ha en förödande effekt på företagandet och innovationskraften. Vad det kostar samhället i längden i form av verksamheter som aldrig kommer till stånd är svårt att överskatta.
Samtidigt som den offentliga sektorn blir allt rikare och mäktigare distanserar den sig alltmer från sina uppdragsgivare: väljarna. När de folkvalda först och främst representerar förvaltningarna de styr – vem representerar då medborgarna?
Under vissa villkor är det rätt att skjuta presidenter och poliser, ljuga för väljare och nästla sig in i statsapparaten för att sabotera dess verksamhet. En ny bok lär oss att det ibland är rätt att göra motstånd när stat och lagar oss förtrycka.
Ansamlingen av många små förolämpningar är en underskattad politisk kraft. Det är ofta de små irriterande detaljerna i vardagen som till slut får bägaren att rinna över och människor att byta uppfattning. Därför leker staten med elden när den fattar beslut som snarare trakasserar medborgarna än stärker samhället.
Låt pengarna stanna där värdet skapas. Genom regionala och lokala skattebaser skulle glesbygdskommuner dra fördel av de värden som skapas lokalt, i stället för att behandlas som bidragstagare av centralmakten. Inför nästa stora skattereform i Sverige måste systemet byggas så att det blir tydligt för medborgarna varifrån pengarna kommer – inte minst geografiskt.
Svensk förvaltningstradition bygger på statstjänstemännens oväld och lojalitet mot den regering väljarna valt. Land skall med lag byggas, inte med värdegrunder eller allmänt tyckande. Det ”värdegrundsbrev” 261 departementstjänstemän nyligen skrev under signalerar ett allvarligt avsteg från denna princip. Nästa regering har därför en viktig uppgift i att säkerställa den opolitiske statstjänstemannens centrala roll i den svenska rättsstaten.
Den gångna mandatperioden har skatten höjts i 26 Alliansstyrda kommuner. I ett så extremt högskatteland som Sverige borde det vara helt otänkbart för borgerliga politiker att höja skatten. Problemet är bara att staten, genom kommunallagen och utjämningssystemet, i praktiken blockerar sänkningar av kommunalskatten.
Det numera ökända uppropet bland Regeringskansliets tjänstemän är egentligen ett illa maskerat ställningstagande för Socialdemokraterna och Decemberöverenskommelsen. Man får intrycket att undertecknarna inte riktigt förstår vare sig hur det demokratiska statsskicket fungerar eller vad det innebär att vara opolitisk tjänsteman.
Kulturkrocken mellan ett klanbaserat samhälle och det statsindividualistiska Sverige säger något viktigt: klanerna kan inte samexistera med staten. De kan inte heller samexistera med yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter, skriver Abdi-Noor Mohamed, som lämnat Somalia för Sverige.
Religion börjar återigen ta plats i offentligheten. I sin nya bok Gud: Återkomsten argumenterar Joel Halldorf för att det är en positiv utveckling. Religion är en samhällssfär som inte låter sig underkastas statlig kontroll, där människovärde alltid trumfar samhällsekonomiska frågeställningar. Att den får utrymme i debatten är en välsignelse för dagens borgerlighet, skriver Markus Uvell.
Socialdemokraterna lovar inför valet en extra veckas föräldraledighet på skattebetalarnas bekostnad. I själva verket innebär vallöftet en maktförskjutning från föräldrarna till staten, som tar kontroll över ytterligare en bit av deras ekonomi. Ju mer pengar staten tar och sedan delar ut, desto mindre pengar finns kvar för skattebetalarna att bestämma över.
Det är konkurrens som driver teknikutvecklingen framåt. Tack vare fredlig tävlan mellan olika aktörer har mänskligheten kunnat dra fördel av allt effektivare, billigare och renare teknologi. Det kommer vi antagligen att kunna fortsätta göra, om inte staten i sin iver att ställa allt till rätta på sitt vanliga vis sticker käppar i hjulen.
Statens verksamhet vilar ytterst på förmågan att tvinga och hotet om våld. Det är också detta som lockar olika politiska grupperingar att använda staten för att genomdriva sina agendor mot medborgarnas vilja. Men statens tvångsmakt är ett tveeggat svärd. Den statsmakt som ena dagen använder sitt våldskapital för att driva igenom din agenda kan i morgon ha fallit i dina motståndares händer.
I Almedalen blir det tydligt att det inte bara är politiker som tycker att varje detalj i samhället kräver en politisk lösning. Det verkar gälla resten av samhället också. Alldeles för få är beredda att stå upp för värderingen att vissa delar av samhället behöver stå utanför staten.
Den här tiden på året präglas samhällsdebatten som vanligt av hätska diskussioner om svenskhet. En stor del av förvirringen beror på att begreppet svensk syftar på tre helt olika identiteter, som kan överlappa och sammanfalla, men som inte behöver göra det. Etnicitet, nationalitet och medborgarskap är tre olika saker, och det är bara en som angår politiker.
Bit för bit har den svenska staten slukat civilsamhället. Det är därför organisationerna som ingår lägger så mycket energi på värdesignalering och godhetsmarkörer. Den som är beroende av statliga medel är nämligen även beroende av statens goda vilja.
Statens utveckling har förvandlat samhället från en skalbagge till en dront och sedermera till en amöbaliknande organism som inte ens förmår upprätthålla sin egen form. Sjöväderrapporten utgör en nostalgisk påminnelse om en tid då staten såg som sin uppgift att vara samhällets hårda skal och yttersta utpost.
Sverige befinner sig i en förvaltningskris. Migrationschocken har gjort det uppenbart att den svenska välfärdsstaten har svällt över sina bräddar. Politikerna kan inte längre ha kontroll över alla regleringar. Det enda sättet att hantera krisen är för välfärdsstaten att backa, och för allmänheten att acceptera ett mindre reglerat – och mindre förutsägbart – liv, skriver Jakob Heidbrink.
De stabila partisystem som dominerat Europa gungar på många håll. Auktoritär populism är i dag den tredje politiska kraften. Vi behöver en diskussion om vad som kan komma i stället – och om den djupa staten, skriver Karin Svanborg-Sjövall i den andra texten om den borgerliga debatten om samhällskontraktet.