Vid första anblicken kan det verka som att arbetarrörelsen socialiserade Sverige. I själva verket bär dock borgerligheten en stor skuld för socialiseringen. Svensk näringslivshistoria lär oss att det farligaste inte är när socialistiska partier driver socialistisk politik, utan när nominellt icke-socialistiska partier gör det – för då finns det ingen som säger emot.
I över två årtionden har Torbjörn Tännsjö tagit ställning för individuell frihet så ofta att hans linje snarare verkar frihetlig än socialistisk. Han är etikprofessorn som vågar röra upp känslor i kontroversiella frågor. Nyligen utkom den andra och sista delen i hans memoarer, som sätter fingret på balansgången mellan frihet och socialism.
Även om Stefan Löfven just nu verkar sitta tryggt på sin partiledarpost, borde partiets historiskt dåliga valresultat framkalla en debatt om Socialdemokraternas väg framåt. Detta skapar risk för interna falangstrider. För borgerliga väljare och politiker är det lätt att tänka sig att en seger för vänsterfalangen skulle göra Socialdemokraterna ointressanta för många väljargrupper, men det som nu pågår i Storbritannien tyder på motsatsen.
För 35 år sedan gick tiotusentals svenskar ut på gatorna för att protestera mot vänsterns försök att beröva svenska företagare sina företag. Uppslutningen bakom äganderätten var beundransvärd, men när man ser den frihetliga rörelsen i dag börjar man undra: Behöver det verkligen gå så långt som till löntagarfonder för att högern ska stå upp för äganderätten?
De svenska Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Partiet tappar stort bland den arbetande befolkningen. Men trots att partiets kärnväljare håller på att dö ut eller lämna för Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet står sig Socialdemokraterna relativt starka. I de invandrartäta utanförskapsområden där befolkningen växer snabbast samlar vänsterpartierna uppåt 90 procent av rösterna.
En kommitté under finansdepartementet vill att skogsägare ska tvingas finansiera att det offentliga tar över deras skog och gör den till reservat eller biotopskyddsområde. Skogsägare har redan upprepade gånger fått se sin äganderätt inskränkas av myndigheterna. Att förespråka vad som i praktiken är löntagarfonder för skogsägare, är dock ett nytt lågvattenmärke för det offentliga.
DEL 3. Medan Socialdemokraterna gjorde svenskt bistånd till ett projekt för att sprida socialism i tredje världen stod de borgerliga partierna bredvid och såg på. Folkpartiet och Centerpartiet, som i ord hade vänt sig emot Socialdemokraternas biståndspolitik, vågade aldrig omsätta ord i handling. Det var inte förrän Moderaterna kom till makten på 90-talet som reell förändring kom i sikte.
DEL 2. Från mitten av 60-talet bidrog svenska skattebetalare i två decennier till ett av Afrikas största socialistiska experiment i modern tid. Socialdemokraternas och Sidas övertygelse om att svenskt bistånd skulle gå till socialistiska länder bidrog till att kasta Tanzania ut i en djup ekonomisk kris.
Vänsterpartiet är inte ett parti bland andra. Fram tills helt nyligen sympatiserade och samarbetade partiet med stater där oliktänkande sköts i källaren. Än i dag ser vänsterpartister mellan fingrarna med politiskt våld, och i partiprogrammet slår de fast att målet är avskaffande av äganderätten, ett mål som strider mot de mänskliga rättigheterna och som sannolikt få av vänsterpartiets väljare ställer sig bakom.
Om varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, är Sverige drabbat av en stöldvåg. Enorma mängder skattepengar spenderas på allt från bidragsentreprenörer till bistånd åt tvivelaktiga regimer – men socialismen tas för given till den grad att den stora majoriteten inte ens ifrågasätter att vi måste ge bort över hälften av våra intäkter till staten.
Vad ska vänstern prata om när klass, arbete och kapital inte längre engagerar? The Guardian-krönikören George Monbiot gör i boken Ur ruinerna: En ny politik för en värld i kris ett försök att skapa en ny berättelse för den traditionella vänstern. Det går ganska dåligt.
I andra avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn vad som är poängen med att demonstrera på första maj. Är det verkligen rimligt att arbetarrörelsen har en egen helgdag? Och om de nu skall ha det, varför stal marxisterna dagen från anarkisterna?
Socialdemokrater ser sig inte som ett parti bland andra, utan som en rörelse som syftar till att förändra samhället i grunden. När de demonstrerar på första maj är det ett uttryck för en självbild som saknar motstycke bland andra partier. För dem är inte bara politiken, utan hela samhället, ett projekt, där makten är målet.
Regeringens investeringsstöd på 3,2 miljoner per år har inte lett till en enda ny hyresrätt i Stockholm. De grupper som regeringen ställt utanför bostadsmarknaden får stanna i sina andrahandsboenden eller flytta från stan. Allt för att regeringen envist försöker bota socialistiska problem med mer socialism.
Även om dagens Vänsterparti delvis distanserat sig från sitt totalitära förflutna visar såväl symbolspråket som de framlagda förslagen vid kongressen på att partiet inte är ett parti som andra. Att identitetspolitikerna segrade över partiledningens linje säger också något om de interna konflikter som sliter sönder partiet.
Regeringens förslag om ”vinsttak” i välfärden bygger på felaktiga kalkyler gjorda utifrån felaktiga frågeställningar och uppnår fel resultat i förhållande till det som felaktigt påståtts vara förslagets syfte. Och statsministern ansåg att en presskonferens om detta var fel ställe att befinnas sig på.
Appen Taxlandia är EU:s senaste medel för att utbilda oss om skatter. Huvudbudskapen är att låga skatter är dåliga och att satsningar på supersnabba höghastighetståg är bra.
För den nya vänstern är radikalismen endast en modeaccessoar. Det finns inte ens en förväntan på att man ska leva som man lär. Det går utmärkt att peka finger mot den som skatteplanerar, samtidigt som man gör samma sak själv. Samtidigt letar sig socialistsymbolerna in på modevaruhus och lyxbutiker.
Holodomor – den av Stalin beordrade svältkatastrofen i Ukraina 1932–33 – berövade 3,9 miljoner ukrainare livet. Av dem var 3,5 miljoner bönder, i Europas bördigaste land. Bland kommunismens många förbrytelser mot mänskligheten sticker ändå svältdöden i Ukraina ut som en av de grymmare. Mårten Ericson har läst Anne Applebaums bok Red Famine.
Årsdagen av löntagarfondsmarschen 1983 är en nyttig påminnelse om att marknadsekonomin inte kan tas för given. Tacksamheten gentemot dem som nedkämpade fondsocialismen bör dock blandas med eftertanke kring på vilka arenor friheten står på spel i dag.