Från löntagarfonder till kulturkamp

Den fjärde oktober är inte bara kanelbullens dag. I dag är det också 34 år sedan hundra tusen människor demonstrerade på Stockholms gator mot Socialdemokraternas planer på att införa löntagarfonder i syfte att socialisera det svenska näringslivet.

Den stora marschen mot löntagarfonder den 4 oktober 1983 blev det slutgiltiga beviset på att motståndet mot löntagarfonder hade bred folklig förankring, och inte bara var en angelägenhet för de rika och besuttna, som propagandan från arbetarrörelsen hade velat göra gällande.

Det var dock inte genom plakat och slagord på gatorna som löntagarfondssocialismen nedkämpades, utan genom åratal av enträgna opinionsbildningsinsatser.

Det var dock inte genom plakat och slagord på gatorna som löntagarfondssocialismen nedkämpades, utan genom åratal av enträgna opinionsbildningsinsatser, genom ett tålmodigt upprepande av rationella argument från SAF, Industriförbundet och engagerade företagare.

Trots att löntagarfonderna hade ett mycket litet stöd bland väljarna, vann Socialdemokraterna det avgörande riksdagsvalet 1982 och löntagarfonderna kunde införas. En bidragande orsak var att en stor del av valrörelsen kom att handla om förändringar i sjukförsäkringen, bland annat införandet av två karensdagar, något som Socialdemokraterna motsatte sig och kunde använda till sin fördel.

Tanken var att ägarmajoriteten i företagen skulle köpas upp av fackförbunden, med hjälp av en skatt som företagen skulle åläggas att betala in.

De löntagarfonder som infördes var dock i en betydligt mildare version än den långtgående socialisering som LO ursprungligen hade föreslagit. Tanken var då att ägarmajoriteten i företagen skulle köpas upp av fackförbunden, med hjälp av en skatt som företagen skulle åläggas att betala in. Enligt denna sinistra modell skulle företagen alltså själva betala för att sedermera bli uppköpta av fackföreningsrörelsen.

Att de löntagarfonder som infördes blev mindre genomgripande var i huvudsak tack vare näringslivsorganisationernas motstånd och envishet. Löntagarfondsmarschen den 4 oktober blev inte bara början till slutet för löntagarfondsidén, utan markerade också en vändpunkt i en större bemärkelse. Under åttiotalet blåste nya vindar över hela västvärlden.

Thatcher, Kohl och Reagan präglade den internationella politiken, och deras ekonomiska idéer nådde också Sverige. Marxism och progg ersattes av nyliberalism, postmodernism och yuppiekultur, även om det skulle dröja till 1991 innan det fick reella politiska konsekvenser. Avskaffandet av löntagarfonderna blev också den första åtgärd som genomfördes av Carl Bildts regering.

Avskaffandet av löntagarfonderna blev också den första åtgärd som genomfördes av Carl Bildts regering.

Löntagarfondsstriden kom att sätta sin prägel på svensk borgerlighet för lång tid framöver. Det konkreta hot mot företagande och marknadsekonomi som fondförslaget hade inneburit blev en påminnelse om att det öppna, liberala samhällssystemet inte går att ta för givet. Näringslivsorganisationernas framgångsrika opinionsbildning skulle också bli vägledande för de borgerliga partiernas prioriteringar under åttio- och nittiotalen.

Till skillnad från flera av våra grannländer skulle den borgerliga politiken i Sverige få en tung slagsida åt de ekonomiska frågorna, vilket i ljuset av den just timade löntagarfondsstriden inte är så märkligt. Baksidan var att en rad andra områden prioriterades ned, eller rent av helt lämnades åt de ideologiska motståndarna, till exempel kultur- och utbildningsområdena.

Baksidan var att en rad andra områden prioriterades ned, eller rent av helt lämnades åt de ideologiska motståndarna, till exempel kultur- och utbildningsområdena.

När vänstern förlorade mark i den ekonomiska debatten stärkte den sina positioner på andra områden. Redan på 60-talet hade ledande personer såväl inom den yttersta vänstern som inom den etablerade arbetarrörelsen talat om att bryta den ”borgerliga hegemonin” genom en ”lång marsch genom institutionerna”.

Med det menade de att socialister skulle göra karriär inom de befintliga institutionerna inom media, kultur och akademi, för att på så sätt göra dessa till plattformar i den politiska kampen. Under sjuttio- och åttiotalen intensifierades denna strävan.

En intressant kontrast till den svenska situationen finner vi i Danmark, där borgerligheten fokuserat på kulturella frågor. Den ”kulturkamp” som initierades 2003 av statsminister Anders Fogh Rasmussen handlade om individens myndigförklarande i förhållande till staten i kulturellt hänseende. Den svenska borgerligheten har inte tagit motsvarande strid, och har därför fått se område efter område hamna i händerna på aktivistiska tjänstemän med en radikal agenda.

Den svenska borgerligheten har inte tagit motsvarande strid, och har därför fått se område eller område hamna i händerna på aktivistiska tjänstemän med en radikal agenda.

Om den svenska borgerligheten vann den ekonomiska striden men förlorade den kulturella kan motsatsen sägas gälla för dess danska motsvarighet. I Danmark tog borgerligheten striden mot identitetspolitik och kulturrelativism, för danskt kulturarv och borgerliga värderingar, och vann.

Frågan är om det går att långsiktigt upprätthålla de ekonomiska landvinningarna utan ett kulturellt fundament i form av en individualistisk samhällssyn med en tydlig rågång mellan det privata och det offentliga.

Mycket tyder på att de kulturella frågorna kommer att spela större roll i valet 2018 än de gjort på mycket länge. Både Sverigedemokraterna och den radikala vänstern har förstått detta. Tar inte borgerligheten kulturfrågorna på allvar riskerar den att bli omsprungen på båda ytterkanterna.

I det nya politiska landskapet kan kampen komma att stå mellan en identitetspolitisk vänster och en nationalistisk populisthöger som båda fokuserar på kulturella frågor. Då finns mycket litet utrymme för marknadsliberalism av det traditionellt borgerliga slaget.