DEBATT. I ett försök att komma till rätta med tungt beväpnade brottslingar genomför Polismyndigheten snart en vapenamnesti. I själva verket är det snarast plakatpolitik i syfte att stärka myndighetens agenda, än ett sätt att på riktigt lösa problemet med beväpnade kriminella.
Samtidigt som det grövre våldet eskalerar och sprider sig från utanförskapsområden till medelklassens kvarter prioriterar polisen lättuppklarade brott som narkotikabrott och trafikbrott. Trots att rikspolischefen talar om en ljusning pekar statistiken åt andra hållet. När poliser lämnar yrket på löpande band börjar medborgarna organisera sin egen säkerhet.
Debatten om sexualbrott avslöjar ett stort problem: Politiker och media förstår inte hur det svenska rättsväsendet fungerar. Medierna fäller sin dom innan rättegången kommit i sikte, och pekar sedan ett anklagande finger mot domstolarna, trots att det är riksdagen som bestämmer hur de ska döma. Och politikerna visar ingen iver att rätta till missförstånden.
Medan de kriminella blir allt bättre på att organisera sig, har det offentliga hamnat efter. Uppklarningsstatistiken visar att rättsvårdande myndigheter har svårt att hålla jämna steg med brottsligheten. Det är ett hot mot individens frihet. Ett liberalt samhälle kräver ett starkt försvar för lag och ordning.
Polisens HR-avdelning vill att även de som misslyckas med de fysiska testerna ska antas till polisutbildningen. Begåvningskraven har redan sänkts. Behovet av fler poliser är skyhögt, men är det något det svenska utbildningsväsendet borde ha lärt sig vid det här laget, är det att låga antagningskrav inte för något gott med sig. Se bara på lärarutbildningen.
Rikspolischef Dan Eliasson har givit ett utländskt företag åtkomst till okrypterad, hemlig information av känslig karaktär. Det är i strid med Säkerhetsskyddsförordningen. Frågan är vad som kommer att ta längst tid för statsapparaten att lära sig – att hålla hemlig information hemlig, eller att Dan Eliasson inte är en lämplig myndighetschef?
Politiker talar gärna om höjda straffsatser eftersom det är enkelt. Problemet är att högre straff inte leder till fler uppklarade brott. Vad som verkligen behövs är åtgärder som leder till att fler brottslingar fångas, lagfors och straffas. Men det är naturligtvis svårare än att bara ropa efter högre straff.
Lämningarna efter kustartilleriet påminner oss om att det fanns en tid då staten tog sina grundläggande uppgifter på allvar. Idag när Sverige saknar såväl fungerande försvar som polis kan det vara värt att påminna sig att statens roll inte är att vara samhällets kärna, utan dess hårda skal.
Större resurser till polisen i all sin ära, men de måste användas på rätt sätt. I en tid då antalet poliser är huvudfokus riskerar vi att glömma andra viktiga framgångsfaktorer. Att tillsätta fler poliser till en redan dysfunktionell organisation räcker inte.
I år har nästan 400 poliser lämnat sina jobb, 51 av dem i huvudstaden. I söndags förmiddag patrullerades Stockholms innerstad bara av 14 poliser. Läget är akut, och i ett land med en statsbudget på 964 miljarder kronor måste man fråga sig: Vad är egentligen viktigare än att ordningsmakten fungerar?
I ett Youtubeklipp som cirkulerar misslyckas tre kvinnliga poliser med att sätta handfängsel på en ensam brottsling. Det kastar ljus på en av kvoteringens baksidor. Sänker man kraven på en grupp, minskar förtroendet för den.