70 år efter maktövertagandet över Kina menar Kommunistpartiet att man måste vara lojal till partiet för att vara en patriot. Denna argumentationslinje har en del västerländska ledare understött genom att hävda att Kina är ett hot på grund av en civilisationskonflikt. Men det är inte den kinesiska civilisationen som är ett hot, utan Kinas politiska system.
Den här tiden på året präglas samhällsdebatten som vanligt av hätska diskussioner om svenskhet. En stor del av förvirringen beror på att begreppet svensk syftar på tre helt olika identiteter, som kan överlappa och sammanfalla, men som inte behöver göra det. Etnicitet, nationalitet och medborgarskap är tre olika saker, och det är bara en som angår politiker.
I nionde avsnittet av Smedjanpodden tar sig Smedjans redaktörer an den årliga svenskhetsdebatten. Perioden mellan nationaldagen och midsommarafton präglas traditionsenligt av infekterade diskussioner om vem som är svensk och inte.
Den andefattiga svenska nationaldagsfirandet är ett bevis på att känslan av gemenskap inte kan tvingas fram på politisk väg. Därför är det naivt att tro att den språkliga, kulturella och historiska gemenskapen skall kunna ersättas av en framtvingad kärlek till politiska institutioner och dokument. Precis som i historien står i dag statsanhängare och centraliseringsivrare mot den spontana ordningens och de frivilliga gemenskapernas förespråkare.
Föreställningen om att västvärlden har splittrats mellan dem som ”överger sitt land” och dem som ”blir kvar” har fått vingar sedan David Goodhart gav ut sin bok The Road to Somehwere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Det är en falsk, och farlig dikotomi. Behovet att ge sig ut i världen är lika existentiellt som behovet av lokalt förankrad identitet – och oftast hör de ihop.
Den mångkulturella idén – tanken att människor ska leva med helt separata kulturer vid sidan av varandra – är en idé utan stöd i verkligt mänskligt beteende. Det är fel att tro att människor inte vill ha en gemensam kultur och gemensam identitet. Till slut kommer människor i vårt land att hitta någon form av ny gemenskap alldeles oavsett vad någon politiker gör, skriver Stefan Olsson, aktuell med essän ”Det nya folkhemmet”.