När Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president våren 2017 lockade han väljarna med löften om att vara en ny typ av politiker. Med mindre än två år kvar till nästa presidentval har stjärnglansen falnat, men presidentens chanser att bli omvald ser ändå goda ut, skriver Jan-Olof Bengtsson.
Frankrikes president Emmanuel Macron har sedan han valdes för tre år sedan fått kämpa i motvind. Ambitionerna att genomföra liberala strukturreformer har mött hård motstånd från militanta fackföreningar och gula västar, och knappast bidragit presidentens popularitet. Men coronakrisen har har trots en lång nedstängningen gynnat presidenten.
Donald Trump, Emmanuel Macron och Jeremy Corbyn har alla tagit sig till toppolitiken från utsidan. Om dem och andra outsiders i politiken handlar BBC-journalisten Steve Richards nya bok. Richards menar att ansvaret för populisternas framgångar till stor del vilar på de traditionella höger- och vänsterpartierna.
Man måste vara endera feg eller missunnsam för att försvara värnskatten, våldet som drabbar medelklassen börjar bli ett allvarligt samhällsproblem, de gula västarnas demonstrationer i Frankrike är en naturlig konsekvens av Macrons pojkbandsliberalism, och icke-rökare borde ställa sig på rökarnas sida i frågan om rökförbudet.
I sitt tal till den franska nationen bad president Emmanuel Macron om ursäkt och tillstod att ilskan var ”djup och berättigad”. Presidenten som tidigare hyllades som motvikt mot populismen uppvisar själv populistiska drag och framgångssagan ser ut att vändas i sin motsats.
I Storbritannien mobiliserade Margaret Thatcher hela sin politiska prestige 1984 för att krossa det militanta gruvarbetarfacket som hon ansåg förstörde landet. I Frankrike utmanar nu president Emmanuel Macron det mäktiga franska järnvägsarbetarfacket genom att vilja avskaffa livstidsanställningarna och höja pensionsåldern för nära 200 000 anställda. Thatcher vann. Gör Macron det också?
Donald Trump och Emmanuel Macron, på ytan så olika, är båda resultatet av liknande politiska strömningar. Man behöver bara blicka tillräckligt långt tillbaka i USA:s och Frankrikes historia för att se det. Carl-Vincent Reimers har läst en nyutkommen bok om de gränsöverskridande vid makten.
När Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president fanns varningstecken. Ett tal i tisdags visade att hans vänsterlutande och EU-federalistiska linje har blivit ännu tydligare. Ändå är hans liberala fans snarast obekymrade. När Macron svänger bort från den frihetliga linjen verkar Europas liberaler vara beredda att svänga efter.
Det mesta tyder på att Emmanuel Macron kammar hem segern i den andra omgången i det franska presidentvalet. Men även om hon förlorar så kommer motkandidaten Marine Le Pen att ha vunnit. Macrons framgångssaga blir nämligen bekräftelsen på den världsbild som är de nationalistiska populisternas raison d'être.
Det franska presidentvalet ser ut att bli en framgång inte bara för höger- utan också för vänsterpopulism. Andreas Johansson Heinö skriver om Jean-Luc Mélenchon, en vänsterextrem kandidat som just nu ligger trea i mätningarna, strax bakom Marine Le Pen och Emmanuel Macron.