Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Han blev som de andra

När Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president våren 2017 lockade han väljarna med löften om att vara en ny typ av politiker. Med mindre än två år kvar till nästa presidentval har stjärnglansen falnat, men presidentens chanser att bli omvald ser ändå goda ut, skriver Jan-Olof Bengtsson.

Foto: Jacques Paquier/Wikimedia (CC BY 2.0)

Det är mycket nu, som det brukar heta. Galopperande coronasmitta har fått Frankrikes president Emmanuel Macron att införa nattligt utegångsförbud för ungefär 20 miljoner fransmän i nio städer. Delar av presidentens parti revolterar och ilskna borgmästare på landsbygden känner sig överkörda av den politiska eliten i Paris. Ovanpå det sinar skatteintäkterna, vilket gör det svårt att fortsätta miljardrullningen i stödåtgärder till uppåt 12 miljoner ”partiellt arbetslösa”.

Ekonomerna befarar ett BNP-tapp på 11 procent i år. Landets industriproduktion i augusti jämfört med augusti i fjol har enligt Eurostat minskat med 7,3 procent. Småföretag slås ut. Hela besöksnäringen av restauranger, barer och hotell som spelar en sådan central stor roll i den franska konsumtionsekonomin verkar närmast ha gett upp andan, och allt fler frustrerade krögare vägrar lyda och protesterar mot regeringens krav på stängning och restriktioner.

Gatans parlament

Lägg därtill fransmännens allt större ovilja att gå och rösta. I de senaste kommunalvalen i mars och juli valde nästan 60 procent att stanna hemma.

Valdeltagandet har naturligtvis minskat för att människor är rädda för coronasmitta i vallokalerna, men valforskarna menar att det inte är hela sanningen. ”Den politiska apatin sprider sig i landet med återkommande utbrott av ilska”, som en uttryckte det. Rädslan handlar om en nationell avpolitisering. ”Och vad gör fransmannen när hon inte längre röstar?” som en forskare uttryckte det, med frågan hängande i luften.

Restaurangägare i Marseille protesterar mot de senaste coronarestriktionerna. Foto: TT/AP

Det var 2016 som Emmanuel Macron – avhoppad ekonomiminister från Francois Hollandes socialistregering – uppfann sitt centerliberala parti som blev La République En Marche, LREM. Det vände upp och ner på det partipolitiska landskapet. Väljarbasen blev en mix av vänster- och högerflyktingar från Socialistpartiet och de högerborgerliga Republikanerna.

I början förenades och förfördes väljarna av det kittlande nya, visionära och oprövade. Här fanns inte utrymme för några stridsyxor. Det blev storslam i parlamentsvalet, LREM fick egen majoritet och med det en regering som i stort sett kunde göra vad den ville. Partigrundaren och den nyvalda presidenten kickstartade landet som ett sprillans nytt höghastighetståg. Socialistpartiet och Republikanerna var slagna till spillror. Macron förknippades med framtiden, och började nästan genast agera mot de militanta fackens generösa pensionsregler med mera.

Men politiken är som bekant inte statisk. Den lever sitt eget liv. Allt fler sympatisörer upptäckte till sin besvikelse att gräsrotspartiet som de trodde att de var en del av i själva verket styrdes uppifrån. Som storstadsfenomen fungerade LREM bra. Men det var samtidigt ett parti som närmast helt saknade partimaskineri utanför storständerna eftersom det var så nytt, och famlande. Kommunalvalen i våras blev en stor besvikelse för LREM. Å andra sidan: är det ändå inte en framgång att gå från ingenting till i alla fall något?

Lägg därtill det lågintensiva men ständigt närvarande maratonkriget mot gatans parlament i gult.

Avhopp från partiet

Flera tongivande profiler runt Macron har avgått i protest för att de inte längre känner sig hemma i partiet. Det mest svidande avhoppet är nog hans andreman, 31-årige Pierre Person som tackade för sig 21 september. Ett annan är hans presstaleskvinna Aurore Bergé som nyligen lämnade partiet med orden: ”Det olustiga sitter djupt. Vi vet inte längre vem vi är eller vad vi står för”.

Allt fler av de till en början entusiastiska parlamentsledamöterna för LREMpartigruppen har krympt från 308 till 271 av de 577 ledamöterna i nationalförsamlingen – har börjat tycka att Macron med sina närmaste drivit partiet alltmer åt höger. Samtidigt är Macron ekologiskt grön som ingen annan fransk president före honom.

I dagsläget har alltså ett 40-tal av parlamentarikerna hoppat av i protest och blivit frifräsare i nationalförsamlingen eller gått in i det liberala MoDems partigrupp. Men MoDem är en trogen allierad till LREM. Så sett till sin majoritet har Macron inget att oroa sig för. Det är ingen avhoppare som aktivt motarbetar honom. Men prestigemässigt är det en helt annan femma.

Emmanuel Macron är i dagsläget noga med att poängtera hur stor respekt han har för MoDems partiledare Francois Bayrou som han ser som ”en viktig allierad”. Bayrou är för övrigt borgmästare i ”svenska” Bernadottestaden Pau. Han satt även som justitieminister någon månad i Macrons första regering innan han avgick eftersom hans parti började misstänkas för ekonomiska oegentligheter med medel från Europaparlamentet.

Emmanuel Macron har ett omvittnat kontrollbehov som uppfattas som irriterande. Ministrar sparkas och ersätts. Hans populära premiärminister Edouard Philippe som hade högre opinionssiffror än chefen själv avgick/sparkades i juni och sitter nu som omvald borgmästare i Le Havre. Philippe handplockades för övrigt av Macron från Republikanerna och sägs aldrig ha varit medlem i LREM. Å andra sidan är Macrons finansminister Bruno Le Maire också hämtad från Republikanerna och utrikesministern Jean-Yves Le Drian från Socialistpartiet. ”Jag är inte höger och inte vänster”, som Macron uttryckt det, när han grundade partiet.

En del bedömare menar att Philippe kan ställa upp som presidentkandidat för Republikanerna 2022 och därmed utmana och kanske peta bort sin förre chef. De mest spekulativa utesluter inte att Philippe kan bli gemensam presidentkandidat för Republikanerna och LREM. Andra menar dock att han och Macron gjort ett avtal där Philippe lovar att sitta still i båten till det nästföljande presidentvalet, 2027.

Frankrikes nye premiärministern Jean Castex har rasat i opinionsmätningarna sedan han tillträdde i juni och är enligt uppgift irriterad över att han ständigt jämförs med sin populära företrädare. Castex är lantlig och pratar bred dialekt som den parisiska politikereliten fnyser åt. Men han är en omvittnad ”doer” som hittar lösningar, är uppfinningsrik, och är klurig som en schweizisk armékniv.

Ekonomisk kris

Ingen vet exakt hur många miljarder euro som behöver pumpas in i återstarten av den franska ekonomin. Det finns dock en del uppgifter att luta sig emot. Den kommande budgeten för 2021 pekar på ett omedelbart lånebehov på 260 miljarder euro. Frankrike får ju också del av det klubbade EU-paketet på 100 miljarder euro under två år, där 20 procent är bidrag från återstartsfonden. Ekonomer befarar att statsskuldens andel av BNP hamnar på uppåt 125 procent. I Sverige ligger den som jämförelse på ungefär 40 procent.

Trots den knackiga ekonomin lovar Macron att inte höja några skatter. Att gå in på alla detaljer i det ekonomiska återstartspaketet blir för långdraget, men Macrons förhoppning är att kunna visa på stark ekonomisk tillväxt lagom till presidentvalet, våren 2022. En missräkning är förstås att de uppåt 800 000 nya jobben han skapat med ändrade anställningslagar, är som bortsopade av pandemin.

Landets nationella ”lockdown” i våras som omfattade allt och alla, fick hyfsat stopp på smittspridningen. Priset för landets punktering har dock blivit högt – något som den inflytelserika finansministern Bruno le Maire aldrig kommer att acceptera en gång till. Frankrike får inte enbart syssla med krishantering utan måste bygga för framtiden.

Nu har smittan dragit i gång igen. I stället för nedstängning bygger den nya strategin på regionala utegångsförbud från 21.00 på kvällen till 06.00 på morgonen, med undantag för de som har ett arbete att gå till. Produktionshjulen måste få snurra vidare och smittan ska kontrolleras snarare än att utrotas.

Det outtalade målet med att släcka ner efter 21 är att rensa gatorna från smittspridande och partajande ungdomar. Det betyder att biografer måste tidigarelägga sina föreställningar. Och det går inte att lämna restaurangen klockan 21, utan kanske en halvtimme innan, så att man hinner hem. Annars blir det böter på 135 euro. Avslöjas man en andra gång blir böterna 1 500 euro. I första hand gäller utegångsförbudet i fyra veckor, men de kan komma att förlängas till den första december. Macron sade mycket tydligt under sin nationella presskonferens den 14 oktober: ”Vi får leva med smittan till i alla fall sommaren 2021.”

Nästa val närmar sig

Samtidigt som antalet nya coronafall uppgår till närmare 20 000 per dygn är förberedelserna och positioneringarna inför presidentvalet om mindre än 20 månader, i full gång.

Vid förra presidentvalet stod den avgörande andra omgången den 7 maj 2017 mellan Macron och Marine Le Pen som sedan dess döpt om sitt parti till Rassemblement National, RN (Nationell samling). Macron vann övertygande med 66 procent mot Le Pens 34 procent, även om var fjärde väljare valde att stanna hemma.

Hennes problem är att hon och partiet har en till synes kronisk förlorarstämpel i pannan när det gäller rikspolitiken.

De nu genomförda opinionsmätningarna pekar på att det blir samma uppställning 2022 som 2017, och åter en kamp mellan Macron och Le Pen, som tar sig vidare till den andra omgången. Men osvuret är bäst.

Både LREM och RN satsar nu på att locka borgerliga högerväljare från Republikanerna. Macrons regering är redan halvfylld av handplockade ministrar från det partiet. Om uppretade mittenväljare lämnar för den påstådda högervridningen kalkylerar Macron med att de i så fall ändå går till hans liberala allianspartner MoDem. Men hans ekvation är oprövad.

På andra sidan finns Le Pen som också vill försöka locka klassiska högerväljare från Republikanerna med hjälp av budskap om lag och ordning. Hennes problem är att hon och partiet har en till synes kronisk förlorarstämpel i pannan när det gäller rikspolitiken. Låt vara att de sitter som borgmästare i en del mindre städer, men något avgörande politiskt inflytande på nationell nivå har de inte.

Internt är det oroligt även inom RN. En aspekt handlar om Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal, som plötsligt lämnade nationalförsamlingen 2017, där hon representerat partiet sedan 2012. I stället har hon jobbat för att bredda partiets inflytande, bland annat genom grundandet av en tankesmedjan och ett statsvetenskapligt utbildningscentrum. Men nu är hon på väg tillbaka.

Marion Maréchal är mer ekonomiskt liberal än sin moster, men också mer värdekonservativ. Hon har många motståndare i RN, men också anhängare. Marion vill stöpa om partiet från något som uppfattas som lättköpt populistiskt till något som framstår som mer ideologiskt genomtänkt. Maréchal vill helt enkelt ha en mer seriös stämpel, som kan locka klassiska välutbildade högerväljare som hon kallar för ”de föräldralösa”.

Marion Maréchal. Foto: Gage Skidmore (CC BY-SA 2.0)

Emmanuel Macron ligger samtidigt stadigt runt 40 procent i popularitet. Trots allt lever Macron ganska tryggt på att även om hans eget parti plågas av inre spänningar och avhopp, ser det än värre ut för de andra.

Nyligen blåste presidenten till kamp mot islamisk separatism som han menar saboterar franska republikens värderingar. Målet är att integrera. ”Det handlar inte om att stigmatisera muslimer utan skydda dem som är de största offren för islamismen.” Dock har ordet ”separatism” redan tagits bort från lagförslaget som nationalförsamlingen ska rösta om i vår och ersatts av formuleringen att nationen ska ”stärka sekularism och republikanska principer”.

Hans utspel är naturligtvis en reaktion på alla terrordåd i Frankrike som hittills kostat uppåt 300 fransmän livet. Men det är också outtalat ett försök att locka väljare från Le Pen.

Macron är som bekant en varm anhängare av EU. När Angela Merkel avgår som tysk förbundskansler nästa höst är Macron kanske den enda europén av rang som finns kvar. En del kallar honom för ”den patriotiska internationalisten”, och ställer sig småroat frågan: Är Frankrike en del av Europa eller är Europa en del av Frankrike?

Andra slås av hans beundran för Charles de Gaulle som han kanske en gång ville kopiera, men där han nu insett att generalstilen inte fungerar, 50 år efter de Gaulles död.

På senare tid talas det betydligt mer ekonomi på franska i Bryssel än engelska. Det uppskattar Macron, men han är också skärrad inför risken att coronasmittan innebär att franska Strasbourg en gång för alla stängs ner för Europaparlamentets möten och allt flyttas permanent till Bryssel. Snacka om ett franskt trauma!

Macron inser att Frankrike inte är tillräckligt stort för att kunna sätta avtryck på den internationella arenan självt. Frankrikes militära engagemang i Mali är stort, men det kostar på i pengar och människoliv. Därför måste man bygga en utrikespolitisk militärpolitisk maktbas genom EU. Glöm inte att även om EU-kommissionens ordförande är den före detta tyska försvarsministern Urusla von der Leyen var det fransmannen Macron som i realiteten satte henne på posten, när alla andra kandidater fallit bort. Det kommer hon inte tillåtas att glömma.

Utåt sett vill Macron inte distansera sig från Storbritannien och beklagar det rådande förhandlingskaoset. Men innerst inne har han inget emot att distansera öriket, och på så sätt stärka Frankrikes inflytande, bland annat som EU:s enda kärnvapenmakt. Han vill att Europa ska få en mer självständig och aktiv roll i världen, utveckla sina egna vapensystem och inte bara köpa från USA. ”Vi vill inte leva i en bipolär värld styrd av Kina och USA”, heter det.

De har varit tre tuffa år för bankmannen som vann en jordskredsseger på att inte vara en politiker ”som alla andra”. Den folkliga entusiasmen började svikta så snart det visade sig att det kanske inte var så stor skillnad. Stalltipset är dock att Macron kommer att styra över fransmännen till 2027 – men betydligt mera ödmjukt och inkännande än när han en gång gjorde upp sina partiledarplaner framför badrumsspegeln.