Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
FN hindrar freden med svenska skattepengar
Sverige borde inte skicka skattepengar till FN-organet med terrorkopplingar och vars definition av flyktingskap omöjliggör en lösning av Israel-Palestina-konflikten, skriver Marcus Björk.
I januari i år anklagade Israel flera anställda vid FN-organet UNRWA för att ha deltagit i Hamas terrorattack den 7 oktober förra året. Anklagelserna fick Sverige och flera andra länder att tillfälligt stoppa utbetalningar av bistånd till organisationen. Redan i mars svängde dock regeringen i frågan och återupptog utbetalningarna.
Tidigare i veckan meddelades att ytterligare nio UNRWA-anställda sparkas efter att en utredning visat att de “kan ha varit inblandade i Hamas attack”. Detta utöver de tolv som sparkades redan i januari. En talesperson för FN:s generalsekreterare var dock tydlig med att de inte vill förtydliga vilken roll FN-personalen “kan ha haft” i attacken eller vilka bevis som lett fram till beslutet att sparka dem. Det ligger inte långt bort att föreställa sig att det bakom detta undflyende svar döljer sig en besvärande sanning.
Det ligger inte långt bort att föreställa sig att det bakom detta undflyende svar döljer sig en besvärande sanning.
Att svenska skattebetalare står i begrepp att bara i år betala ut 400 miljoner kronor i bistånd till en organisation med terrorkopplingar är minst sagt bisarrt. UNRWA är dessutom en organisation vars uppdrag aktivt underminerar en lösning på Israel-Palestina-konflikten.
UNRWA skapades av FN 1949 i syfte att stödja de 700 000 araber som lämnade sina hem i samband med det krig som utbröt när den nyutropade staten Israel attackerades av de arabiska grannländerna. Förutom att organisationen är unik i avseendet att den är FN:s enda flyktinghjälpsorganisation som vänder sig till en specifik grupp flyktingar, har den även en unik definition av flyktingskap för just palestinier.
Till skillnad från alla andra flyktingar går det palestinska flyktingskapet nämligen i arv enligt UNRWA. Med FN-medlaren Folke Bernadottes ord: ”Inget avtal kan betraktas som rättvist och fullständigt om hänsyn inte tas till de arabiska flyktingarnas rätt att återvända till de hem som de blivit avhysta från”. Rätten gäller både för de ursprungliga flyktingarna och alla deras efterkommande. Denna grupp beräknas nu uppgå till 5,7 miljoner personer. Att jämföra med Israels befolkning på knappt 10 miljoner.
Frågan tåls att ställas varför just palestinierna anses berättigade till dessa ärftliga flyktingskap. Ett snarlikt exempel är de så kallade Sudettyskarna. Dessa 2,5 miljoner etniska tyskar som bodde i det som i dag är Tjeckien fördrevs brutalt 1945, efter att ha bott i området i över 1 000 år. Då de bodde i Tjeckoslovakien hade de inte heller deltagit i att rösta fram Adolf Hitler och saknade därför också skuld för anstiftan till kriget. Trots det fick de lämna hus och hem och har, till skillnad från palestinierna, inte fått något erkännande av FN. Vilken principiella skillnad FN ser mellan de två fallen förblir oklar.
Trots det fick de lämna hus och hem och har, till skillnad från palestinierna, inte fått något erkännande av FN.
Med sitt övergående flyktingskap etablerade sig Sudettyskarna i stället i sitt nya hemland och med tiden gav Tjeckiens EU-medlemskap dem till och med rätten att återvända. Sudettyskarna delade, på samma sätt palestinierna, en språklig, religiös och kulturell samhörighet med resten av regionen. Det skiljer också bara tre år mellan fördrivningarna. Trots det är skillnaderna i resultaten i dag stora.
I det ena fallet valde FN att cementera ett evigt flyktingskap, sponsrat av svenska skattepengar. Detta samtidigt som regionens arabländer tilläts fortsätta att cyniskt underminera alla vägar för palestinierna ur den ofrihet och fattigdom som kommer av att vara evig flykting. I det andra fallet har FN avvisat alla sudettyska anspråk ratione temporis, då fördrivningen anses ha varit en “ögonblicklig handling” och inte en “kontinuerlig situation”. Hur den sudettyska fördrivningen var mer ögonblicklig än den palestinska kan man dock fråga sig.
Att palestinier har en unik ovillkorlig rätt att återvända till det som i dag är Israel, en plats som de flesta varken är födda på eller ens besökt, är ett krav som i realiteten egentligen bara kan uppfyllas om Israel utplånas. Så länge UNRWA benhårt håller fast vid principen om en ovillkorlig rätt att återvända och den unika definitionen av ärftligt flyktingskap för just palestinierna, kan det inte bli fred. Att svenska skattebetalares pengar används för att upprätthålla denna låsning i konflikten är ett svek mot både palestinier och israeler.
Världens övriga flyktingar, från länder som exempelvis Ukraina, Afghanistan, Irak eller Myanmar, får i stället hjälp av ett annat FN-organ, UNHCR. Det är oklart varför just palestinierna ska ha en egen definition på flyktingskap och ett eget hjälporgan, som dessutom bidrar till att hålla fast palestinierna i evig vanmakt.