Samhälle Krönika
En S-cocktail av nostalgi och bitterhet
Anders Sundström har skrivit en bok som kombinerar nostalgi inför den tid då samhällsutvecklingen avgjordes på S-kongressen med bitterhet gentemot socialdemokrater som blivit framgångsrika utanför partiet. Janerik Larsson har läst den tidigare S-ministerns memoarer.
Anders Sundströms nya memoarbok Tre liv (Stenberg-Schentz förlag) lär inte bli en bestseller. Det är en berättelse som i grunden handlar om besvikelsen hos ett självutnämnt socialdemokratiskt helgon, som hoppas att samtiden eller framtiden ska uppfylla drömmar han haft om en socialdemokrati som präglas av tilltro till den S-styrda starka staten.
På omslaget anges att den skicklige vänsterjournalisten Janne Sundling är Sundströms medförfattare. Av det märker en läsare föga. Boken är fylld av Sundströms ego och hans uppgörelser med de tidigare partikamrater som efter politiken gjort det Sundström aldrig förmått, nämligen att skapa ett eget, ekonomiskt framgångsrikt liv som entreprenörer. Huvudmålet för denna bitterhet är Björn Rosengren och Göran Persson. Persson uppskattade inte Sundström så som Sundström borde bli uppskattad och föredrog istället Rosengren. Bittert, mycket bittert.
Anklagelsen mot Rosengren och Persson är att deras drivkraft är pengar.
Anklagelsen mot Rosengren och Persson är att deras drivkraft är pengar: ”Drivkraften? Tja, pengarna. En person från den yttersta politiska kretsen kan tjäna åtskilliga miljoner per år som rådgivare. Det är inte så många som har mycket pengar som orkar ifrågasätta klassklyftor och orättvisor.”
Men Sundström är inte sådan, ska ni veta…
Mest underlig i det sammanhanget är anklagelsen mot Rosengren. I Sundströms version är hans försyndelse att han efter Jan Stenbecks död blev rådgivare till Kinnevik. Han kanske inte minns att Ingvar Carlssons vice statsminister Odd Engström, som kände Jan Stenbeck sedan studentåren i Uppsala, blev en av Jan Stenbecks förtrogna 1995. Var han också en svikare?
Jag lärde känna Stenbeck när jag bodde i USA på 1980-talet. Efter en intervju för en av mina böcker behöll han kontakten med mig. Stenbeck var mycket engagerad i arbetet för det svenska EU-medlemskapet som avgjordes i folkomröstningen 1994. Jag var då informationschef på SAF och var engagerad i ja-kampanjen. Då lärde jag även känna Odd Engström som tillsammans med Marit Paulsen var ja-sidans starkaste namn. Efter folkomröstningen meddelade jag SAF:s ordförande Ulf Laurin att jag skulle söka nytt jobb. Då ringde Jan Stenbeck. Han berättade att Kinnevikkoncernen nu skulle delas upp i nyskapade börsbolag och att han engagerat Odd Engström. Nu ville han att även jag skulle ansluta mig: ”Odd ska ta hand om de röda, du om de blå.” Så blev det för mig i fem intressanta år på Kinnevik. Odd avled tyvärr 1998.
Som informationschef på SAF och sedermera som vice vd på Svenskt Näringsliv hade jag arbetat med många duktiga kommunikationsrådgivare. En stab bör aldrig få bli för stor, den bästa kompetensen finns på marknaden. Men en rådgivare ska väljas med omsorg. Det handlar om att rådgivaren själv ska hysa de åsikter man vill ha synpunkter på. Jag arbetade gärna både med socialdemokrater och borgerliga kommunikatörer.
Jag slutade på Svenskt Näringsliv efter riksdagsvalet 2010, men i övergången till min efterträdare fick jag ett förslag om en insats med syfte att stärka de krafter inom socialdemokratin som efter besvikelsen över valresultatet sökte en politik. Ur näringslivets perspektiv borde den präglas av ambitionen att skapa ekonomisk tillväxt. Ingen särskilt konstig tanke och en linje som sedan återkom med Stefan Löfven. Men detta projekt kom sedermera i en illvillig kampanj i Aftonbladet att beskrivas som ett försök att ”köpa” socialdemokratin. En lång rad unga socialdemokrater var engagerade i projektet, och om man nu mer än ett decennium senare ser var de finns förstår man att det var ett klokt och välvilligt projekt.
Men i Sundströms bok heter det om Niklas Nordström att ”det var en stor besvikelse när han och den byrå han jobbade för visade sig driva kampanj mot det egna partiet på Svenskt Näringslivs uppdrag”. Det är en falsk beskrivning och det framgår även av det Aftonbladet skrev. Det paradoxala var att den aktivitet som föreslogs handlade om att hjälpa S-partiet att ta sig ur den återvändsgränd man hamnat i efter besvikelsen över valresultatet som gav Fredrik Reinfeldts regering en andra mandatperiod.
En socialdemokratisk nostalgi som inte förmår finna hemkänsla i det nya Sverige som Björn Rosengren och Göran Persson funnit helt nya möjligheter i.
Sanna Rayman skrev 2012 i Svenska Dagbladet insiktsfullt om Eva Franchells bok Partiet – en olycklig kärlekshistoria (Albert Bonniers Förlag). Franchell var Anna Lindhs pressekreterare och Rayman skriver att boken även ger inblickar i det som hände åren efter mordet på Lindh. Om Franchells skildring av den socialdemokratiska valförlusten 2006 skriver Rayman:
”Medierna går som en röd tråd och Franchells egen journalistkarriär binder ihop utvecklingen från industritung ‘enpartistat’ till alltmer tjänsteinriktat mediesamhälle – en utveckling där S är på en gång drivande och förlorande part. Om partitillhörighet bara vore uttryck för hur man vill att samhället organiseras skulle storhetstidens slut kanske inte vara en så stor tragedi. Då skulle dagens socialdemokrater kunna konstatera att nedgången trots allt är effekten av en samhällsförändring (växande medelklass etc) och se det positiva i det. Men partibok i Rörelsen är mer än politisk preferens. Det är att se maktinnehav som normaltillstånd och att sätta Rosen i sin dödsannons. De är också att tradera denna inställning på ett sätt som bäddar för besvikelse.”
I Sundströms bok finns mycket av sådan besvikelse. Han skriver nostalgiskt om att ”det länge fanns en stark socialdemokratisk moral, men jag vet inte om den finns kvar. Under min tid som kommunpolitiker upplevde jag att det fanns en stark moral hos oss i Piteå och på andra sidan länsgränsen i Skellefteå. Kanske beroende på att båda kommunerna var starka frikyrkobygder och att det fanns band mellan frikyrkan och arbetarrörelsen som skapade en starkare moralisk grundsyn. Den sortens nästan asketiska moral som Västerbottenförfatatren PO Enqvist så ofta återkom till.”’
Sundströms bok är ett intressant dokument om en socialdemokratisk nostalgi som inte förmår finna hemkänsla i det nya Sverige som Björn Rosengren, Göran Persson och andra funnit helt nya möjligheter i. Kanske är boken en bön om att den drygt 70-årige Sundström ska kallas in som en partiets räddande kraft i en tid då perspektivet att oppositionstidens opinionssiffror kan översättas i en framgångsrik regeringspolitik ter sig dystra. Eller så är det bara ett dokument över en stor besvikelse och en minnesskrift över en tid som oåterkalleligen hör till den politiska historien.