Sverige 2050: På andra sidan inbördeskriget

Det är en strålande svensk julidag. Trädens djupgröna spelar mot himlens ljusblå, och solens strålar glittrar i sjöviken nedanför de röda husen. På ängsmarken mellan boningarna prunkar blommor i den svenska trikolorens vitt och gult och blått, Europas yngsta flagga. Här och var lockar illröda smultron med sin intensiva sötma. En fläktande bris drar genom den varma sommareftermiddagen. Det uppländska landskapets många stenbumlingar ger ögat 50 nyanser av grått och en känsla av något vilt i allt det inbjudande vackra.

Det är en bra bit över 75 grader Fahrenheit, och den globala avkylning FN:s klimatpanel började registrera för ett femtontal år sedan känns avlägsen.

En skara skrattande barn kommer upp från den lilla badstranden i färgglada morgonrockar. Två män och två kvinnor hänger tvätt på en lina uppspänd mellan två träd, lyssnande på radio. Programmet heter Sommar i P1 och har existerat i nästan hundra år. En känd svensk blandar prat med musik under 90 minuter. Humlor surrar, fåglar kvittrar, på avstånd hörs fåren bräka.

Välkomna till Hällsätra gård. 

Hällsätra är släktgård som förvärvades för över ett sekel sedan, närmare bestämt 1945, av mitt intervjuobjekt Erik Hörstadius mormor och morfar, i syfte att ge familjen en fast bas i livet i en annars så kringflackande diplomattillvaro.

Förra året gjorde Sverige comeback på Topp-25-listan över länders livskvalitet, enligt det världsledande indexet GGWI (Google Global Welfare Index).

Hörstadius döptes i den lilla bykyrkan på två miles avstånd. Där gifte han sig, där har han tagit avsked av nära och kära som gått ur tiden. Och snart 86 år gammal har Hörstadius bestämt att där ligger hans slutstation.

Men det är inte för att tala om döden jag träffar honom. I alla fall inte hans personliga död. Vilken av allt att döma ligger långt bort; han har en oförskämt ungdomlig utstrålning när han tar emot mig på det stora och soldränkta trädäcket med kaffe och whisky och isvatten. Han ser faktiskt inte ut att vara en dag över 65, denne internationellt ryktbare hälsobloggare och författare. 

– Det är en whiskydag, förkunnar han, mest för sig själv.

I stället är det snarare den utdragna svenska dödsmarschen som är ämnet för dagen. Eller, för att parafrasera en av Hörstadius favoritförfattare, Douglas Murray: ”the strange death of Sweden”. En marsch som lyckligtvis tycks ha vänt nästan 180 grader. Förra året gjorde Sverige comeback på Topp-25-listan över länders livskvalitet, enligt det världsledande indexet GGWI (Google Global Welfare Index). En enorm resa från en plats runt 100 för 15 år sedan, i svallvågorna av det svenska kriget.

Att denna en gång så stolta välfärdsdemokrati – beundrad världen runt för sitt välstånd, sin relativa jämlikhet, sina progressiva värderingar, sitt entreprenörskap, sin internationella solidaritet – skulle urarta till ett ”nordiskt Mellanöstern” med fruktansvärda excesser i sekteriskt våld, och ovanpå det en flykt av välutbildade som lade ekonomin i ruiner, ja, det var det väl inte många som hade trott. 

– Här har jag mina rötter, säger Hörstadius med ett blicksvep över landskapet. 

– Det var ett av våra misstag här i Sverige, att vi inte kunde resonera moget i termer av rötter, traditioner, identitet, sammanhang. Teknik och ekonomi begrep vi, men inte kultur och historia. Vi var nu-chauvinister. Förutom att vi troget åt vår midsommarsill och lyssnade på det där mossiga programmet du hör skvala ur radion.

Det var ett av våra misstag här i Sverige, att vi inte kunde resonera moget i termer av rötter, traditioner, identitet, sammanhang.

Visst började orosmolnen hopa sig så smått från och med 2015 års så kallade flyktingkris, då svenskarna för första gången blev varse att regeringen inte hade tillfredsställande kontroll över situationen. Men inbördeskrig, det var det inte många som såg ligga i korten.

Fast i den globala succétrilogi Hörstadius publicerade under 20-talets första halva var riktningen in i mörkrets hjärta otvetydig. Detta kunde bara sluta med storskaligt våld. Han utgjorde inte någon ensam varnande röst. En annan var den kände samhällsfilosofen Malcom Kyeyune, i dag utbildningsminister för Enighetspartiet, efter att förra året ha tvingats avgå som inrikesminister för det andra stora svenska partiet Enad Front för sin alltför brutala kriminalpolitik.

Men Hörstadius kusligt precisa framtidsförutsägelser gör honom till den oomtvistligen ledande alarmisten.

Anledningen till vårt möte är tvåfaldig. Dels ska vi prata om hans första bok efter den långa skrivkramp han gick in i efter Stormakts-trilogin. Den redan kritikerhyllade The Swedish asylum är ett socialpsykologiskt borrande i vad som skapade den humanitära stormaktens uppgång, nedgång och fall. Dels vill jag pejla hans tankar och inte minst känslor inför den årligen återkommande Försoningsdagen i Siljan City, där han ska hålla huvudtalet, ett tal som av många bedömare på förhand utpekats som en viktig del i den svenska läkningsprocessen.

Och så ska han ställas ansikte mot ansikte med Gerhard Myra.

Jag som skriver det här är en produkt av svensk utvandring. Min farfars farfars far tog båten från Göteborg till New York på 1800-talet, och hans efternamn har vandrat över släktleden och vidare till mig. 

Sverige har alltid fascinerat mig. Från pappas traderade minnen och mina första sommarbesök i tidig barndom runt just det beryktade året 2015 i vad jag upplevde som en veritabel idyll, fram till oerhört dramatiska nedslag som krigskorrespondent under den fruktansvärda perioden 2030–35 och allt det våld som utlöstes av morden på först statsminister Soraya Alis barn, och sedan henne själv.

Sverigedemokraterna kom aldrig riktigt in i den politiska värmen, trots att de i valet 2022 blev överlägset största parti.

Det var det andra statsministermordet under äldre svenskars levnad. 1986 sköts den socialdemokratiske partiledaren Olof Palme ihjäl på öppen gata. 

– Det talades då mycket om att Sverige ”förlorade oskulden”, säger Hörstadius.

– Men det går att sätta kraftiga frågetecken kring den tankefiguren. I grunden fortsatte Sverige att präglas av optimism och självförtroende. A small dog with a big dog’s attitude… Det rådde ett slags svensk exceptionalism, en känsla av utvaldhet. Och inte att undra på det – så fort det liknade kris kom vi igen, och det med besked!

Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt, tillika Hörstadius styvfar, utnämndes av ett flertal affärstidskrifter till världsmästare i ekonomi för sin tillväxt- och jobbskapande och statsfinansiellt solida 80-talspolitik. Den djupa ekonomiska kris som drabbade Sverige i början av 90-talet fick kraftfulla politiska och ekonomiska svar. 

– Och 2006 tillträdde en borgerlig regering som erövrade mycket högt förtroende, inte minst betingat av finansminister Anders Borgs hantering av den internationella finanskrisen 2008. 

Gång på gång placerade sig Sverige i toppklass i olika index över företagsklimat, levnadsstandard, miljöpolitik, livsstilstolerans. 

– Vi var humlan – högskattestaten – som kunde flyga. Och högt började så småningom även den egenartade idén flyga, att ett land inte bara hade sina egna invånare att sörja för, utan hela världens.

Tänk på Donald Trump – också han ungdomlig för sin ålder, nybliven 103-åring som han är – och hans motto ”America first”. Att i Sverige säga ”Sweden first” var länge anatema. Utom hos de nationalkonservativa Sverigedemokraterna. Men de kom aldrig riktigt in i den politiska värmen, trots att de i valet 2022 blev överlägset största parti.

– Under mandatperioden 2022–2026 bildade ju de traditionellt statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna ett slags samlingsregering över blockgränsen under de i och för sig dugliga partiledarna Aida Hadzialic och Ulf Kristersson. Men dessa partier hade inte kraft att vända skutan, därtill var den historiska och institutionella och psykologiska investeringen i projektet mångkultur alltför stor. Det avspeglades också i public service-medierna, som satt på enorma resurser. 

– Dessutom höll vår politikerklass generellt mycket låg intellektuell och retorisk nivå. Vi var många som funderade på om de ljög medvetet eller bara var kognitivt varierade. Mest det senare, vill jag påstå. Korkade och obildade tölpar, som dessutom i stor omfattning levde avskilda från de reella samhällsproblemen.

Och högt började så småningom även den egenartade idén flyga, att ett land inte bara hade sina egna invånare att sörja för, utan hela världens.

Svenskarna själva kallade sig själva den humanitära stormakten. Åtminstone vissa politiker. Det kunde i omvärldens ögon kanske låta lite storvulet, nästan löjligt. Men faktum är ju att svenskarna inte bara pratade pratet, utan också gick promenaden. 

I den oroliga värld som föddes fram ur 9/11 och George Bush den yngres invasion av Irak axlade svenskarna ett unikt stort ansvar för de flyktingvågor som följde. I efterhand kan alla se att det var en djupt orealistisk politik. Det välfärdsbygge som generationer hade byggt upp rasade, och blod kom att flyta på förra huvudstaden Stockholms gator, med snabb spridning ut i landet. 

Hur ser Hörstadius förresten på att Stockholm inte längre är Sveriges huvudstad?

– Tja, det känns ju lite skumt. Men äldre svenska städer byggdes inte för att ha vattentäta skott mellan rika skattebetalare och kriminell underklass. Det var därför stadsbyggnadsmässigt omöjligt att garantera de högre skiktens trygghet. Det tydliggjordes av den ”white flight” som urholkade skattekraften och företagens rekryteringsbas. Våra skolors undermåliga kvalitet gjorde inte saken bättre, direkt… Men personligen tycker jag att Siljan City har blivit väldigt fin. Till och med flygplatserna är ju mysiga! Visste du förresten att Greta Thunberg Airport är norra Europas största räknat i passagerargenomströming?

Funderade du själv på att lämna landet?

– Självklart! Inte minst av oro över döttrarnas säkerhet. VILL DU HA EN PINNE, NADJA??!!

Nadja är äldsta dottern, framgångsrik optimistkonsult. Hon utgör 25 procent av de vuxna i den regnbågsfamilj som nyss hängde tvätt och lyssnade på radio. Nadja skakar på huvudet.

– Inte tuta för mycket nu, pappa, du har ett viktigt tal att skriva.

– Hur var Gardells sommarprat?

– Som vanligt. Det handlade mycket om… Gardell.

Hörstadius och döttrarna bestämde sig för att stanna i Sverige under orostiden.

– Det hade känts, vad ska jag säga… fegt, på något sätt, att lämna. Vi behövdes på hemmafronten, kände vi. Och i och med etablerandet av de ekonomiska frizonerna kom ju kvarboende att bli realistiskt även ur karriärmässig synvinkel. Att kunna köpa hus och lägenheter svinbilligt gjorde inte ont precis. Faktum är att redan innan kriget var slut gick det att leva rätt hyggligt i stora delar av landet. Och här på Hällsätra kom vi på idén att låta en väktarutbildning hyra in sig billigt i vår ladugårdslänga. Det var hårda grabbar och tjejer, ska du veta! Inte minst de med rötter i Mellanöstern. Så vi kändes oss aldrig speciellt hotade av de rövarband som plågade stora delar av landsbygden.

En orsak till att politiken kunde driva iväg så långt åt galet håll är att vi nog var ”fredsskadade”.

Hur mycket av politiken drevs av en genuint god vilja? Jag menar, solidariteten och omsorgen om jordens svaga och fattiga kan väl inte förnekas?

– Ja, fast hur ”god” var den här viljan, egentligen? För samma slant hade vi kunnat hjälpa oändligt många fler fattiga och förföljda jorden runt. Och hur demokratiskt hållbart är det att år efter år köra över folket? Opinionen var stabilt flyktingnegativ redan flera decennier innan det gick över styr. En orsak till att politiken kunde driva iväg så långt åt galet håll är att vi nog var – med ett kanske lite konstigt ord – ”fredsskadade”.

Hörstadius menar att det inte är någon slump att just Tyskland och Sverige förde den mest ogenomtänkta migrationspolitiken. Tyskarna hade en evig historisk skuld att betala av. Det kan förklara att samma förbundskansler, Angela Merkel, som dödförklarade mångkulturen 2010, öppnade slussarna med sitt ”Wir schaffen das” 2015. Och det Sverige som sluppit krig i 200 år kändes något slags historisk tacksamhetsskuld, parat med en oförståelse av historiens och institutionernas och kulturernas tröga tyngd.

– En svensk politiker förkunnade att det räcker med att åka tunnelbanan i Stockholm så var man svensk. Det ansågs till och med konstigt att försöka formulera vad svensk kultur är, och att kräva att invandrarna i rimlig mån förstod den och anpassade sig efter den. Förlåt min mångordighet, men en sak till. Vi svenskar fick länge inte ens prata kvantitativt om invandringen. Den så kallade volymfrågan ansågs rasistisk. Det utgick statsministerord på det. I stället sände vi ut röksignaler. Kom hit och lev på bidrag! Världens högsta! Till och med illegalt kvarstannande fick försörjningsstöd och tandvård och sjukvård. Tyskland skärpte sig, men det gjorde inte vi förrän problemen hade växt sig ohanterligt stora. 

– Sedan vill jag peka på ett underdiskuterat problem. I samband med Brexit och valet av Donald Trump föddes en debatt om fake news och alternativa fakta. Men svenska politiker och medier hade hållit på med det länge. ”Vi tjänar på invandringen”, hette det. ”Könet är en social konstruktion.” I skolan låtsades vi att alla elever var lika motiverade och begåvade, lika redo för högskolestudier. Och klimatmodellerna betraktades som objektiva fakta. 

Alla skulle ha rätt till ett personligt ”safe space” där man var trygg från andras åsikter.

Hörstadius fyller på i sitt stora whiskyglas och beskriver en hård repression mot avvikande röster. Social utfrysning, brunsmetning, ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen genom nya hets-, hat- och hotlagar. Också de stora medieplattformarna som Google, Facebook och Youtube bidrog till att successivt krympa den så kallade åsiktskorridoren:

– Ta tankesamtyckeslagen, inspirerad av sexuallagstiftningen. Den stadgade att man i princip måste be om lov för att förmedla argument till sin meningsmotståndare. Alla skulle ha rätt till ett personligt ”safe space” där man var trygg från andras åsikter. Lyckligtvis avskaffades den lagen 2027, och debattklimatet förbättrades verkligen. Men samhället var redan för ekonomiskt och trygghetsmässigt och intellektuellt sårat för att kunna tillfriskna.

Mitt anteckningsblock är pepprat med frågor. De flesta hinner jag inte ställa. Och whiskyflaskan töms i oroväckande hög hastighet. Men en fråga är förstås given: Hur tror Hörstadius det kommer att kännas att för första gången ställas ansikte mot ansikte med sin hustrus mördare?

Bakgrunden är, som den minnsgode vet, att Soraya Alis parti Medborgerlig samling gjorde en sensationell valrörelse 2026. MS blev det ”lagomnationalistiska” parti som – utan ideologisk barlast i form av nazism och rasism à la Sverigedemokraterna, men också utan politiskt korrekta tankehämmande strukturer och partikadrer – faktiskt kunde börja göra rent hus med den gamla migrationspolitiken.

En kraftfull återvändarpolitik etablerades, och utvisningsinstrumentet gällande brott och ”antisvensk” verksamhet, exempelvis våldsbejakande islamism, användes mycket mer kraftfullt. Totalt asylstopp infördes. Den enda anhöriginvandring som tilläts gällde högproduktiva arbetskraftsinvandrare. Vad gällde den lågproduktiva arbetskraftsinvandringen fullföljdes det avskaffande som halvhjärtat hade påbörjats av S-M-regeringen.

Men så mördades Alis tvillingpojkar i december 2028 när de var på väg till skolan. Det var en jihadistisk hämndaktion mot Alis hårdföra antimångkulturpolitik. Den machetesvingande mördarens kopplingar till Gävlemoskén blev snabbt klarlagda, och resulterade i att en paramilitär gruppering började skjuta religiöst aktiva Gävlemuslimer.

Till allt det våld som redan plågade Sverige – med förorter där samhället helt hade tappat kontrollen, en ständig ökning av antalet våldtäkter och rån, medborgargarden med järnnävar och starkt folkligt stöd – adderades nu en våg av mer politiskt och religiöst motiverat våld.

Var det högerextremister eller islamister eller någon annan grupp som hade apterat gravbomben? Det blev aldrig klarlagt.

Så inträffade det vidriga mordet på Soraya Ali själv 2030, på tvåårsdagen av mordet på hennes söner. Hon besökte deras grav, och den visade sig vara apterad med en spikbomb. Denna unga politiker, som hade tagit världen med storm, kom att förgäves utkämpa en plågsam dödskamp i flera veckor.

Detta blev startskottet för Det svenska kriget.

Var det högerextremister eller islamister eller någon annan grupp som hade apterat gravbomben? Det blev aldrig klarlagt. Sveriges oförmåga att lösa statsministermord manifesterades återigen. Mordet blev förstås bensin på den svenska elden; alla skyllde på alla.

15 år senare, vårvintern 2046, fick Hörstadius hustru Latifa, säkerhetskonsult, upp ett spår. Hon inledde av det skälet infiltration av den vänsterrevolutionära gruppen HKWM (Hate and Kill White Men). Det är väl belagt att hon hann samla ihop starka indicier på att det var denna grupps förra ledare, den redan 2036 avlidna radikalfeministen och sprängämnesexperten Pia Bullén, som hade anstiftat mordet.

Men Latifa Jörgensen blev tragiskt mördad på öppen gata en sen natt i det fortfarande våldsplågade Stockholm.

Hon inledde av det skälet infiltration av den vänsterrevolutionära gruppen HKWM (Hate and Kill White Men).

Också detta mord var länge ouppklarat, men för två år sedan hittades en övervakningsfilm som visade att hon skjutits av en polis, Gerhard Myra, som led av PTSD. Myra trodde att Latifa drog vapen när hon i själva verket hade ställt sig framför en fasadspegel för att bättra på sitt läppstift.

Myras närmsta befäl kände till detta, men skyddade honom. Denna rättsröta är ännu under utredning. 

Myra, då? Han har suttit av ett straff för grovt vållande till annans död, och mötet mellan honom och Hörstadius på Siljan Citys stora torg tänks vara Försoningsdagens höjdpunkt.

Men mina ambitioner att prata med Hörstadius om detta blir stäckta. Han har nämligen somnat i sin solstol, med whiskyglaset vilande på sitt vältränade löparlår.

– Väck inte pappa, säger Nadja och tittar kärleksfullt på sin far. Jag tror bestämt han är lite trött.

Bianca Lindelof