Vad Mises kan lära oss om julen

Marknadsekonomin förekommer sällan i våra samtal eller tankar. Vi lever i den, köper och säljer, äger och skriver kontrakt, men reflekterar inte över dessa aktiviteter eller det ekonomiska system som möjliggör dem. Det är inte heller ett ämne man gärna tar upp på en middagsbjudning eller under en träff. Men med julens intåg är det slut på detta lugn – nu vill alla prata om marknadsekonomin. Många är de som påpekar att julen firas lika mycket hemma vid julbordet som i varuhusen, och plötsligt är en ekonomisk företeelse föremål för häftig debatt.

Julens kritiker förfasas över den stora konsumtionen vid årets slut. De finner den påträngande och ser den som något som skapar ytterligare stress i en redan stressig tillvaro. Den påtvingas människor av marknadsekonomin och kapitalister som enbart är ute efter att tjäna pengar. Hade det inte varit mer trivsamt om vi i stället tillbringade vår lediga tid i lugn och ro med vänner och familj?

De som kommer till marknadsekonomins försvar menar i stället att konsumtionen förgyller tiden vi har tillsammans. Människor ger sig ut i julstimmet för att det enda som är roligare än att få klappar är att ge klappar.

Människor ger sig ut i julstimmet för att det enda som är roligare än att få klappar är att ge klappar.

På grund av deras gemensamma fokus på den speciella konsumtionsnivån vid jul har båda sidor satt ett likhetstecken mellan hög konsumtion och marknadsekonomi. Men varför når konsumtionen just denna höjd, och hur är det möjligt att man år ut och år in kan ha en sådan omfattande konsumtion?

För att söka svar på dessa frågor finns det ingen bättre tänkare att vända sig till än den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises. Han är känd för sin teori om den socialistiska ekonomins brister, eller till och med omöjlighet, men vad som framför allt bör nämnas är den noggrannhet med vilken han studerade marknadsekonomin. Han intresserade sig inte bara för hur ofria ekonomier fungerar, utan även för den fria ekonomins mekanismer. Det gör hans perspektiv värdefullt för att förstå något som är så starkt knutet till marknadsekonomi som julkonsumtionen.

Det är inte producenterna som bestämmer

Mises betoning av konsumenternas betydelse är särskilt relevant för julkonsumtionen. Enligt Mises är det konsumenterna som styr marknadsekonomin, inte entreprenörerna och kapitalisterna. Han jämförde relationen mellan kapitalisterna och konsumenterna med den mellan styrmannen och kaptenen på ett skepp. För den ytlige betraktaren ser det ut som att styrmannen sätter riktningen, men i själva verket är han underställd kaptenen, som i marknadsekonomin kan likställas med konsumenten.

Det är alltså sant att marknadsekonomin är tätt förbunden med den stora julkonsumtionen, men inte så att den alltid ger upphov till frosseri. Konsumenterna är marknadsekonomins verkliga kaptener. Eftersom de vill konsumera mycket under denna högtid gör de också det, och producenterna anpassar sig. Skulle konsumenterna föredra en mer återhållsam jul skulle de konsumera mindre. Kapitalisterna kan inte kunna tvinga fram högre konsumtion vare sig under julen eller under någon annan tid på året.

Den som under julen upprörs över att kapitalismen skapar ett onödigt frosseri borde snarare rikta sin vrede mot konsumenterna. Vad marknadsekonomin däremot skulle kunna beskyllas för, eller berömmas för, är konsumtionens omfattning. I ett marknadsekonomiskt samhälle med arbetsdelning, specialisering, kapitalbildning och teknisk innovation tenderar arbetsproduktiviteten att vara högre än i ett samhälle med en mer kontrollerad ekonomi. Människor kommer alltså att skapa fler varor (förutsatt att de jobbar lika mycket) och de kommer att kunna köpa mer än vad de kan i ett samhälle där arbetsproduktiviteten är lägre.

Om människor vill köpa julklappar kan de alltså i en marknadsekonomi köpa väldigt många, vilket de också brukar göra. (Det ska sägas att detta är precis vad Mises förväntade sig. I valet mellan mer eller mindre materiell rikedom var han övertygad om att de flesta skulle välja det förstnämnda alternativet.) Men skulle människor vilja ta ut sin högre produktivitet i form av mer fritid skulle de även kunna göra det i en marknadsekonomi. Eller så skulle de kunna välja en kombination av ganska mycket konsumtion och ganska mycket lugn. Poängen är att marknadsekonomin ger människor ett tämligen angenämt val.

Så skyddar marknadsekonomin mot överkonsumtion

Det finns fler skäl att fundera över sambandet mellan julhets och marknadsekonomi.

I en fri ekonomi kommer människor att vara medvetna om gränserna för deras egen konsumtion, alltså hur deras utlägg i dag påverkar deras möjligheter att köpa saker i morgon. Det är visserligen konsumtionen som ekonomin finns till för, men till sin natur är konsumtionen förbrukande och alltför mycket av den kommer att utradera hela den produktionsstruktur som möjliggör framtida konsumtion. För att undvika misstaget att äta upp hönan i stället för ägget krävs en marknadsekonomi som berättar hur mycket som kan konsumeras.

Det räcker inte att räkna klapparna under granen för att avgöra om en tärande konsumtion har ägt rum. Man måste i stället bedöma om konsumtionen har varit så omfattande att produktionsstrukturen har tagit skada. Denna består av ett kolossalt myller av olika kapitalvaror (varor som kombineras med andra kapitalvaror eller produktionsfaktorer – arbete eller land – för att producera en konsumtionsvara) som kan vara alltifrån brädsågar och brödkavlar till saxar och lastbilar. Människor som arbetar med hjälp av en kapitalvara får ut mer för sitt arbete, vilket till exempel syns på att den som fäller träd med motorsåg avverkar fler träd än den som använder sig av en yxa. Kapitalvarorna gör det också möjligt att producera varor som aldrig hade kunnat bli till om inte de rätta kapitalvarorna hade varit tillgängliga.

För att undvika misstaget att äta upp hönan i stället för ägget krävs en marknadsekonomi.

Det är produktionsstrukturen som gör att vi är rika. Hade vi inte kunnat ta hjälp av den hade vi fått ut mindre för varje arbetad timme och vår levnadsstandard hade varit lägre. Men produktionsstrukturen tar inte hand om sig själv; den måste ständigt underhållas. Kapitalvarorna går sönder eller slits ut under lång användning och måste ersättas med nya kapitalvaror.

För att skapa dessa kapitalvaror måste människor avstå från konsumtion – de måste spara. Men om de anser att den nutida konsumtionsminskningen är en för stor uppoffring skulle de kunna låta bli att spara och inte ersätta kapitalvarorna. Då skulle deras framtida konsumtion kringskäras, eftersom produktionsstrukturen hade försummats och försvunnit genom kapitalkonsumtion.

I en komplicerad ekonomi, med många deltagare, är det emellertid långt ifrån uppenbart hur det man gör i dag påverkar vad man har i morgon. Här beror ens framtida konsumtion inte bara på de faktiska kapitalvarorna man äger, utan också på andra människors värderingar av dessa varor. Alla varor kan nämligen bytas mot andra varor, så den som vill bibehålla sin konsumtion måste se till att värdet på kapitalvarorna förblir intakt, eller att det stiger om man har för avsikt att konsumera ännu mer. Man måste helt enkelt ta hänsyn till det värde som andra sätter på ens kapitalvaror och är villiga att erbjuda för dem i bytestransaktioner.

För att fira jul utan att överkonsumera måste människor kunna se i siffror hur deras konsumtion påverkar deras kapital.

För en skogsägare är till exempel inte det viktiga hur många träd han har i sin ägo, utan i stället vilket värde andra människor sätter på dem. Har han många träd kommer han att kunna elda sin kamin eller bygga hus, men inte så mycket mer. Om det värde andra människor sätter på hans träd däremot är högt kommer han att kunna göra massor av saker eftersom han kommer att kunna byta sig till många olika varor med hjälp av sina träd. Även om han under ett år är noggrann med att behålla sina träd i gott skick och inte hugga ner några så skulle han ändå kunna ha blivit fattigare vid årets slut och ha det sämre ställt om det är så att värdet på träden har sjunkit.

Marknadsekonomins stora bidrag är att den synliggör dessa värden. Alla varor kan utbytas för pengar på olika marknader. Denna handel ger upphov till priser som förser människor med information om varornas värde. Priserna gör det möjligt för människor i en komplicerad ekonomi att bilda sig en uppfattning om hur deras agerande sliter och utnyttjar kapitalvarorna, alltså hur deras agerande påverkar värdet på deras kapitalvaror.

Jul i en planekonomi

All vår kunskap om vår privatekonomi är beroende av att vi känner till värdet på olika varor. Om människor inte visste värdet på det de producerat under en månad och det de har konsumerat under samma månad skulle de inte veta om de har gått plus eller minus. De skulle veta lika lite om hur stora deras tillgångar är och om de har lyckats lägga undan någonting som de kommer att kunna leva på i framtiden. Det kan tyckas svårt att föreställa sig en värld där människor inte vet om de har sparat eller levt över sina tillgångar, men så skulle det i praktiken vara för dem.

I denna värld skulle kapitalvaror existera, men man skulle inte känna till vad värdet på dem är, vilket vanligtvis kallas för kapitalet. Det var detta Mises menade när han sade att ”kapital är ett koncept som saknar betydelse utanför marknadsekonomin”.

För att fira jul utan att överkonsumera måste människor kunna se i siffror hur deras konsumtion påverkar deras kapital. Om denna information inte var tillgänglig skulle planeringen i december vara en mardrömslik gissningslek. Alla skulle behöva agera med största försiktighet och sannolikt strunta i julklappar, julgran och julmat. Eller så skulle de behöva ta risken att råka konsumera så mycket att resurserna tar slut och de får ett fantastiskt – men sista – julfirande. Marknadsekonomin sätter en prislapp på frosseriet, så att människor vet exakt hur mycket de kan konsumera. I andra system hade julen firats utan mycket av det vi tagit för givet, eller så hade den bara varit en engångsföreteelse.

Marknadsekonomin sätter en prislapp på frosseriet, så att människor vet exakt hur mycket de kan konsumera.

Mises uppnådde berömmelse under 1920-talet med sin teori om det socialistiska kalkyleringsproblemet. Han påstod att en socialistisk produktionsledning inte skulle veta vad den borde producera eftersom den inte skulle ha en aning om vad olika varor var värda. Teorin var en specifik tillämpning av Mises idé om marknadsekonomi som ett system som möjliggör beräkningar av värde. Den teorin är också viktig för att förstå hur människor kan balansera sin julkonsumtion.

Genom att marknadsekonomin sätter priser på alla varor kan människor bilda sig en uppfattning om deras värde och därmed förstå vad värdet på deras egna tillgångar är. Det framgår för alla i tydliga kvantitativa termer hur deras konsumtion inför denna jul påverkar deras möjligheter att konsumera under framtida jular och hur mycket de kan konsumera utan att behöva dra ned på sin konsumtion i framtiden.

Tacka dina förfäder för presenterna

Förståelsen av kapitalvarornas funktion belyser även hur människors historiska insatser har lagt grunden för det nuvarande julfirandet. Den produktionsstruktur som gör att vi kan äta sprängfyllda julbord och ge bort fina klappar är inte lika gammal som julen, men inte heller är den helt ny för i år. Den är resultatet av tidigare generations medvetna ansträngningar. De avstod från konsumtion för att i stället vårda och utöka det kapital de hade ärvt från sina förfäder. I slutet av sina liv hade de kunnat använda sitt kapital på resor, mat eller andra nöjen tills det tog slut. Ingen hade kunnat kritisera dem om de levde sin sista jordliga tillvaro fullt ut.

Till de efterkommandes stora lycka valde de i stället att spara sina sista resurser och att för sista gången skjuta upp sin konsumtion. De förberedde inför en framtid de inte skulle vara en del av. Sedan gjorde deras barn och barnbarn samma sak. Tillsammans byggde alla dessa människor den produktionsstruktur som under julen överöser människor med klappar, utan att de behöver göra ett betydande avkall på framtida konsumtion. Hade det inte varit för denna uppoffring hade varje generation behövt starta om på nytt, utan någon hjälp från kapitalvaror, med ett ständigt armod som följd.

Deras strävan att ge sina efterlevande en rikare tillvaro skulle dock inte ha spelat någon roll om tidigare generationer inte hade haft kännedom om storleken på sina kapitaltillgångar. Vad de trodde var en stor uppoffring kunde vara ett slöseri som minskade värdet på deras tillgångar. I denna miljö hade utsikterna för kapitalbildning varit små. Oavsett hur mycket de ville hade de inte kunnat efterlämna något stort till sina barn, och i dag hade vi inte haft en kapitalstruktur att förlita oss på. Det är alltså tack vare kombinationen av historiska ansträngningar och marknadsekonomi som julkonsumtionen kan bli så stor som den är.

Det är inte en konsumtion där människor kastar allt sitt förnuft och ger sig ut i julhandeln utan en tanke på morgondagen.

I dessa reflektioner över kapitalets betydelse för julen uppenbarar sig en förvånande insikt. Julkonsumtionen är inte särskilt omfattande. Den kanske är stor jämfört med andra tider på året, men det är inte en konsumtion där människor kastar allt sitt förnuft och ger sig ut i julhandeln utan en tanke på morgondagen. Tvärtom kännetecknas julhandeln av att människor behärskar sig. Endast i få fall handlar de för mer än vad de har råd med.

Även i denna tid då konsumtionen är som störst hushåller de med sina tillgångar, så att de har så att det räcker för deras egna och deras barn framtida jular. Deras vilja är deras egen, men det är marknadsekonomin som säger dem hur mycket de kan konsumera utan att behöva dra ner på sin framtida konsumtion. När vi häpnar över högen med klappar under granen, bör vi samtidigt tänka på hur marknadsekonomin ger oss möjlighet att också fira framöver.

Så garanterar marknaden julefrid

Låt oss avslutningsvis fundera över hur själva julefriden uppstår. Givet de ständiga varningarna om att antalet varor och resurserna är begränsade så skulle man kunna förvänta sig det motsatta. Inför julen är människor på jakt efter ungefär samma typ av varor, men trots det präglas handeln inte av våldsamma konflikter. För den som betraktar människan som ett djur bland alla andra, i en ständig rivalitet med alla andra medlemmar av hennes art, måste detta framstå som ett mysterium.

För den som är medveten om hur uppdelningen av arbetsuppgifter, kapitalbildning och teknisk utveckling höjer arbetsproduktiviteten i marknadsekonomin är det inte lika märkligt. Tack vare marknadsekonomin sjunker kostnaden per klapp i takt med att produktionen växer (till en viss gräns), så att människors önskemål harmoniseras. Om två personer vill ge bort samma par skor är de inte oförsonliga fiender. Tvärtom gynnas de av att deras önskemål sammanfaller, eftersom det inte är dubbelt så dyrt att tillverka två skor och detta kommer att möjliggöra ett större utbud som ger ett lägre pris. I marknadsekonomin ersätts den naturliga rivaliteten av en naturlig harmoni som vi i december kallar julefrid.

Det är just eftersom människor inte har konsumerat för mycket som vi nu återigen kan fira jul.

Om Ludwig von Mises hade kunnat bevittna årets storartade julfirande, som äger rum 45 år efter att han dog, hade det antagligen gjort honom glad men inte förvånad. Den tyske filosofen Karl Marx, som brukar hyllas för sin analys av det kapitalistiska systemet, hade däremot blivit rejält förbryllad, eftersom den fattigdom han förväntade sig som effekt av marknadsekonomin har uteblivit.

Mises var ingen anhängare av Marx och menade att dennes verk Kapitalet endast var användbart om man hade svårt att sova. Det Marx sade om att marknadsekonomin var ett förverkligande av kapitalets ideologi, kapitalismen, tyckte Mises dock var träffande. Det är endast i en marknadsekonomi som människor kan vårda sitt kapital och hålla koll på sin konsumtion. Detta system är onekligen kapitalets ideologi, på så sätt att alla andra system förhindrar kapitalbildning och förvägrar människor de kapitalvaror som ger dem en bättre och rikare tillvaro.

Denna insikt ger människor skäl att fundera över sina reaktioner på det stora antalet klappar. I stället för att vara ett tecken på överkonsumtion är även de ett tecken på en måttlig konsumtion, en konsumtion som inte går bortom sina gränser. Det är just eftersom människor inte har konsumerat för mycket som vi nu återigen kan fira jul. Detta är ett julmirakel som marknadsekonomin förtjänar äran för.