Låt inte regeringen tiga ihjäl sin största fråga
Regeringens förslag om ”vinsttak” i välfärden bygger på felaktiga kalkyler gjorda utifrån felaktiga frågeställningar och uppnår fel resultat i förhållande till det som felaktigt påståtts vara förslagets syfte. Och statsministern ansåg att en presskonferens om detta var fel ställe att befinnas sig på.
Statsministern var inte med, det överlät han åt sin minister för förvaltningsfrågor. Platsen var inte regeringskansliets nyrenoverade presscenter Bella Venezia, utan den trånga glasbur som tjänstgör som pressrum i riksdagens kammarfoajé. Det var inte måndag morgon, den tid då partier normalt slåss om att etablera ”veckans grej”.
Det var fredag lunch, den tid då obekväma nyheter likt sommarkatter med hjärtlösa ägare släpps ut för att dö. Och själva förslaget, det som utretts, remitterats och debatterats i oräkneliga skattefinansierade arbetstimmar och nu äntligen skulle presenteras, är inte ens avsett att bli verklighet. Åtminstone inte om man frågar någon utanför det nödtorftigt rehabiliterade före detta kommunistpartiet.
Själva förslaget, det som utretts, remitterats och debatterats i oräkneliga skattefinansierade arbetstimmar och nu äntligen skulle presenteras, är inte ens avsett att bli verklighet.
Beskriver jag en nyproducerad svensk remake av BBC-klassikern Yes, Minister? Nej, detta var regeringens stora presskonferens om Vinster i Välfärden. Den största inrikespolitiska frågan under den gudsförgätna mandatperioden 2014-2018.
Frågan är om svensk politik någonsin varit sämre, om någon regering varit mer nonchalant eller inkompetent. Debatten som sägs gälla några oseriösa aktörers ”vinstjakt” är helt och hållet existentiell för nästan alla företag inom förskola, skola, äldreomsorg och hemtjänst. Och den berör mängder av svenska invånare. 340 000 barn går i fristående förskolor och skolor.
Över 18 000 gamla människor bor i privatdrivna äldreboenden. Den privata hemtjänsten motsvarar 1,2 miljoner arbetstimmar. Företagen inom omsorg, skola och förskola har sammanlagt 250 000 anställda. Lägg sedan till föräldrar och andra anhöriga, och det faktum att de flesta av oss både får barn och blir gamla. Vinstfrågan berör, direkt och indirekt, oss alla.
Och det var regeringens svar på denna jättefråga som statsministern inte orkade släpa sig till riksdagen för att presentera och försvara. Samma statsminister som i somras flög till Sundsvall för att presentera femtio nya myndighetsjobb, och som i går reste till Malmö i liknande ärende.
Frågan är om svensk politik någonsin varit sämre, om någon regering varit mer nonchalant eller inkompetent.
I Stefan Löfven har landet fått en regeringschef som hellre utför statschefens sysslor. En ceremoniell figur som vallas runt på diverse arbetsplatsbesök och klipper band, uttalandes strängt koreograferade truismer. Frågan alla väljare nu måste ställa sig är densamma som ställs på tv varje julafton: vem är det som kör egentligen?
Vinstfrågan har misskötts från den dag då regeringen började arbeta med den. Till utredare utsågs Ilmar Reepalu, partiets veteranpamp från Malmö. Reepalu beslöt använda en ekonomisk metod som utredningens egna experter sågade och ett mått som inte är relevant för de branscher frågan gäller innan han slutligen räknade fel på nyckeltalen.
Inte ett enda välfärdsföretag tillfrågades om hur förslaget skulle påverka dem, med undantag för statens eget Lernia. Utredningen sågades i en dittills aldrig skådad omfattning, inte bara av näringslivet utan även av statliga myndigheter som Riksrevisionen, Konkurrensverket och Umeå universitet. De juridiska resonemangen underkändes av såväl Kammarrätten i Stockholm som av Advokatsamfundet.
Sorgligast i hela soppan är att det föreslagna taket inte ens gäller vinster, om man med detta menar intäkter minus kostnader. Istället handlar det om avkastningen på det som kallas operativt kapital, vilket något förenklat betyder tillgångar minus skulder. Måttet är vanligt inom tung industri, där företagen äger en massa dyra maskiner och liknande. Men skolor och äldreboenden har inga maskiner, de har människor.
Deras tillgångar ligger inte i operativt kapital, utan i humankapital. Avkastning motsvarande sju procent av det operativa kapitalet är kanske mycket för industrikoncernen ABB, men för åttio procent av välfärdsföretagen motsvarar det en vinst på noll till två procent. I den mån de inte omedelbart dukar under blir det ändå omöjligt för dem att lägga upp buffertar eller ta nya lån. De kommer helt enkelt gå omkull.
Reepalu beslöt använda en ekonomisk metod som utredningens egna experter sågade och ett mått som inte är relevant för de branscher frågan gäller innan han slutligen räknade fel på nyckeltalen.
Det hela kan illustreras så här: antag att vi har två helt identiska skolor. De har likadana lokaler, lika många elever och lika många lärare. De når samma resultat på standardproven, och ligger exakt lika i fråga om utdelade betyg. Men den ena skolan har köpt huset som används som skolbyggnad medan den andra hyr sina lokaler. För eleverna spelar detta ingen som helst roll. Men genom att köpa lokalerna (som därmed blir tillgångar) har företaget ökat sitt operativa kapital, och därmed blir även de sju procenten högre. Skolan som köpt sin byggnad kan alltså komma att överleva, medan den som hyr inte har en chans. Alldeles oberoende av om skolan är bra eller dålig.
Så infernaliskt orättvist är förslaget. Och så hycklande. Regeringen riktar sina slagord mot de större skolföretagen. Men eftersom det är just de stora som har möjlighet att köpa egna lokaler så är det de som överlever regeringens förslag. Det är de små aktörerna – och kom ihåg att 93 procent av friskoleföretagen bara driver en eller två skolenheter – som snabbast kommer att kvävas av omöjliga ekonomiska villkor.
De välfärdsföretag som vänsterpartierna påstår är rika ska alltså tvingas i konkurs för att de inte är tillräckligt rika.
Sannolikt är det inte Socialdemokraternas avsikt att detta ska godkännas av riksdagen. Partiet är fullt av tunga kommunpolitiker som inser konsekvenserna, inklusive Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård och den tidigare partisekreteraren och numera Norrköpingspolitikern Lars Stjernqvist. Istället handlar det om att rädda partiets ansikte, och dess samarbete med Vänsterpartiet. Och då får landets bästa komma i andra hand. Men fulspelet kan slå tillbaka, om Sverigedemokraterna ändrar uppfattning på nytt. Och vad ska regeringen göra då? Backa från sitt eget förslag?
När man inser detta inser man även varför Stefan Löfven är mån om att hans hopkok ska få så lite uppmärksamhet som möjligt.