Visst går det att sänka skatten utan att tappa intäkter
En ny rapport från LO och Tankesmedjan Tiden hävdar att skattesänkningar som avskaffad värnskatt och jobbskatteavdrag i mycket liten grad påverkar viljan att arbeta. Påståendet saknar stöd i forskningen, skriver Jacob Lundberg.
Hur påverkar skatterna viljan att arbeta och tjäna pengar? Det har nationalekonomer analyserat och diskuterat i decennier. Skatterna påverkar vårt beteende på många sätt. Ju högre marginalskatt – skatt på en inkomstökning – desto mindre lönsamt blir det att gå upp i arbetstid eller ta på sig ett övertidspass. Det lönar sig också mindre att utbilda sig, anstränga sig på jobbet för att kunna glänsa inför chefen på lönesamtalet, aktivt söka ett mer välbetalt jobb eller flytta till en annan stad för att tjäna mer. Dessutom blir det mer lönsamt att ägna sig åt skatteplanering eller skattefusk. Det kan också handla om att bolaget erbjuder obeskattade förmåner, som generös representation eller lyxiga kontor, i stället för beskattade löner.
Kontentan av detta är lägre skatt leder till högre inkomster. Det påverkar i sin tur skatteintäkterna. En skattesänkning är i princip alltid självfinansierande i någon mån. Exakt hur självfinansierande beror på hur mycket löntagarna ökar sina inkomster när skatten sänks. Värnskattens avskaffande var till exempel självfinansierande om höginkomsttagare tjänar 0,1 procent mer när nettotimlönen ökar med 1 procent – i tekniska termer, om elasticiteten är högre än 0,1. Flera bedömare har dragit slutsatsen att elasticiteten sannolikt är 0,2 eller högre. En skattesänkning för höginkomsttagare leder då till högre skatteintäkter.
I en ny rapport gör LO-utredaren Niklas Blomqvist en annorlunda läsning av litteraturen. I Blomqvists forskningsgenomgång är medianelasticiteten bara 0,06. Som Blomqvist konstaterar räcker även denna låga elasticitet till att göra värnskattens avskaffande till mer än hälften självfinansierande, eftersom de ökade inkomsterna leder till höjda skatteintäkter på annat håll. Med andra ord: Varje hundralapp i skattesänkning ”kostar” mindre än 50 kronor för statskassan.
Det finns dock flera anledningar till att detta med största sannolikhet är en underskattning. Blomqvist inkluderar exempelvis bara studier gjorda efter 2010, ett val som framstår som lite godtyckligt. 2005–2007 gjordes tre svenska studier som alla finner betydligt större beteendeförändringar än Blomqvists median.
Blomqvist gör också en sammanvägning av uppskattningarna för män och kvinnor. Men tre fjärdedelar av värnskattebetalarna var män, och de flesta studier finner högre elasticiteter för män än för kvinnor. Därför är Blomqvists sammanvägning en underskattning av den relevanta elasticiteten.
Som rapporten konstaterar är forskningslitteraturen inte utan begränsningar. En sådan begränsning är att studierna bara kan följa individer under en relativt kort period efter en reform – i snitt tre år. Förmodligen tar det längre tid än så för alla att uppfatta och reagera på en skatteförändring. Det kan handla om exempelvis val att flytta till en annan stad för att söka ett mer välbetalt jobb, eller val av utbildningsinriktning.
Om man vill omfördela från rik till fattig minskar incitamenten för att bli rik.
I Blomqvists rapport diskuteras även jobbskatteavdraget. I en forskningsgenomgång som snart publiceras i Journal of the Finnish Economic Association har John Norell och jag gått igenom studier av hur skattesänkningar påverkar sysselsättningen. Den absoluta majoriteten finner att lägre skatt leder till fler i arbete. Mot bakgrund av den internationella forskningen uppskattar vi att jobbskatteavdraget har höjt sysselsättningen med minst 100 000 personer.
Blomqvist lyfter poängen att utgiftssidan också måste beaktas, och exemplifierar med att skatterna finansierar välfärdstjänster som barnomsorg, som rimligtvis höjer sysselsättningen. Majoriteten av de offentliga utgifterna är dock olika typer av bidrag och ersättningar, ofta till individer som inte arbetar.
När Alliansen införde jobbskatteavdraget finansierades det med sänkt sjukpenning och a-kassa. Det ger en dubbel effekt på sysselsättningen: Dels sänkt skatt på arbete, dels lägre ersättningar till den som inte jobbar.
Nationalekonomer pratar om en avvägning mellan ekonomisk effektivitet och jämlikhet: Om man vill omfördela från rik till fattig minskar incitamenten för att bli rik. Kakan blir mer jämnt fördelad, men också mindre. Dagens rapport ger sken av att det inte finns någon sådan avvägning – att omfördelning skulle vara en samhällsekonomisk gratislunch. Men det är alltså en uppfattning med mycket svagt stöd i forskningen.
Läs också: Hej då, värnskatten – fyra skäl till att du inte är saknad