Vissa orättvisor får man helt enkelt lära sig leva med

En kvinna i Skövde bestämde sig förra veckan för att bojkotta Kappahl. Kappan hon ville köpa kostar nämligen 599 kronor i storlek XXXL, men enbart 499 kronor i storlek M. Denna prisskillnad, som enligt Kappahl beror på att stora kläder kräver mer tyg, ”kan inte vara okej”, enligt kvinnan, som känner sig diskriminerad och vill att Kappahl ska höja priset på plagg i mindre storlekar så att alla kostar lika mycket.

Jag kommer att tänka på Aye Alhassani, kvinnan som nekades jobb på SAS i våras för att hon bär slöja. Idén att hon skulle behöva anpassa sig till SAS klädkod och inte vice versa fann hon ”jättediskriminerande”. Historien tog en oväntad vändning när det visade sig att den mindre mediecirkusen kring konflikten kan ha varit resultatet av en PR-kupp från hennes sida. Men oavsett hur det är med den saken, finns det en djupare poäng här. Vissa saker som känns orättvisa behöver vuxna människor helt enkelt lära sig leva med.

Livet är nämligen inte rättvist, och kan tyvärr inte bli det heller. Om alla verkligen ska ha samma förutsättningar räcker inte ens den mest brutala ekonomiska fördelningspolitik. Människor skulle fortfarande vara olika intelligenta, olika självsäkra, olika starka, olika socialt kompetenta och olika bra på olika saker. Vissa skulle vara rena helgon och andra psykopater beredda att gå över lik för framgång. Med andra ord: Vissa skulle ha fördelar över andra.

De egenskaper som gör James Bond bra på sitt jobb skulle förmodligen göra honom till en usel mellanstadielärare.

Inga fördelar är förstås statiska. De egenskaper som gör vissa människor till bra politiska debattörer skulle förmodligen göra dem till dåliga diplomater. De egenskaper som gör James Bond bra på sitt jobb skulle förmodligen göra honom till en usel mellanstadielärare. Och jag är rätt säker på att även om några hade vissa diplomatiska kvaliteter, borde majoriteten av mina mellanstadielärare varken bli hemliga agenter eller politiska debattörer.

På ett liknande sätt har olika människor olika krav. Vissa har en dyrare matbudget för att de är laktosintoleranta eller glutenallergiker, andra måste betala mer än genomsnittet på läkemedel. Somliga har fritidsintressen som kräver en halv förmögenhet, andra föredrar att sitta i soffan och läsa böcker.

Den här sortens olikheter i förutsättningar och krav tolkas ibland som orättvisor. Och visst kan det kännas orättvist när man inte har samma möjligheter som personen intill, eller kommer undan lika billigt, men orättvisor som beror på individens olika förutsättningar går inte att eliminera med mindre än att man befolkar världen med kloner. Och även om dessa kloner hade identisk utbildning och identiska erfarenheter, skulle det räcka med att någon av dem blir förkyld för att en orättvisa ändå ska ha uppstått, eftersom en förkylning tvingar en att dra ned på tempot och dessutom minskar ens livskvalitet avsevärt.

Med andra ord: Det kan vara frustrerande och irriterande, men livet kommer alltid att innehålla ett visst element av orättvisa. Försök att undkomma det brukar i stället leda till värre orättvisor, som när polisutbildningen har lägre fysiska antagningskrav för kvinnor eftersom färre kvinnor klarar just de kraven. Det blir inget rättvisare av.

Vi skulle alla vinna på om vuxna människor kunde lära sig acceptera att livet ibland är orättvist.