Vietnam och lögnerna

Är kriget i Vietnam fortfarande intressant och relevant? Sydvietnam föll i april 1975 – det är nu 45 år sedan. Mer än en generation vietnameser har passerat sedan stridsvagnarna åkte igenom grinden framför presidentpalatset i den stad som en gång hette Saigon – och fortfarande heter det i IATA:s kodsystem (SGN).

Det är både viktigt och nyttigt att diskussionen om kriget och dess konsekvenser hålls vid liv, framför allt i de länder som kom att spela en tvivelaktig roll i skeendet. När kommunisterna gick mot seger i Sydvietnam, Laos och Kambodja var Sverige ett av de länder där det jublades mest. Det skulle inte bara bli fred – ett mål som de flesta kunde sympatisera med – det skulle bli riktigt bra. Befrielse var det ord som oftast användes när media beskrev Nordvietnams intåg i Saigon och de röda khmerernas erövring av Phnom Penh. Vi vet alla vad som hände därefter. Utrensningar, massflykt, massmord och enpartidiktatur. Jublet tystnade men det hjälpte inte de människor vars liv för alltid förändrats.

Gunnar Åselius bok Vietnamkriget och de svenska diplomaterna (Dialogos, 2019) är en mycket pedagogisk, välskriven och skrämmande berättelse om i första hand den svenska utrikesförvaltningens roll i sammanhanget. Författaren ger en tydlig bild av kriget och dess faser samtidigt som han levererar, inte sällan uppseendeväckande, interiörer från kanslihuset, Arvfurstens palats och ett antal av de svenska ambassaderna.

Sveriges kunskaper om Vietnam var rudimentära.

En av Åselius huvudpoänger är att denna del av svensk inrikes utrikespolitik faktiskt inte till en början var Olof Palmes påhitt. Det var ett antal diplomater som kom på att vårt land möjligen här skulle kunna spela en roll i storpolitiken. Grunden för detta skulle vara vår neutralitetspolitik och den sympati som denna borde skänka våra insatser. Som neutrala var vi definitionsmässigt kloka, objektiva och altruistiska. Hade vi inte slutat andra världskriget som Europas mest oskyldiga nation? Att vi dessutom aldrig lyckats skaffa oss något riktigt kolonialvälde, trots ihärdiga försök, var ytterligare ett plus.

Det gick trögt i starten. Sveriges kunskaper om Vietnam var rudimentära, vår representation i regionen mycket begränsad och politikens engagemang lät vänta på sig. Kontakterna med USA sågs även i Stockholm länge som betydligt viktigare än diplomatiska äventyr i Sydostasien. Det var först senare som UD, Palme och det socialdemokratiska partiet tog upp tråden på allvar. Då blev det inte heller något av med vår så viktiga medlande roll, eftersom vi så tydligt ställde oss på den ena sidan i kriget.

När maskineriet gick igång skedde det dock med besked. För Palme blev kriget en strid mellan gott och ont, och han gav de mest entusiastiska diplomaterna fria tyglar. Även ett antal glada amatörer med rätt ideologisk inställning inkallades som konsulter i frågan till UD.

De som verkligen lärde sig mer om landet förstod att lögner var vardagsmat.

Intressant nog var många av de andra engagerade inte alls kommunister eller ens vänsterradikaler. De kom från en högst borgerlig bakgrund men skrev entusiastiska promemorior om Nordvietnams folk, kultur och nationalism. Denna nationalism som så ofta framhölls som mycket viktigare än den kommunistiska statsideologi, som i praktiken styrde enpartisystemet. Dessa diplomater drömde inte själva om att få leva i Ho Chi Minhs lyckorike. De som verkligen lärde sig mer om landet förstod att lögner var vardagsmat, ingen statistik var tillförlitlig och att den bild som UD spred av kriget var falsk.

Enligt UD:s officiella linje var behovet av kontroll av användningen av bistånd mycket mindre i kommunistiska stater. USA:s bombningar var inte kirurgiska men inte heller alls så förödande som Hanoi ville göra gällande. Nordvietnams krig i söder byggde på terror och konventionell krigföring. Det senare var svårt att kommentera så länge – orimligt länge – som Sverige låtsades tro på myten att Hanoi inte hade egna trupper i Sydvietnam.

Ett annat centralt tema i boken är Sveriges bild av nationalismen. Utrikesledningen ville konsekvent betona Vietnams historia som en sammanhållen nation. Detta användes som motvikt mot kritiken av den kommunistiska diktaturen. I verkligheten innehåller den vietnamesiska historien långa perioder av splittring och kinesisk dominans, samarbete med Kina och vietnamesiska erövringskrig mot grannländerna. Vietnam jämfördes ofta med Sverige men någon motsvarande historia som nationalstat fanns inte.

Det fanns ett utbrett folkligt motstånd mot kommunisterna.

Däremot fanns ett utbrett folkligt motstånd mot kommunisterna, vilket inte minst hade visat sig när Nordvietnam delades från Sydvietnam och hundratusentals människor flydde söderut. Ho Chi Minh behöll sin kontroll genom att krossa de bondeuppror som mötte kollektiviseringsbesluten och genom återkommande utrensningar inom partiapparaten.

Åselius är kritisk till det sätt på vilket USA förde kriget. Det var oklokt att försöka vinna ett krig med alltför begränsade resurser och med metoder som inte kunde nå målet. Även den som ville slå vakt om den öppna kvartsdemokratin Sydvietnams frihet borde ha en realistisk syn på mål, medel och möjligheter. USA begränsade sina krigsinsatser på ett sätt som påtagligt gynnade Nordvietnam, samtidigt som kommunisterna använde terror för att kväsa motståndet i syd. Saigonregeringarna var korrupta och armén fungerade dåligt men det blev faktiskt bättre mot slutet, innan Kissingers orimliga fredsavtal och Watergate gjorde att det nödvändiga stödet i pengar och utrustning uteblev. Det är svårt att försvara sitt territorium när fienden tillåts behålla hundratusentals soldater där även efter att ”freden” är sluten.

Sverige blev en av kommunisternas trognaste allierade i kriget om opinionen. Enligt svenska UD var FNL en genuin sydvietnamesisk frihetsrörelse, trots att alla visste att det var en kommunistisk frontorganisation helt kontrollerad av Hanoi. UD påstod att det var Sydvietnams folk som kämpade mot regeringen i Saigon, trots att det var allmänt känt att nästan alla soldater som stred för nordsidan kom från Hanois reguljära armé. När USA:s och Sydvietnams attacker mot Nordvietnams transporter av vapen och förnödenheter genom Laos och Kambodja fördömdes, talade inte bara vi mot bättre vetande. Motattacker var förkastliga samtidigt som Nordvietnams närvaro i söder uppenbarligen inte var något problem.

Vad skulle ni ha gjort om kommunisterna invaderat Sverige – krävt förhandlingar?

En svensk minister fick vid ett besök i Washington DC frågan från en amerikansk kollega: Vad skulle ni ha gjort om kommunisterna invaderat Sverige – krävt förhandlingar?

Sydvietnam noterade opinionsläget i Sverige och ville i början av 1970-talet öppna ett informationskontor. Myndigheterna gjorde sitt allra bästa för att detta aldrig skulle bli möjligt. Den allmänna debatten dominerades fullständigt av dem som helt eller i huvudsak ställt sig på Hanois och kommunisternas sida. Bilden av norr var idealiserad och falsk. Bilden av söder var överdriven och tendentiös. Representanter för Nordkorea, FNL och de kubanska ungkommunisterna bjöds in till SSU:s kongresser.

Många diplomater deltog i debatten, inte sällan i den socialdemokratiska pressen. En diplomat som tyckte att obalansen blivit orimlig hörde sig för om huruvida ett något mindre kommunistvänligt inlägg möjligen kunde publiceras i moderata Svensk Tidskrift – ett stödargument var att tidskriften hade en begränsad läsekrets. Förslaget avvisades vänligt men bestämt av departementsledningen. Åsiktskorridoren hade bestämda gränser.

Vietnamkriget och diplomaterna är en avskräckande bok om hur illa det kan gå när sanningen får ge vika för partiintresset och propagandalögner. Dessutom är den en sällsynt välskriven genomgång av krigen i Vietnam. En tragisk men viktig – och fortfarande högst relevant – historia.