Ekonomi Krönika
Vi behöver visst en ny generation börshajar
Få saker tycks provocera vänsterns opinionsbildare lika mycket som unga kvinnor som intresserar sig för aktier och bestämmer sig för att göra karriär i finansbranschen. Feminismens kamp för kvinnors ekonomiska oberoende väger lätt när den ställs mot vänsterns avsky för aktiemarknaden, skriver Louise Grabo.
Jag gav investeringsprofilen Andra Farhads bok Haja börsen i julklapp till min 18-åriga kusin. Till boken hade jag skrivit ett piffigt rim om att den feministiska kampen börjar med en själv. För varken jag eller hon har vuxit upp med naturliga samtal om privatekonomi, och för egen del önskar jag att mitt sparintresse hade kommit tidigare. För det var först vid 27 års ålder som jag aktivt tog tag i min ekonomi och skaffade olika appar för att spara i fonder och aktier.
Jag tänker på mitt Avanza-konto nästan varje dag nu, vad hade hänt om jag börjat med ett aktivt sparande redan när jag var 18?
Därför reagerade jag på Jonna Simas ledartext ”Åh nej, inte ännu en generation börshajar” i Aftonbladet. Sima, högavlönad Brommabo, beklagar sig över att unga kvinnor skaffar jobb i finansbranschen och intresserar sig för börsen i stället för mer ”samhällsviktiga områden” som politik. Texten har sin grund i att Sima sett Molly Guggenheimer, aktiestrateg på Danske Bank, i en nyhetssändning om ekonomins utveckling. Aftonbladets ledarskribent kan inte för sitt liv förstå vad denna unga, smarta kvinna gör inom finansbranschen. Trots att Guggenheimer själv kommer från en vänsterfamilj valde hon att studera på Handelshögskolan i Stockholm och jobba inom finansbranschen. Sima blir så indignerad att hon ser det som ett misslyckande för hela samhället.
Det hela är ett slags repetition av förra årets debatt om ”ISK-feminismen”, som inleddes med en debattartikel av tre kvinnliga medlemmar i Moderata Ungdomsförbundet om att det är viktigt för unga kvinnor med personligt sparande. Timbro-skribenten Amanda Broberg plockade upp bollen och myntade uttrycket ISK-feminism.
Vänsterns lösning: att invagga kvinnor i en falsk trygghet.
Såväl liberala debattörer som tyckare längre vänsterut sågade MUF-tjejerna längs med fotknölarna. De menade att ett ISK-konto inte motverkar patriarkala strukturer, och att feminister som pratar fonder ser ner på kvinnor med sämre förutsättningar för sparande. Företrädare för den socialdemokratiska studentklubben Laboremus menade att ”det enda fuck-off kapitalet en kvinna behöver är staten”. Debattören Lena Bjärskog gick ännu längre och menade att kvinnor som sparar och investerar ”kopierar manliga, destruktiva, kapitalistiska beteenden”.
Detta samtidigt som kvinnor i landets storstadsområden inte har råd att skilja sig – för att de inte har de ekonomiska förutsättningarna att skaffa en ny bostad. Vänsterns lösning: att invagga kvinnor i en falsk trygghet, med löftet om att någon annan (”staten”) kommer till undsättning. Istället för faktisk frigörelse, där fler kvinnor har råd att stå på egna ben, ska de luta sig mot ytterligare en omhändertagande auktoritet. Och samtidigt svartmålas och skuldbeläggs de kvinnor som lyckas göra sig ekonomiskt oberoende av sin partner genom sparande och hårt arbete. Klassisk dubbelbestraffning. Klassiskt antifeministiskt beteende.
Läs också:
Ägandet i Sverige är starkt manligt dominerat. Män äger dubbelt så mycket som kvinnor vad gäller aktier, fastigheter och mark, rapporterade tankesmedjan Ownershift 2020. Att män äger mer än kvinnor kan inte viftas bort med tillväxtkritik. Lösningen är inte att samhället ska bli mindre kapitalistiskt, att kakan vi delar på totalt sett blir mindre, utan att kvinnor tar för sig som ägare och chefer – och tar en större del av kakan.
Ingen har sagt att personligt sparande är den enda lösningen på ojämställdhet i vårt samhälle. Ingen har påstått att mannen kommer sluta slå om kvinnan öppnar ett Avanza-konto. Mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp och kvarstående löneskillnader är fortfarande stora problem där det behöver göras betydligt mycket mer från politiskt håll. Men det är lättare att hyra en lägenhet i andra hand – på kort sikt, eller köpa en ny bostadsrätt – på längre sikt, om man har en ekonomisk buffert. Det är lättare att lämna den som slår om man har någonstans att gå.
Det behövs fler kvinnliga börshajar. Fler kvinnor som pratar sparande.
Därutöver gör man feminismen en otjänst om man låtsas att finansmarknaden och näringslivet inte är samhällsviktiga arbetsplatser. Att ha fler kvinnor i näringslivet och på aktiemarknaden innebär också att fler kvinnor får mer makt, om än inte i partipolitiken som Jonna Sima fokuserar så ensidigt på. Men i dag är näringslivet en minst lika viktig plats att driva förändring från som politiken. Det märks inte minst i näringslivets insatser för klimatomställningen.
Det finns inga enkla lösningar för att fler kvinnor ska investera mer, äga mer eller driva fler bolag. Men vi kan alla dra vårt strå till stacken. Det behövs fler kvinnliga börshajar. Fler kvinnor som pratar sparande. Fler väninnor som påminner varandra om vikten av en ekonomisk buffert. Fler kvinnor som ser till att dela på inköpen – så att mannen inte står där med kvittot på bilen, tv:n och möblerna – och hon med barnens gummistövlar – den dagen separationen är ett faktum.
Vi behöver alla prata mer öppet om privatekonomi, inte bara bland kvinnor utan i alla grupper i samhället. För en sparad slant ger frihet.
Boken som min kusin fick i julklapp är skriven av Andra Farhad som går under smeknamnet ”Börshajen” på sociala medier. Hon är tjejen som lyckades spara ihop en miljon vid 21 års ålder. Andra Farhad växte upp i Stockholmsförorten Fittja, i en familj med små marginaler. Hon visar att börsen tillhör alla. Att sparande är möjligt, oberoende av socioekonomisk bakgrund. Jag vet fortfarande inte om min kusin har läst Andra Farhads bok, men om julklappen sår så mycket som ett frö av intresse för sparande kommer jag vara nöjd.
Vi behöver fler börshajar i samhället, absolut inte färre.