Vi är fångar i arbetslinjen

Som collegestudent i Kalifornien under det tidiga 1970-talet tog jag många intressanta kurser med inspirerande professorer. Ett bildningsäventyr som är speciellt för just amerikanska liberal arts-universitet, där målet inte är tidig specialisering eller nyttotänkande utan snarare att ge lätt förvirrade men också kunskapshungriga ungdomar en möjlighet att lära brett, utforska och pröva många stigar och vägar – inklusive en hel del återvändsgränder.

Så här i efterhand kommer jag naturligtvis inte ihåg så många detaljer från specifika kurser. Men i en kurs, ämnet var antropologi, fick jag lära mig något som jag sedan aldrig glömt. Det gällde frågan om hur mycket människor arbetade om de inte blev utsatta för slaveri eller det moderna samhällets föreställning om att en 40-timmars arbetsvecka skulle utgöra ett normaltillstånd – ja till och med en förbättring jämfört med den tidiga industrialismen där arbetare tvingades arbeta ännu mer. Min professor, som sanningen att säga var en ganska trist räknenisse, summerade data från en rad olika studier av så kallat primitiva samhällen.

Slutsatsen var att människor som levde i ett hyfsat fritt naturtillstånd, i jämlika samhällen utan nämnvärda klasstrukturer, verkade välja att lägga ner cirka fyra timmar per dag på nödvändiga uppgifter kopplade till överlevnad, säkerhet och andra sociala och individuella nödvändigheter som vi lite vagt kan kalla arbete. (Jag kommer inte ihåg om det var 7 dagar i veckan, men jag anar att det var samhällen som inte hade ”helgledigt”, ett fenomen som i sig är kopplat till det moderna löneslaveriet och inte minst till vår svenska kult kring de ”röda dagarna”.)

Det primära målet var inte att jobba utan att ta del av den hedonistiska kultur som tycktes utlova generösa portioner av sex, droger och rockmusik.

Jag kan ärligen inte heller säga om detta i dag ännu uppfattas som en verifierbar sanning inom den evidensbaserade antropologin, men varför fördärva en vacker tanke? Ett skäl till att denna faktoid gjorde så stort intryck på mig var det empiriska faktum att fyra-timmars-teorin så väl passade ihop med mina egna inklinationer och vanor. Fyra timmars arbete upplevde jag då som en naturlig yttre gräns för effektivt och fokuserat arbete. Och sanningen att säga så anar jag att jag inte är ensam om detta – visserligen säger sig många jobba åtta timmar, om inte mer, men jag misstänker att om man synar korten och subtraherar allehanda pauser, sidomanövrar, lite surfande här, lite drömmande där, en hel del snickesnack och miljontals möten av tvivelaktigt produktivt värde, så hamnar man nog ganska nära fyra timmar till slut.

Nu måste man förstå min inställning till arbete mot bakgrund av en collegekultur som var kännetecknad av kollektiv lättnad över att slippa det instrumentella tänkandet. Till exempel var jag och många av mina långhåriga kamrater helt befriade från alla funderingar på framtida jobb och karriärambitioner. Möjligen lekte jag lite med tankar om att jobba på café, helst då i San Francisco (en dröm som kom att uppfyllas). Men det primära målet var inte att jobba utan att ta del av den hedonistiska kultur som tycktes utlova generösa portioner av sex, droger och rockmusik.

Jag var osäker på om jag var bohème eller hippie men väldigt säker på att jag aldrig ville leva ett borgerligt liv som knegare med villa, vovve och Volvo.

Det var en tid, ska inte förglömmas, då dagens oro bland ungdomar gällande tillgång till arbete och billiga bostäder i spännande storstadsmiljöer inte existerade. Ett år efter jag börjat college kände jag behovet av att ta ett sabbatsår, ett friår från min stressiga fyra-timmars arbetsdag. Jag reste sålunda till Paris där jag bodde i en jungfrukammare på Rue du Bac nära Quartier Latin, ett boende som kostade mig 250 kronor i månaden. Jag levde ett år på en ärvd möbel jag sålt plus lite extraknäck som vaktmästare på svenska kyrkan i Paris. Året ägnades i övrigt till att strosa runt i Paris och skriva en uppsats om vänskap och kärlek och en stor mängd väldigt dålig poesi. Jag levde uteslutande på natten och sov på dagen. Jag var osäker på om jag var bohème eller hippie men väldigt säker på att jag aldrig ville leva ett borgerligt liv som knegare med villa, vovve och Volvo.

Just att det fanns ett överflöd av jobb och en föräldrageneration som tycktes mena att just det skötsamma arbetet var poängen med livet, gjorde att jag och mina vänner vände oss mot löneslaveriets diktat. Och det stod heller inte så mycket på spel; vi kunde alltid hitta ett jobb när vi behövde lite kulor för att finansiera nästa resa, nästa äventyr. Några månader på närmsta mentalsjukhus med nattarbete och OB-tillägg räckte ofta gott för att sedan kunna leva väl ”on the road” under lång tid.

Den suveräna människan var den som bröt med det sociala kontraktet och i stället levde i en värld bortom nyttighet.

Och med tillfredställselse läste jag under Kaliforniens ständiga sol, gärna poolside, böcker som hyllade lättjan och lättsinnet. Det var den tidige Marx och inte minst hans svärson, Paul Lafargue, mest känd som författare till skriften Rätten till lättja. Utopisterna som såg framför sig samhällen där man delade upp dagen så att konstnärligt hantverk och påtande i trädgården blandades med läsande av böcker, lite författande, och stora portioner älskog. Inte minst blev jag förtjust i just erotikens store filosof, Georges Bataille, som klargjorde att det finns två typer av människor: de servila och de suveräna.

De förra var de som inrangerade sig i samhällskontraktet och blev arbetare, kuggar i maskinen, som med tiden förlorade såväl sin uppstudsiga individualitet som livsglädjen. Om den servila människan var inspärrad i en värld av nyttighetstänkande, ordning, produktivt arbete, och laglydighet, så var den suveräna människan den som bröt med det sociala kontraktet och i stället levde i en värld bortom nyttighet, en värld av oordning, förstörelse, brott, lättja, erotik och gränslös och meningslös konsumtion. Inte minst av det som var moraliskt och fysiskt förkastligt.

Allra mest sexuellt aktiva var brottslingar och aristokrater, ett till synes omaka klasspar. Men som Bataille lakoniskt noterade: Vad är överklassen annat än ett gäng speciellt lyckosamma banditer?

Den servila människan är förvisso lika mänsklig som den suveräna, det är bara det att de lever på motsatta sidor av det sociala kontraktet. Skillnaden är, menade Bataille, att endast den suveräna människan förmår att – i det erotiska ögonblicket när tabut bryts – beröra det gudomliga, det mirakulösa, det heliga. Bataille ger som ett exempel arbetaren som använder sina bittert förtjänade slantar till att köpa ett glas vin, vilket han dricker, inte för att styrka sig, utan i hopp om att undfly den nyttiga nödvändighet som är arbetets princip:

”Om det bjuder arbetaren att ta sig ett glas är det, som jag ser saken, väsentligen därför att det i vinet han dricker uppstår ett element av mirakulös arom, som just är suveränitetens essens. Det är inte mycket, men åtminstone skänker honom vinglaset för en kort stund den mirakulösa upplevelsen av att världen står till hans förfogande.”

Bataille erbjöd även en talande analys av resultaten från Kinseys berömda undersökning av amerikanarnas sexualvanor för att illustrera hans teori om kopplingen mellan tabu och erotik. Denna gick i korthet ut på att, som Marquis de Sade så fint uttryckte det, ”brottet är lustans själ”. Han kunde visa att antalet orgasmer var omvänt relaterat till graden av skötsamhet och arbete. De utsugna och stundtals subversiva, motspänstiga arbetarna hade mer livaktiga sexliv är de strävsamma, skötsamma och hårt arbetande borgarna i medelklassen. Allra mest sexuellt aktiva var brottslingar och aristokrater, ett till synes omaka klasspar. Men som Bataille lakoniskt noterade: Vad är överklassen annat än ett gäng speciellt lyckosamma banditer?

Med tiden kom de homosexuella libertinerna att växla över från orgierna i San Franciscos badhus till kampen att erkännas rätten att få gifta sig och leva sunda liv som alla andra ”squares”.

Och när sedan Michel Foucault, Batailles främsta lärjunge, kom på besök i Kalifornien var det inte minst för att hänge sig åt den syndiga gay-kultur som florerade i sin mest tabuöverskridande fas under dessa år, till dess att AIDS slog till. (Sedan kom till det hedonistiska 70-talet att ersättas av det arbetsfixerade 80-talet, och med tiden kom de homosexuella libertinerna att växla över från orgierna i San Franciscos badhus till kampen att erkännas rätten att få gifta sig och leva sunda liv som alla andra ”squares”.)

Foucault delade även med sig av sina dystra perspektiv på det skötsamma arbetets primat: hur sjukhus, dårhus, skolor, fängelser, ja alla välfärdsstatens olika disciplineringsprojekt, var ämnade att domptera suveränitetet och odla fram nationer av servila människor. Hela hans verk kan ses som en reaktion på hans trista, olyckliga tid som doktorand i Uppsala, en lång meditation över hur den moderna välfärdsstaten suger musten ur varje människas vilja till suveränitet. Sverige som servilitetens världshistoriska höjdpunkt.

Att vara hippie eller bohème handlade bland annat om att sträva efter att fly och protestera mot arbetslinjen.

Jag gör dessa reflektioner när jag tänker på dagens debatt om medborgarlön. Det fanns på 1970-talet just en idé om att undfly löneslaveriet, att bejaka tanken om att vara människa inte enbart var en fråga om att jobba och prestera: att homo ludens, den lekande människan, var lika viktig som den idogt arbetande. Och att inte minst arbetarrörelsen hamnat tragiskt fel i sina analyser. För att citera Marx svärson Lafargue:

Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Detta vansinne drar i sitt kölvatten med sig det individuella och sociala elände, som sedan två århundraden plågar en dyster mänsklighet. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete, vilken drivits dithän att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma bryts ned. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt…

Att vara hippie eller bohème handlade bland annat om att sträva efter att fly och protestera mot arbetslinjen. På den tiden existerade ännu en mer kritisk syn på så väl arbetsetiken som kapitalismen. När Timothy Leary uppmanade oss att ”turn on, tune in, drop out” var det inte minst det själsdödande arbetet, kapitulationen inför taylorism och de moderna företagen och organisationernas krav på disciplin och inordning som han riktade sig mot. Och i denna tid frodades också utopiska visioner om en värld bortom löneslaveriet, av hur ett samhälle snart var i sikte där maskiner och robotar skulle kunna skapa det välstånd vi behöver och därmed befria människorna från det trista arbetets ok, släppa oss fria att leka, skapa, eller kanske bara vara – en enda stor framtida ”be-in”.

Efter murens fall har mer radikala drömmar och utopier om alternativ till marknadssamhället fullständigt marginaliserats.

I dag är läget annorlunda. Efter murens fall har mer radikala drömmar och utopier om alternativ till marknadssamhället fullständigt marginaliserats och neoliberalismen har de facto varit den enda ekonomiska teorin. I grunden handlar detta om att arbete och produktion, köpande och säljande, än mer har blivit den självklara grundvalen för alla samhällen. Den enda vägens politik, som Carl Bildt och Moderaterna uttryckte i början av 90-talet, historiens slut, som Francis Fukuyama famöst beskrev det under samma era. Samtidigt har inte frimarknadsteorierna gått i uppfyllelse i den meningen att alla får det bättre överallt. I Asien och Afrika är det visserligen så att tillväxten varit mycket stor och att det i ett globalt perspektiv kan tolkas som om utvecklingen går i rätt riktning.

Men det går knappast att hävda att alla ser ut att kunna få intressanta och hyfsat välbetalda jobb, utan det är snarare så att ojämlikhet och utanförskap har ökat, inte minst i västvärlden. Tvärtom kan man uppfatta de senaste årens folkliga revolter mot de välmående eliterna just som ett tecken på att samhällskontrakten nu krackelerar. Vinnarna blir allt rikare, förlorarna alltmer utsatta. I den mån nationalstaterna går på knä är den nya världen som tonar fram inte ett lyckligt, postnationellt, globalt marknadssamhälle utan en slags återgång till en gammal tid med stora skillnader mellan städer bakom murar och borgar, å ena sidan, och en allt fattigare och förfallen landsbygd utanför. Livet efter folkhemmen tycks komma att äga rum i allt mindre, privatiserade grindsamhällen som ur individens perspektiv kommer att få de gamla nationalstaterna att framstå som briljanta frihetsprojekt.

Arbetslinjen är i denna bemärkelse inget nytt, utan en värdering med rötter i svensk kultur.

En aspekt av denna process är förutom globaliseringen även automatisering och robotisering. Men i stället för att robotarna ses som ett löfte om en framtida mänsklighet bortom arbetet, så är det en känsla av panik som har dominerat. Vad gör vi utan jobb? Vad gör vi med arbetslöshet, utanförskap, utsatta människor, utsatta områden? Vad händer med samhällskontraktet? Det är framför allt hotet mot jobben som pockar på uppmärksamhet, inte en annalkande tid kännetecknad av lättja där alla kan ta del av ett gemensamt överflöd.

För arbetet är fortsatt den enda biljetten in i samhällskontraktet, speciellt i Sverige där vår statsindividualism bygger på tanken att alla knegar, betalar skatt och på detta sätt får tillgång till våra gemensamma sociala rättigheter. Dessutom handlar arbetet inte bara om pengar, utan om att leva upp till ganska stränga moraliska krav som har djup förankring i Sverige. Arbetslinjen är i denna bemärkelse inget nytt, utan en värdering med rötter i svensk kultur, inte minst de svenska folkrörelserna där man manade alla till att ta såväl ett karaktärsdanande egenansvar som att tillsammans försöka förbättra samhället. Som inte minst Ronny Ambjörnsson visat i sin bok, Den skötsamme arbetaren, var arbete, punktlighet och skötsamhet helt centrala; de skänkte individen en aura av pålitlighet.

Sedan är problemet att man tjänar så lite på låglönejobb att många behöver flera sådana jobb för att klara sig.

Att vi i dag lever mitt i en debatt om hur vi ska få med alla i arbetsbåten är, med andra ord, inget att förvånas över. Arbetslinjen härskar totalt, och debatten om ungdomar, invandrare, integration och social sammanhållning sker mot bakgrund av man diskuterar behovet av lägre ”trösklar” och fler låglönejobb så att arbetsgivarna ska kunna ha råd att erbjuda även de minst begåvade, utbildade och arbetsvilliga någon form av enkelt arbete och därmed en chans att komma in i samhället. Sedan är problemet att man tjänar så lite på låglönejobb att många behöver flera sådana jobb för att klara sig; man kanske får arbeta inte 8 men 14 timmar per dag. Och att bo i staden där jobben finns är inte heller aktuellt för många – det är alldeles för dyrt, det finns inte längre jungfrukamrar för 250 kronor i månaden, utan det blir till att flytta ut ur stadens kreativa kärna till utarmade randsamhällen varifrån man får pendla i timmar för att komma till jobbet. Detta är ett scenario som redan hunnit bli verklighet i ett land som USA.

Det är, tror jag, ur detta perspektiv man måste förstå dagens nordiska experiment i Finland med ”medborgalön”. Det är knappast ett uttryck för en mer subversiv, utopisk vision av ett annat samhälle, mindre drivet av löneslaveriets diktat och mer baserat på en vision av en värld som fullt ut drar nytta av vår kapacitet att producera allt vi behöver med hjälp av maskiner och robotar och därmed frigöra människor från tvånget att arbeta. Snarare tycks talet om medborgarlön främst att handla om en förenklad och rationaliserad form av socialbidrag för arbetssamhällets förlorare. Fördelen för samhället i stort är att det blir enklare och kanske billigare än att krångla med ett sammelsurium av behovsprövade bidrag.

Trots att all forskning visar att långa arbetstimmar leder till lägre produktivitet, så väljer man i Silicon Valley att skapa en kult där långa arbetsdagar, ingen semester och noll privatliv är målet.

Förhoppningen lyfts också fram att en sådan medborgarlön skulle bli mindre stigmatiserande. Detta bör man i sin tur förstå mot bakgrund av den populära föreställningen att nordisk välfärdspolitik skulle vara ”generell” eller ”universell”, det vill säga vara baserad på den inkluderande medborgarskapsprincipen i motsats till de mera selektiva och därför stigmatiserande välfärdssystem i andra länder där, till exempel i USA, ”welfare” är ett kodord för bidrag till fattiga och minoriteter.

Till del stämmer detta, exempelvis om vi ser till hälso- och sjukvård eller skola och utbildning. Men andra delar av vårt system är intimt kopplat till arbetsprestationer, som sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, föräldraförsäkring och flertalet pensioner. Arbetslinjen i Sverige balanseras till del av en solidaritetsprincip som bygger på en föreställning av folkhemsk solidaritet där vi tar ett gemensamt, skattefinansierat ansvar för dem som inte ännu kan, inte längre orkar eller får och i vissa fall aldrig kan komma eller har kunnat arbeta. Samtidigt är grundbulten i det svenska samhällskontraktet att alla som kan arbeta ska göra detta i arbetsför ålder. De som faller utanför har alltid hamnat i samhällets marginal och till stor del utlämnats åt en förnedrande kombination av socialtjänstens bidrag och civilsamhällets välgörenhet.

Så länge som man skissar på medborgarlönsprojekt, likt det pågående finska, där man laborerar med väldigt låga nivåer, oroar sig över incitamentseffekter och utgår i från att man jobbar extra vid behov och efter förmåga ovanpå, så kommer även denna form av socialbidrag att ha en stigmatiserande och marginaliserande effekt. Vinsterna finns där i viss mån – det blir enklare och lite mindre byråkratiskt för både givare och mottagare. Men den moraliska logiken ändras inte i grunden. I detta perspektiv bör man också påminna om att om något tycks arbetsetiken i dag öka i intensitet. I USA existerar en speciell genre som beskriver den arbetskultur som växt fram i Silicon Valley. En populär T-shirt firar high-tech-industrins etos: ”9 to 5 is for the weak”. Trots att all forskning visar att långa arbetstimmar leder till lägre produktivitet, så väljer man i Silicon Valley att skapa en kult där långa arbetsdagar, ingen semester och noll privatliv är målet. En modell som applåderas är den amerikanska arméns ”boot camps” där hårt arbete och disciplin är allt. Entreprenören och investeraren Gary ”Vee” Vaynerchuk, som har 1,5 miljoner Twitterföljare, uttrycker arbetets höga visa så här: Arbeta 18 timmar om dagen. Varje dag. Ingen semester, inga dates, inget TV-tittande.

Medborgarlön i dess nuvarande tappning förutsätter nationalstaten som grindsamhälle.

Att experiment med medborgarlön nu ändå sjösätts i en välfärdsstat som Finland är också symptomatiskt. Att medborgarlön är tänkbart i ett ”medborgarhem”, som Per Albin uttryckte det i sitt berömda folkhemstal 1928, känns intuitivt logiskt. Det gäller i synnerhet ett ganska stängt samhälle som Finland där man i motsatts till Sverige inte flörtar med postnationella visioner och öppna gränser i någon större utsträckning. Om välfärdsstaten av nödvändighet beror på fasta gränser för att kunna överleva rent ekonomiskt, så gäller detta i synnerhet bidrag som inte är kopplade till arbete. Det vill säga: om välfärdsstaten i dess tunga delar kan ses som ett ömsesidigt försäkringsbolag där alla rättigheter i princip balanseras av plikter, inte minst skatter, så fungerar medborgarlönen efter en helt annan princip. Denna ligger närmre den kvasireligiösa idéen om ovillkorade mänskliga rättigheter. För medborgarlönen kräver ingen motprestation; den är en gåva som ges till alla enbart på grund av ett gemensamt medborgarskap. Med andra ord: medborgarlön i dess nuvarande tappning förutsätter nationalstaten som grindsamhälle.

För att tanken om medborgarlön ska kunna träda ut ur arbetslinjens skugga krävs ett mycket mer radikalt tänkande som ytterst angriper lönearbetets primat. Detta var mer möjligt i en tid då lönearbetet fanns i överflöd och det mentala utrymmet att tänka utanför den låda vi kallar marknaden var större. I dag, när arbetet kanske är på väg att bli en bristvara, är vi mer fångade i arbetslinjens diktatur än någonsin. Det är dags att läsa Bataille igen.