Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Vetenskapsakademien borde veta att paternalism inte är frihetlig

Hur fungerar egentligen marknader och samhället i stort? Är det rationella val av enskilda aktörer som maximerar sin nytta som styr? Eller sker utveckling genom en sökprocess av varierat rationella aktörer inom ramen för ett ständigt utvecklande institutionellt ramverk? Att individer inte alltid agerar rationellt behöver inte innebära att staten bör försöka ”knuffa människor i rätt riktning”. Thalers slutsatser öppnar upp för omfattande statliga interventioner i människors privatliv, och Vetenskapsakademien verkar inte känna till att tidigare ekonomipristagare kritiserat just detta synsätt.

Hur fungerar egentligen marknader och samhället i stort? Är det rationella val av enskilda aktörer som maximerar sin nytta som styr? Eller sker utveckling genom en sökprocess av varierat rationella aktörer inom ramen för ett ständigt utvecklande institutionellt ramverk?

Och om vi kan observera beteenden och förhållanden som gör att ”optimala” resultat inte uppnås; ska vi då försöka åtgärda dessa eller istället verka för bättre institutioner?

Det kan sägas vara grundfrågeställningen som aktualiseras mot bakgrund av att Kungliga Vetenskapsakademien beslutat att tilldela årets upplaga av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne till Richard H. Thaler.

I prismotiveringen skriver Vetenskapsakademien att Richard H. Thalers ”samlade bidrag har byggt en bro mellan ekonomiska och psykologiska analyser av beslutsfattande. Hans empiriska resultat och teoretiska insikter har varit avgörande för att skapa det nya och snabbväxande forskningsfältet beteendeekonomi, som haft ett djupgående inflytande på många områden av ekonomisk forskning och politik.”

Vidare skriver akademien att ”Genom att undersöka konsekvenserna av begränsad rationalitet, sociala preferenser och bristande självkontroll har han visat hur dessa mänskliga karaktärsdrag styr såväl individuella beslut som utfall på marknader på ett förutsägbart sätt.”

Sätter man den beteendeekonomiska inriktningen av ekonomiämnet i sitt längre historiska sammanhang finner man att det alltsedan antiken funnits ett växlande intresse för vilket som skall vara det primära studieobjektet i ekonomisk vetenskap;

• utvecklingen av marknader och institutioner som kan stödja enskilda aktörers verksamhet på marknader så att tillgängliga resurser används effektivt, eller
• hur förment rationella enskilda aktörer på marknader agerar för att forma ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser.

I båda fallen kan det slutliga syftet sägas vara detsamma, d.v.s. att finna former för ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser, där en knapphet på resurser ständigt tycks vara mänsklighetens dilemma. Samlat har vi över tiden alltid fler önskemål och ouppfyllda planer än vad de tillgängliga resurserna kan möta. Vi måste ständigt göra val mellan olika kombinationer av beslut, som alla innebär att vi avstår från konsumtion på kort sikt för att nå långsiktiga mål.

Samlat har vi över tiden alltid fler önskemål och ouppfyllda planer än vad de tillgängliga resurserna kan möta.

Thaler verkar i den tradition av ekonomisk vetenskap som har den dominerande vetenskapliga grundsynen, den neoklassiska, som sin utgångspunkt. I denna ses aktörerna i ekonomin som rationellt nyttomaximerande, med stabila preferenser över tid och med tillgång till god information om ekonomin, kostnader för olika val och konsekvenserna av dessa val. Denna s.k. ”rational man”-utgångspunkt för ekonomisk analys kom att få ett starkt genomslag under 1900-talet. Flera forskare, varav flera fått nobelpriset i ekonomi, bidrog till att formalisera modeller för hur ekonomin, inom ramen för rationalitetskravet, kunde antas fungera.

Kritiken mot denna på rationalitet vilande modellvärld har varit omfattande. Flera avsteg från de ideala förutsättningarna för att uppnå en god resurshushållning är relativt enkla att se i vardagen; informationen brister, marknader präglas av monopol mer än konkurrens, offentliga regleringar gör att effektiviteten hämmas mm. Sådana situationer talar vi ofta om i termer av marknadsmisslyckanden. Och vi söker ofta åtgärder för att avhjälpa de uppfattade problemen. Vanligen kanske genom att införa mer regler och tillsyn, mer sällan genom att försöka främja framväxten av goda institutioner som spontant kan stödja marknader.

Kritiken mot denna på rationalitet vilande modellvärld har varit omfattande.

En annan del av kritiken har kommit från ekonomer, som Thaler, som hävdat att just själva kravet eller idealet om över tiden konsistenta preferenser och rationalitet hos de enskilda aktörerna är det som är ”problemet” med den neoklassiska teorin. Fokus för forskningsinsatserna har här legat på att söka alternativa förklaringsmodeller för hur enskilda aktörer väljer och agerar. Hos Thaler har det bl.a. gjorts baserat på hypoteser som har sin bas i psykologiska och neurofysiologisk forskning.

Detta har lett till ett antal hypoteser och förklaringsansatser från Thaler och hans medforskare där man söker förklara mer begränsat rationellt agerande från enskilda, bl.a. när det gäller observerbara skillnader mellan preferenser på kort och lång sikt. En av Thalers belönade hypoteser utgår från att den mänskliga hjärnan och intellektet innehåller både långsiktigt rationellt planerande funktioner (planner) och mer kortsiktigt vinstmaximerande funktioner (doer).

Just samspelet, och det bristande samspelet, mellan dessa olika funktioner får sedan hos Thaler förklara att vi kan ha aldrig så välgenomtänkta och rationella långsiktiga planer, t.ex. för vårt pensionssparande. Men att när vi ställs inför ett kortsiktigt dilemma om att konsumera idag eller spara på lång sikt vi ändå ofta tycks välja konsumtion nu före konsumtion sen.

Sin tydligaste policymässiga tillämpning har Thalers arbete (ofta i samarbete med Cass Sunstein) fått i utvecklingen av åtgärder för att påverka enskildas beteende genom mindre styrimpulser från politiken.

Thaler har sedan i samarbete med olika forskare tillämpat dessa grundläggande teorier och hypotesbildningar på andra områden, som när det gäller beslutsfattande i situationer som gäller fördelning mellan olika individer av begränsade tillgångar och för finansmarknadernas funktionssätt. Detta med introduktionen av beteendevetenskap i finansiell teori.

Sin tydligaste policymässiga tillämpning har Thalers arbete (ofta i samarbete med Cass Sunstein) fått i utvecklingen av åtgärder för att påverka enskildas beteende genom mindre styrimpulser från politiken eller från andra aktörer för att förmå enskilda att välja handlingsalternativ som leder till långsiktigt önskvärda (ur ett ”samhälleligt” perspektiv) utfall. Det kan gälla för t.ex. pensionssparande eller val av matvanor. Detta har fått sin praktiska tillämpning genom s.k. ”nudging”, som varit en del av det senaste årtiondets mest uppmärksammade politiska verktyg i flera länder.

I samband med detta har Thaler introducerat termen ”paternalistisk libertarianism” som benämning på detta synsätt. Ett försök att kombinera ett uppifrån kommande styrningsideal med en möjlighet för den enskilde att välja bort det önskade handlingsmönstret. Det kan exemplifieras med att man infört pensionsregler i federal lagstiftning i USA som baserats på ”planner/doer”-synen på mänskligt agerande. Ett ”ickevalsalternativ” för valet av pensionssparande har införts som huvudalternativ i lagstiftningen medan det fortsatt funnits möjlighet att välja andra handlingsvägar. En inspiration har bl.a. varit det svenska PPM-systemet.

Här är det lämpligt att öppna för kritiken mot Thalers grundläggande synsätt och begreppsvärld som vältaligt förts fram t.ex. av Boettke et al (2013), Klein (2004) och Leonard (2008). Kritiken gäller alla tre aspekterna av Thalers arbete: den grundläggande synen på ekonomin, begreppet ”paternalistisk libertarianism” och synen på ”nudging” som ett verktyg som bör användas i policyskapande verksamhet.

När det gäller den grundläggande synen på ekonomins funktionssätt är det som ovan berörts rimligt att se Thaler som en anhängare av den neo-klassiska huvudfåran. Trots att han kritiserar den traditionella synen på ”rational man” som självskriven aktör är det ändå rimlig att se hans verk som ett försök att få dessa grundläggande föreställningar att fungera bättre med hjälp av olika ”stödteorier” om hur aktörerna i ”verkligheten” fungerar. Genom olika åtgärder från politiken ska aktörerna förmås att välja ”rätt”, även på lång sikt.

Det är rimligt att se Thaler som en anhängare av den neo-klassiska huvudfåran.

Här står den klassiskt liberala (eller institutionella) teoribildningen i ekonomisk vetenskap i tydlig relief till Thalers syn på ekonomin. Forskare i en lång tradition från t.ex. Adam Smith (som Vetenskapsakademien kort nämner) har baserat sin forskning och teoribildning just på föreställningen att de enskilda individerna inte agerar rationellt, bl.a. på basis av bristande information och överblick. Den intressanta forskningsfrågan är just hur ekonomin och samhället fungerar med utgångspunkt i den synen. Flera framstående forskare har fått ekonomipriset som verkat inom denna tradition. Hayek, Coase, Buchanan är tre, som Vetenskapsakademien väljer att mer eller mindre fullständigt bortse från i sin prismotivering.

Hayek, Coase, Buchanan är tre, som Vetenskapsakademien väljer att mer eller mindre fullständigt bortse från i sin prismotivering.

 

Just att se ekonomin och samhället som en process där lärande och successivt byggande av gemensamma institutioner, i ”civilsamhället” och inom ramen för offentlig sektor/politiken, är det forskningsintresse som dominerat för dessa akademiker. Och detta intresse har avkastat teorier som ofta framstår som långt mer realistiska än den neo-klassiska teorin och dess utmanare, som Thaler.

Med en sådan institutionellt inriktad klassisk ekonomisk och liberal teoribildning får vi helt enkelt verktyg att verkligen försöka förstå hur samhället och ekonomin fungerar. Nämligen i ett samspel mellan individers val och utvecklingen av institutioner som ger ramar för agerandet. Som Hayek skrev så är det mer angeläget att beforska varför enskilda individer någonsin skulle välja rätt än varför de ibland tycks välja ”fel”.

Som Hayek skrev så är det mer angeläget att beforska varför enskilda individer någonsin skulle välja rätt än varför de ibland tycks välja ”fel”.

I detta avseende är Thaler, och Vetenskapsakademien, oftast tysta i sina resonemang. Det är som om Thaler inte tagit till sig denna väsentliga del av den ekonomiska forskningen. Och som om Vetenskapsakademien inte är särskilt väl inläst på den forskning som den själv relativt nyligen belönat.

Begreppet ”paternalistisk libertarianism” som Thaler använder är märkligt i sin sammansättning av till synes motstående begrepp. Något som är paternalistiskt brukar vi ju förknippa med uppifrån kommande välvilligt (eller mindre välvilligt/konserverande) inriktade åtgärder som syftar till att föra utvecklingen mer i samklang med vad en styrande elit anser rätt. Libertarianism, är istället en tankeinriktning som är inriktad på att markera den enskilde individens rätt att själv besluta om sina val, utan inblandning av åtgärder t.ex. från staten, annat än på vissa specificerade och begränsade områden.

Begreppet ”paternalistisk libertarianism” som Thaler använder är märkligt i sin sammansättning.

Klein (2003, 2004) pekar på det orimliga med att kombinera de två begreppen. Det blir varken hackat eller malet, och Klein pekar också på att Thaler (och Sunstein) inte redovisar några referenser till den långa tradition av klassiskt liberal idétradition och forskning och på den icke-ingripande policy-syn som begreppet libertarianism syftar.

När Thaler använder begreppet paternalistisk libertarianism för att t.ex. analysera hur maträtter/godis placeras i en matservering blir det lätt löjeväckande. Helt klart är det här frågan om en relativt allvarlig felanvändning av viktiga klassiska begrepp i samhällsvetenskaperna. Vetenskapsakademiens referenser till kritiken mot användningen av begreppet förefaller oinitierad. Det är ett vetenskapligt underbetyg till den prisgivande Akademien.

Slutligen gäller kritiken begreppet ”nudging” i sig. Leonard (2008) sammanfattar effektivt en del av kritiken. Förutom att ”nudging” öppnar för interventionism av klassiskt socialdemokratiskt snitt inom snart sagt alla politikområden, vilket är illa i sig sett från ett klassiskt liberalt perspektiv, är det förstås inte alls självklart att den paternalistiska kraften i samhället vare sig har tillräcklig eller ”rätt” information att basera sina beslut på, eller att den alltid kan antas vara välvilligt inriktad.

Vi kan ju mycket enkelt se exempel på aldrig så välvilligt utformade åtgärder från det offentligas sida som fört fel eller tänka oss vad en mindre välvilligt inställd stat skulle kunna införa av ”nudging”-inspirerade åtgärder, som kan föra samhällsutvecklingen i en oönskad inriktning.

Mer konceptuellt är det förstås tveksamt om det är möjligt att utforma åtgärder som ska föra att rätt håll när ett grundantagande i teoribildningen hos Thaler är att enskilda aktörer har tankemässiga funktionssätt som gör att en konflikt mellan kort- och lång sikt ligger inbyggd i våra medvetanden. Vad är det som säger att det långsiktiga synsättet är mer ”rätt” än det kortsiktiga? Det måste vara närmast omöjligt att utröna på vetenskaplig grund. Här tycks Thaler, och Vetenskapsakademien, vara besynnerligt vaga.

Vad är det som säger att det långsiktiga synsättet är mer ”rätt” än det kortsiktiga?

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det utifrån ett klassiskt liberalt perspektiv är med blandade känslor man tar del av vissa aspekter på Thalers forskning, och Vetenskapsakademiens argument för att han tilldelas ekonomipriset. Även om Thaler fört in viktiga aspekter i den ekonomiska forskningen och bidragit till att ifrågasätta de standardmässiga modellerna för hur aktörerna i ekonomin väljer och agerar tycks Thaler förvånande oreflekterad när det gäller de vetenskapsteoretiska och doktrinmässiga aspekterna av hans forskning. Vetenskapsakademien undviker närmast kliniskt att sätta Thalers forskning i detta sammanhang, något som är förvånande med tanke på de tidigare ekonomipris inom den klassiskt liberala institutionella fåran man själv utdelat i modern tid.

Det väcker en oroande tanke att Vetenskapsakademien nu banar väg för en syn på ekonomisk vetenskap där olika former av motiv för ingripanden och regleringar i ekonomin står i fokus för forskningsintresset. Som klassiskt liberal oroar det särskilt. Och för ekonomiprisets ställning framöver är det flera varningslampor som tänds.

Källor:

Boettke, P. J. et al (2013) Error is Obvious, Coordination the Puzzle, George Mason University, Department of Economics, Paper no. 23.

Klein, D. B. (2004) Reply to Sunstein, Econ Journal Watch, Vol 1, No 2, Aug 2004, pp. 274-276.

Klein, D. B. (2004) Statist Quo Bias, Econ Journal Watch, Vol 1, No 2, Aug 2004, pp. 260-271.
Kungl. Vetenskapsakademien. (2017) Scientific background on the Sveriges Riksbank Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel, The Swedish Royal Academy of Sciences, 2017.

Leonard, T. C. (2008) Review of Richard H Thaler, Cass R Sunstein, Nudge: Improving decisions about health wealth and happiness, Constitutional Political Economy, New York, Vol. 19, Iss. 4, (Dec 2008), pp. 356-360. Springer.