Vem vill vara ägd?
Digitaliseringen erbjuder en möjlighet att gå från ägande till tillgång. Vi behöver inte längre äga saker som bilar eller verktyg eftersom de, genom olika plattformar, finns att tillgå när vi behöver dem. Gig-ekonomin kan beskrivas som en liknande utveckling på arbetsmarknaden. Och det är bra för den som jobbar.
Den här krönikan skrivs på ett flyg mot Berlin. Sett ur ett traditionellt arbetsmarknadsperspektiv är det synd om mig som sitter och arbetar en fredagkväll utan OB-ersättning. Kanske ingår jag, som delvis försörjer mig med lågbetalda inhopp i gig-ekonomin, till och med i prekariatet?
En fast tillsvidareanställning är och förblir idealet för vänstern. Allt annat anses vara osäkra anställningar som bör regleras bort. Detta trots att gig-ekonomin har många fördelar. Framför allt för dem som står utanför arbetsmarknaden.
En fast tillsvidareanställning är och förblir idealet för vänstern.
Men det finns ytterligare en aspekt som är intressant att ta upp.
Glöm för ett ögonblick jobben och tänk på en borrmaskin istället. Enligt ett numera klassiskt exempel används den ungefär en kvart av sin livstid. Detsamma gäller förstås bilar, sportutrustning, trädgårdsredskap och en hel massa annat som tillbringar det mesta av sin livstid i ett garage eller ett förråd.
Digitaliseringen erbjuder, som bekant, möjligheter att ändra på detta. Genom delningsekonomi-appar kan de som vill, hyra eller låna ut saker. Företag imiterar i sin tur affärsmodellen. Det finns professionella bilpooler och den som tycker att det är jobbigt att träffa grannen kan hyra en borr på Clas Olsson eller Bauhaus.
Detta skapar, inom parentes, incitament för att investera i god kvalitet. Om ett föremål är avsett för uthyrning blir kalkylen en helt annan än om det kommer att användas ett fåtal gånger. På så sätt erbjuder dessa nya affärsmodeller en väg ut ur lågpriskonsumism.
Men huvudpoängen i denna krönika är att vi kan beskriva det som händer på arbetsmarknaden i samma termer; som ett skifte från ägande till tillgång.
Genom minskade transaktionskostnader ökar möjligheterna att gå från att ha anställda (ägande) till att köpa kompetens när den behövs (tillgång).
Det innebär att arbetskraften, liksom borren, kan utnyttjas mer effektivt. Detta är bra för köparen, men också för säljaren, arbetskraften.
Ta till exempel sociologen Roland Paulsens studier av hur människor fyller ut sin arbetstid med ”meningslösa” sysslor, som facebookande, privat surfande eller småprat med kollegor.
Det är knappast förvånande när vi har anställningskontrakt som främst handlar om att befinna sig på en viss plats kl 9-17. En sådan anställd är, i värsta fall, som borren som ligger och samlar damm i ett skåp en stor del av tiden.
Paulsens, och många andras, slutsats är att vi bör införa arbetstidsförkortning. Men utöver att detta är kostsamt och ett ingrepp i den privata företagsamheten behandlar det inte roten till problemet.
Lösningen är att istället hitta sätt att utnyttja människors tid och kompetens mer effektivt.
Lösningen är att istället hitta sätt att utnyttja människors tid och kompetens mer effektivt.
Egenanställda konsulter som får betalt per arbetad timme är inget nytt. Men gig-ekonomin erbjuder möjligheter för fler att jobba på ett liknande sätt. I dag förknippas den oftast med enklare jobb som cykelbud eller handyman. Men det finns också plattformar där man kan utföra jobb som till exempel översättare, skribent, programmerare eller liknande. Sannolikt kommer vi att få se allt fler arbetsuppgifter lejas ut på motsvarande sätt.
För den som hellre vill vara anställd kan man förstås tänka sig företag som anställer personer och sedan hyr ut deras kompetens – ungefär som bemanningsföretag, eller verktygspoolerna ovan.
Det som i vänsterns beskrivningar bara låter som försämringar för arbetstagaren är i själva verket det motsatta. Mindre tid att samla damm, mer tid att tjäna pengar. Hur skulle det kunna vara dåligt att ens tid och kompetens utnyttjas mer effektivt?