Vem är fascist när alla är fascister?

Artikeln är ursprungligen publicerad på norska i tidskriften Minerva.

Fascist är inte vilket skällsord som helst. Förutom dess verkliga innebörd av en anhängare av en specifik politisk ideologi, finns en lång tradition där begreppet använts för att misstänkliggöra politiska motståndare. Även sådana som enligt alla gängse definitioner är uppenbara ickefascister.

Vad betyder ett begrepp när dess definition utsträckts till att kunna omfatta i praktiken vem och vad som helst? I Sverige löper var och en vars uppfattningar går på tvärs med det mediala etablissemangets den risken. Den 14 november 2016 skrev journalisten Lars Lindström i en kolumn i landets näst största kvällstidning Expressen:

Många vet inte om att de är fascister eller rasister, men de kommer att upptäcka det. De kommer att springa med, utan logiska förklaringar, i en massa som kan synas omöjlig att stoppa.

Det vill säga, du kan enligt Lindström vara fascist, oavsett om du själv anser att du är det eller inte. Det är Lindström och hans likar som har tolkningsföreträdet. Inte du själv.

Lindström gör sig här skyldig till ett cirkelresonemang med gamla anor. Inom marxistisk teori talar man om ”falskt medvetande”. Det går i korthet ut på att de som är förtryckta inte är medvetna om sin situation, eftersom de blivit duperade av sina förtryckare i syfte att hålla dem kvar i förtrycket. Det blir således det socialistiska avantgardets uppgift att tillgodose de förtryckta gruppernas intressen, även om dessa inte ens är medvetna om dem.

I praktiken innebär det ett avfärdande av ståndpunkterna hos alla som inte delar den egna analysen. Den som inte anser sig vara förtryckt kan alltså vara det utan att själv veta om det och måste därför befrias mot sin uttryckliga vilja. En uppenbar svaghet i teorin är att det inte går att leda i bevis att inte också det socialistiska avantgardet lider av ett falskt medvetande. På motsvarande sätt kan alltså, enligt Lindström, fascister lida av falskt medvetande som gör att de inte vet om att de är fascister.

Sverigedemokraterna

Tendensen att avfärda meningsmotståndare som fascister exploderade i den svenska offentligheten 2013 då journalisten Henrik Arnstads bok Älskade fascism kom ut. Arnstad använder en bred definition av fascismbegreppet och sätter i princip likhetstecken mellan fascism och nationalism, och han har kritiserats hårt för sina svepande utsagor.

Trots att Arnstad är debattör upphöjdes han snabbt till expertstatus i den svenska offentligheten, ända upp på regeringsnivå. Boken kom att användas som ett slagträ gentemot Sverigedemokraterna, som valts in i riksdagen 2010 och utmanat den svenska blockpolitiken med dess traditionella höger- respektive vänsterblock.

Sverigedemokraterna springer ur den främlingsfientliga vitmaktmiljön i Sverige på 80- och 90-talen och många av partiets kritiker menar att de alltjämt skall betraktas som ett nazistiskt eller fascistiskt parti. Själva definierar sig Sverigedemokraterna som ett ”socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn”, men detta menar kritikerna är endast ett sätt att skyla över partiets egentliga ideologi för att göra partiet salongsfähigt.

Sverigedemokraternas ledning hävdar att partiet brutit med sitt förflutna och att de infört nolltolerans mot rasism i partiet, något som resulterat i en rad uteslutningar ur partiet, varav den mest uppseendeväckande var hela det tidigare ungdomsförbundet SDU. En rad skandaler och kontroversiella uttalanden från partiföreträdare efter att nolltoleransen infördes tyder dock på att Sverigedemokraterna inte varit framgångsrika i sin uttalade föresats att bli ett parti bland andra.

Oavsett hur det förhåller sig med Sverigedemokraternas ideologiska hemvist och avståndstagande från sina egna rötter är det uppenbart att deras motståndares frekventa användning av fasciststämpeln inte har haft avsedd effekt på väljarkåren. Parallellt med att tonläget gentemot partiet har höjts har framgångarna i väljaropinionen tilltagit. I skrivande stund noterar de 21,5 % i Sifos senaste väljarbarometer.

Åsiktskorridoren

Det är dock inte bara Sverigedemokraterna som beskylls för att vara fascister, nazister och rasister i den svenska offentligheten. Även personer och organisationer så långt från fascismen som man kan komma blir regelbundet beskyllda för kopplingar till fascism och nazism.

Efter Anders Behring Breiviks terrordåd på Utöya och i Oslo i juli 2011 skrev Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida om hur marknadsliberala tankesmedjan Timbro och kultur- och samhällsvetenskapliga magasinet Axess delar ”föreställningsvärld” med Breivik.

Att på detta sätt bunta ihop liberaler och konservativa med extremistiska massmördare som Breivik ansågs alltså redan 2012 vara acceptabel retorik på ledarsidan i Sveriges största tidning, finansierad av LO. Uppfattningen fick dessutom understöd på kultursidorna i samma tidning där kulturredaktören och disputerade historikern Åsa Linderborg slog fast att Breiviks världsbild också var den svenska borgerlighetens.

Genom att på detta sätt bunta ihop sina meningsmotståndare med de värsta bland de värsta försöker ledande vänsteropinionsbildare i den svenska offentligheten tränga undan avvikande uppfattningar från de offentliga arenorna, det utrymme som populärt har kommit att kallas för Åsiktskorridoren.

Metaforen Åsiktskorridoren myntades i december 2013 av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson som menade att utrymmet för avvikande åsikter i den svenska offentligheten var mycket litet och att detta började bli ett problem. Ekengren Oscarsson definierade åsiktskorridoren som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Att som opinionsbildare bli liknad vid Anders Behring Breivik är ett uppenbart exempel på en sådan diagnos, där syftet med misstänkliggörandet är att utestänga vederbörande från det offentliga samtalet genom att med denna typ av insinuationer undergräva dennas trovärdighet.

Metoden används också för att hindra eller undergräva förtroendet för journalistiska granskningar av specifika personer, grupper eller företeelser. När Janne Josefsson, en av Sveriges ledande grävande journalister, för Uppdrag Granskning i Sveriges Television, i maj 2014 gjorde ett granskande reportage om den vänsterextrema organisationen Revolutionära Fronten, twittrade musikjournalisten Ametist Azordegan ”Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist/SVP en gång för alla?”.

En välmeriterad journalist som granskar en revolutionär politisk rörelse, som vid upprepade tillfällen utövat våld mot politiska motståndare och samhällsföreträdare, riskerar att bli beskylld för att vara nazist av en uppburen medarbetare i public service. Att han i ett annat program samma vår kritiskt granskat den växande naziströrelsen i Sverige förtog inte vänsterföreträdarnas raseri.

Det stannade emellertid inte där. Azordegan fick stöd från ett antal tunga personligheter i svenskt kulturliv, bland andra musikjournalisten Jan Gradvall som ägnade en hel artikel åt att reparera Azordegans trovärdighet efter påhoppet.

Varför är det då så viktigt för vänsterdebattörer att kunna sätta fascist- och naziststämpeln på sina meningsmotståndare? En förklaring finns i Ekengren Oscarssons resonemang om åsiktskorridoren. Den som kan beslås med fascistiska eller nazistiska åsikter blir omedelbart förpassad ut ur den offentliga stugvärmen. Brunmålningen blir således ett sätt att skapa likriktning i det offentliga samtalet och att skrämma till tystnad. Konsekvenserna för den som drabbas av fasciststämpeln kan bli avsevärda.

Antifascism är självförsvar

En annan förklaring finns i ett slagord som är populärt inom den radikala vänstern, till exempel inom den nu avsomnade Revolutionära Fronten, och som gör gällande att ”antifascism är självförsvar”. Självförsvar innebär att den som försvarar sig själv har rätt, juridiskt och moraliskt, att vidta mått och steg som annars skulle vara oacceptabla. Enligt lagen har vi exempelvis rätt att använda oss av våld i nödvärnssyfte.

För den som vill använda sig av extraordinära metoder, till exempel våld, är det således gynnsamt om så många som möjligt av de politiska motståndarna kan förpassas till fascistfacket. Om självförsvar rättfärdigar våld och om antifascism är liktydigt med självförsvar innebär det per definition att det är rättfärdigt att bruka våld mot var och en som kan etiketteras som fascist. Ju bredare definition desto större handlingsutrymme för våldsverkarna.

Också detta sätt att använda fasciststämpeln har gamla anor. Inom sovjetblocket användes beteckningen ”fascist” konsekvent i den officiella retoriken för att stämpla politiska motståndare. Den sovjetiska antifascismens doktrin formulerades 1935 av den bulgariske politikern och sedermera premiärministern Georgi Dimitrov i boken Enhetens och folkfrontens problem. Dimitrov förespråkade en ”enhetsfront” eller ”folkfront” av kommunister och socialdemokrater mot fascismen.

Under Stalin skulle, med undantag för den tysk-sovjetiska nonaggressionspakten 1939–41, de mest fasansfulla övergrepp mot egna och andra länders medborgare komma att motiveras utifrån den antifascistiska retoriken. Till de mer groteska episoderna hör behandlingen av den polska motståndsrörelsen efter andra världskriget. Åtskilliga av dessa män och kvinnor som bekämpat de nazistiska ockupanterna i ruinerna efter Warszawa och andra polska städer skulle kort efter att de befriats av den röda armén komma att arresteras av samma armé, anklagade för ”fascism” och ”kollaboration med imperialismen”.

Extrema anklagelser av denna karaktär vad vid det laget redan en etablerad tradition i Sovjetunionen där det ända sedan revolutionen 1917 rådde det märkliga förhållandet att ju mer extrem en anklagelse var, desto sannare antogs den vara i folkdomstolarnas ögon. Ett synsätt som för övrigt inte låg så långt ifrån den tänjbara syn på sanningen som var rådande i Hitlers Tyskland.

Under efterkrigstiden utvidgades fascismbegreppet av de sovjetiska propagandisterna, inklusive deras systerpartier i väst, till att omfatta allt och alla som uppfattades som i opposition mot Sovjetunionen, till exempel Nato. Berlinmuren motiverades exempelvis som en ”antifascistisk skyddsvall”. Till och med socialdemokrater kallades fascister (”socialfascister”) i den kommunistiska retoriken.

Detta sätt att använda begreppet fascist för att svärta ned politiska motståndare har överförts till våra dagar via 68-vänstern, där många hade kopplingar till sovjetiska lydpartier, och i dag besitter tunga positioner inom akademin, kultur och media.

Som historieprofessorn Dick Harrison påpekat: ”Ordet fascism används i dag nästan uteslutande som negativ smädesterm av människor som inte betraktar sig som fascister.”[13]

Redan under andra världskriget fanns det dock de, även inom den politiska vänstern, som reagerade mot den sovjetiska användningen av fascistbegreppet. I artikeln What is Fascism? från 1944 skrev George Orwell att begreppet blivit urvattnat till meningslöshet:

It will be seen that, as used, the word “Fascism” is almost entirely meaningless. In conversation, of course, it is used even more wildly than in print. I have heard it applied to farmers, shopkeepers, Social Credit, corporal punishment, fox-hunting, bull-fighting, the 1922 Committee, the 1941 Committee, Kipling, Gandhi, Chiang Kai-Shek, homosexuality, Priestley’s broadcasts, Youth Hostels, astrology, women, dogs and I do not know what else.[14]

De som i dag använder fascismbegreppet för att stämpla politiska motståndare som inte bekänner sig till den fascistiska ideologin agerar således i en historisk tradition och tjänar, medvetet eller omedvetet, en politisk agenda.

De verkliga fascisterna, för sådana finns därute, inte tu tal om den saken, verkar dock inte ta skada av att fascismbegreppet utvidgas till att omfatta allt och alla. Tvärtom verkar de få ett större handlingsutrymme i ett debattklimat där deras konturer blir allt svårare att urskilja till följd av de dimridåer som läggs ut av socialdemokratiska ledarskribenter som vill bunta ihop liberaler med Breivik.

Kanske är det rentav så att missbruket av fascismbegreppet som skällsord riskerar att göra den verkliga fascismen mer salongsfähig. Det var åtminstone vad Tage Danielsson fruktade när han 1977 skaldade i Om vikten av betydelse:

Nåväl: tänk nu om fadern blev fascist
när sonen detta ord begynte skria?
Tänk om ett skällsord, som sin mening mist
blir självuppfyllande som profetia!

För att undvika en sådan utveckling kanske vi skall ta till oss George Orwells ord från 1944:

All one can do for the moment is to use the word with a certain amount of circumspection and not, as is usually done, degrade it to the level of a swearword.[16]