Var inte naiva om Ukrainas utmaningar på slagfältet

I september förra året, väster om floden Dnjepr, gick tusentals ukrainska soldater till anfall mot de ryska ockupanterna. Den enda fungerande bron över floden förstörs efter veckor av bombardemang, ryssarna är instängda. Ukraina lyckas ta sig igenom de ryska försvarslinjerna, och avancerar på sina håll så långt som 15 mil. Staden Kherson återtas. Ukrainarna firar och av ryssarna syns inte mycket till.  

I västerländska medier beskrevs offensiven som en succé. Efteråt har det etablerats en förväntan att kommande, mer storskaliga anfall, ska vara lika framgångsrika – med resultatet att Ryssland kastas ut från åtminstone delar av södra och östra Ukraina, eller rent av från Krimhalvön. 

Sanningen är att höstens ukrainska offensiver inte var den framgång man har velat påskina.

Men sanningen är att höstens ukrainska offensiver inte var den framgång man har velat påskina. Öster om Charkiv lyckades Ukraina, sannolikt till sin egen förvåning, främst för att Ryssland hade dragit ur huvuddelen av de förband som försvarade området. Kvar fanns endast förband av mycket låg kvalitet. Bakom den främsta försvarslinjen var det helt tomt, bortsett från kvarlämnad trasig rysk materiel. Under offensiven väster om Dnjepr hade den ukrainska armén mycket svårt att ta sig igenom även de mest rudimentära ryska försvarslinjerna. Detta trots att Rysslands förutsättningar, inte minst logistiskt, var mycket dåliga på den sidan floden. 

Ur det perspektivet är det märkligt att många militära experter förutspår att Ukraina kommer att lyckas driva ut de ryska ockupanterna. I TV-soffor och på sociala medier har pensionerade amerikanska generaler talat sig varma om att den ukrainska armén skulle kunna vinna kriget i närtid. Låt oss hoppas att de har rätt – men samtidigt se verkligheten såsom den här.

Till skillnad från sina pensionerade kollegor har den amerikanska försvarsstabschefen Mark Milley vid flera tillfällen uttryckt skepsis till Ukrainas chanser att kasta ut den ryska armén från sitt territorium. Milleys uttalanden har kritiserats, men är värda att ta på allvar. Få personer i världen lär sitta på lika bra information om vad som egentligen händer i kriget. 

Visserligen har den ryska armén en lägre förmåga än vad alla trodde, och har under det gångna året försvagats ytterligare. Men Ryssland har nu haft relativt lång tid på sig att förbereda försvar i form av till exempel skyttegravar och mineringar. På sociala medier hånas sådant ofta som inkompetent och verkanslöst, vilket är ett misstag. Båda sidor har haft mycket svårt att ta sig igenom liknande försvarsåtgärder, och nästan uteslutande haft större framgångar där fienden inte hunnit eller kunnat förbereda sig. Undantaget är att Putins armé, till kostnaden av många människor och mycket materiel, bokstavligen talat har tagit sig fram meter för meter på vissa platser. 

Det ukrainska försvaret har bjudit på ett motstånd de flesta inte trodde var möjligt. Man har varit skicklig på att använda drönare och olika typer av artilleri på ett decentraliserat och flexibelt sätt. På många vis har den ukrainska armén kommit mycket långt från sitt arv av ineffektiv, byråkratisk och centraliserad sovjetisk militär ledning. Samma arv är för övrigt fortsatt ett av den ryska arméns absolut största problem – vid sidan av korruptionen, brutaliteten och det evigt närvarande homo sovieticus-fenomenet. 

Små drönare har skapat förutsättningar att dygnet runt upptäcka allt som rör sig på slagfältet.

Arméer har alltid in i det sista undvikit att forcera minfält eller ta sig över vattendrag – på grund av svårigheten, riskerna och att det kräver specialmaterial som bara finns i små volymer. Nu har små och billiga drönare dessutom skapat förutsättningar att dygnet runt upptäcka allt som rör sig på det frontnära slagfältet. Den ansamling av trupp och materiel som krävs för sådana anfall är lätt att upptäcka och därmed även lätt att bekämpa. 

Den uppgift Ukraina har framför sig är alltså militärt sett mycket svår, och ställer höga krav på planering, samordning och koordinering – både vad gäller hur förbanden skall röra sig samt i enskilda funktioner som logistik och bekämpning med artilleri. Det kräver välutbildade och övade staber. Hur väl Ukraina än har kämpat hittills finns det goda skäl att betvivla att de har sådan förmåga i tillräcklig omfattning. Man har inte övat på anfall av den komplexiteten och storleken sedan sovjettiden. Det är i sig inte konstigt, sådana förmågor är till stor del avvecklade även i väst efter murens fall. 

Ny teknik för också med sig nya aspekter för oss som inte är direkt involverade i kriget. För den intresserade finns på Twitter och andra sociala medier åtskilliga lägeskartor över slagfältet i Ukraina, vissa illustrerade med fina förbandssymboler. Många är både dåliga och tendentiösa, men det finns också sådana som är häpnadsväckande bra. Sannolikt inte lika bra som de general Milley sitter på, men aldrig förut har skillnaden gentemot vad allmänheten kan komma åt varit så liten. Bedömarna i traditionella medier såväl som på sociala medier menar ofta att Putins armés förmåga är både låg och sjunkande. Det är sannolikt i huvudsak korrekt. Men för den ukrainska sidan saknas nästan alltid en motsvarande bedömning. Kanske på grund av att man inte vill säga något som kan uppfattas som negativt om de heroiskt kämpande ukrainska försvararna. 

Erfarna soldater är ersatta av mobiliserade rekryter

Men tyvärr är det inte troligt att det bakom de ukrainska symbolerna döljer sig faktiska förband av brigadstorlek och större. Särskilt inte med alla ingående komponenter och institutionaliserad förmåga att leda stora förband. Av allt att döma är kvalitén på förbanden i den ukrainska armén mycket varierande, från vad som i bästa fall kan jämföras med hemvärnsförband med väldigt lite utbildning och sämre materiel till mekaniserade förband av bättre kvalitet. Till de senare finns dock långt ifrån tillräckligt mycket tyngre materiel i form av artilleripjäser, stridsvagnar och andra pansarfordon. Det infanteri Ukraina till stor del förlitat sig på i sitt försvar överlever nämligen inte länge under anfall på slätterna i södra Ukraina. Och att döma utifrån den stora mängd filmer som finns från slagfältet har ukrainska stridsvagns- och mekaniserade förband uppenbara begränsningar i förmåga även på lägre nivå.  

Efter ett års krig är också den bästa personalen till stor del förbrukad. Erfarna soldater är ersatta av mobiliserade rekryter, som bevisligen har hög moral men saknar utbildning och tidigare erfarenhet. Även äldre officerare mobiliseras; de har erfarenhet, men oftast från den gamla sovjetiska armén. Risken finns att det påverkar ledningsmetoder och den höga moralen negativt. Situationen är alltså långt ifrån optimal, men någon annan personal finns inte att tillgå.

Ukraina har dessutom behövt skapa sina nya förband med ett hopplock av donerad materiel av mycket varierande typ, ursprung och kvalitet. Det försvårar ytterligare att leda och samordna förbanden. En redan svår logistisk situation blir därmed en mardröm. Ukrainska företrädare har varit skickliga på att använda media-logiken i olika västländer när de inriktar sig på vilket materiellt stöd de vill ha. Ofta har de efterfrågat specifika och symboliskt lämpliga vapensystem, och därmed fått stort medialt genomslag. Kanske på bekostnad av vad som kanske varit militärt mest lämpligt. Haubitsen Archer från Sverige är ett bra exempel. Ukraina skulle egentligen behöva mycket större kvantiteter av enhetliga modeller, än en väldigt nischad svensk haubits. En handfull Archer, ett system med nischade förmågor, är naturligtvis bättre än ingenting. Men frågan är om inte den mediastrategin blivit lite av en pyrrhusseger. Det har blivit lätt för regeringar i väst att blidka hemmaopinionen genom att ge små kvantiteter av det Ukraina pekat på. Men för att skapa logistiskt rationella och ledningsmässigt fungerandemilitära enheter krävs enhetliga system, ännu mer så när tiden till förberedelser och utbildning är kort.  

Den mängd tung materiel av enhetliga modeller som Ukraina behöver finns som överskott, med mycket få undantag, endast i USA. Till sist lyckades västländerna efter årsskiftet koordinera produktionsökningen av artilleriammunition. Välkommet, men behovet har varit uppenbart länge. Något liknande kommer att krävas för att i större skala försätta förrådsställd amerikansk överskottsmaterial i fungerande skick. Det kostar pengar, men menar vi allvar med att det här är den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen sedan andra världskriget är alternativkostnaden extremt hög. Och behövs inte den materielen i Ukraina under kriget, så kommer den att behövas i Ukraina efter kriget eller att skänka till några andra europeiska länder med små egna ekonomiska resurser. För Ryssland kommer fortsatt att ligga där det ligger.  Tyvärr är Europas och Ukrainas säkerhet avhängigt amerikansk välvilja även här, och ansvaret är helt och hållet Europas eget, efter årtionden av säkerhetspolitiskt önsketänkande.

Det är sannolikt inte blixtkrig och stora manövrar vi kommer se

Öster om Dnjepr förbereder sig nu ukrainska soldater för en större motoffensiv. Väst har inte givit de förutsättningar vi hade kunnat ge för att Ukraina ska lyckas. Men låt oss ändå hoppas att de hunnit tränas till en tillräcklig förmåga och inte behövs sättas in för att ersätta förluster vid fronten. Det är sannolikt inte blixtkrig och stora manövrar vi kommer se, om inte det ryska arméns moral helt kollapsar eller att ammunitionen tar slut, utan snarare en serie av mindre framstötar. 

Men det finns också en uppenbar risk att den ukrainska offensiven kör fast i minfält och blir mycket kostsam likt, väster om Dnjepr förra hösten, eller att ett genombrott inte kan utnyttjas tillräckligt snabbt på grund av logistiska omständigheter. De förväntningar som skapats kan bli problematiska att hantera opinionsmässigt, både i väst och i Ukraina. Oavsett utfall kommer Ukraina behöva mer stöd från väst, låt oss förbereda det redan nu och inte vänta och se vad som händer under våren och sommaren.