Välkommen till gör-det-själv-samhället

I slutet av juli blev en man i Ystad akut sjuk. När han ringde 112 fick han höra att det inte fanns några ambulanser tillgängliga; ta en taxi. Tack och lov fanns taxibilar tillgängliga. Den sjuke berättade för chauffören att han behövde komma till sjukhuset så fort som möjligt, taxichauffören tryckte gasen i botten – och polisen stoppade honom för fortkörning.

I en sådan nödsituation skulle man kunna tro att polisen skulle sympatisera med den som prioriterar en annan människas hälsa – kanske till och med hans liv – över rådande hastighetsgränser. När det handlar om att bekämpa brott är det ibland exakt den prioriteringen polisen själv gör. I stället valde Ystadspolisen att ge taxichauffören böter, som denne accepterade. Vem hade inte gjort det, när ens passagerare behöver komma till sjukhuset och varje minut kan vara dyrbar?

Detta beslut gav polisen möjlighet att dra in hans körkort i två månader. Vad det innebär för en taxichaufför, vars försörjning är beroende av hans körkort, säger sig självt. Hade han däremot vägrat godkänna boten hade polisen inte kunnat dra in hans körkort. Enligt lokaltidningen hade taxichauffören i stället kunnat ta frågan till rättegång, framföra att det var en nödsituation, och förmodligen behålla sitt körkort.

Historien är inte bara en sedelärande berättelse om värdet av att bestrida ordningsböter. Den säger något om var Sverige befinner sig i dag. Det i teorin så omhändertagande landet där vi alla vilar tryggt i den stora välfärdsstatens famn, har blivit ett land där var man fäktar för sig själv – men inte ostraffat. Som en sjuk man och en taxichaufför i Ystad nyligen fick erfara:

Vill du komma in till sjukhuset i tid? Gör det själv. Vill du hjälpa någon där sjukvården har svikit? Betala för det själv.

På Svenska dagbladets ledarsida berättar Tove Lifvendahl om en familj som tvingas flytta från Uppsala på grund av de hot och trakasserier deras son har utsatts för. Han är i yngre tonåren. Först rådde Barn- och ungdomspsykiatrin familjen att inte polisanmäla. Sedan rådde polisen dem att flytta från stan. Och eftersom ingen har erbjudit någon bättre hjälp, står familjen nu i begrepp att flytta.

Vill du att din familj ska vara trygg? Gör det själv.

Vill man vara trygg i sin egen stad, får man sköta det själv.

Det är tyvärr inte den enda rubrik Uppsala har skapat i år. I våras rapporterades att enbart en av fem unga tjejer i Uppsala känner sig trygga på stan. Och de som känner sig otrygga inbillar sig inte; de är otrygga. Bara i början av den här månaden anmäldes två våldtäkter och två våldtäktsförsök i centrala Uppsala, men trots att polisen tror det rör sig om olika gärningsmän har enbart en person gripits. En Facebookgrupp med många tusen medlemmar och titeln Uppsala Gäris har arrangerat nattvandringar många nätter i rad. Vill man vara trygg i sin egen stad, får man nämligen sköta det själv.

Mönstret går igen i alla möjliga delar av samhället. Staten har tagit på sig ansvaret för att leverera något, tagit betalt för det, misslyckats med att leverera, och lämnat människor att lösa problemen på egen hand. Den som vill ha vård tvingas ofta tjata sig till den. Andra åker utomlands och betalar för cancerbehandlingar ur egen ficka, för att kunna komma runt vårdköerna. Vill man ha ett stabilt boende utan att befinna sig i de socioekonomiska skikt som har råd med bostadsrätter, måste man endera känna rätt personer eller köpa ett kontrakt på den svarta marknaden.

Vill du ha en hyresrätt? Skaffa den själv.
Vill du ha vård? Tjata dig till den.
Vill du ha ett tryggt bostadsområde? Gör det själv.
Vill du föda barn? Gör det själv, i baksätet på bilen. 

Det går förstås att tänka sig ett samhälle där mycket av det som stat, kommuner och landsting ansvarar för i dag i stället sköts privat. Mycket skulle förmodligen fungera minst lika bra, även om en hel del byråkrater skulle behöva byta karriär. Ju mer ansvar individen bär för sin egen situation, desto mer av sina egna pengar måste hon dock få behålla. Man ska inte behöva betala över hälften av sin lön i skatt för offentliga tjänster man i praktiken inte får tillgång till.

Inte bara det: Ska vi själva behöva slåss för vår egen säkerhet, vård, bostad och andra centrala behov, måste vi slippa straffas för det. Det är inte rätt att man får böter eller hotas med fängelse för att man försöker skaffa sig den trygghet som ingen annan skaffar åt en.

Regeringen och dess stödpartier vill straffa dem som, som en sista utväg, köper sin hyresrätt svart. Förslaget är fängelse i upp till två år. Den som skaffar pepparsprej för att kunna skydda sig mot överfall begår redan i dag ett vapenbrott. Försöker man försvara sig själv, sin familj eller sin egendom mot angripare riskerar man att dömas till fängelse. Resultatet blir ett samhälle där staten inte sköter sitt jobb, men agerar som om den skötte det utmärkt.

Ska vi själva behöva slåss för vår egen trygghet, vård, bostad och andra centrala behov, måste vi slippa straffas för det.

Vad den svenska staten försöker upprätthålla är ett Schrödingers våldsmonopol. Den har våldsmonopolet; medborgarna riskerar stränga straff om de använder våld för att skydda sig själva. Samtidigt har den inte våldsmonopolet; den misslyckas gång på gång med att hindra andra från att bruka våld mot medborgarna.

Samma sak gäller vården, och bostadsmarknaden, och skolan. Ingendera fungerar tillnärmelsevis bra nog, men hemskolning är förbjuden, och snart förmodligen köp av svartkontrakt också. Att försöka få tillgång till vård kan bli dyrt och besvärligt, såväl för den sjuke som för exempelvis den stackars taxichaufför som försöker hjälpa honom. Polisen har inte tid att utreda rån och våldtäkter, men att straffa dem som städar upp efter den svenska statens tillkortakommanden, hinner den på något vis fortfarande med.

Välkommen till gör-det-själv-samhället. Men våga inte göra något själv.