Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Staten hindrar människor från att försvara sig

I Danmark är det nu lagligt att inneha pepparsprej – något som i Sverige kräver vapenlicens. Vi borde följa det danska exemplet. Att möjliggöra självförsvar för vanliga människor borde ligga i allas intresse.

Sedan årsskiftet är det i Danmark lagligt att sälja och förvara pepparsprej. Produkten får användas i självförsvar mot tjuvar, rånare och vid överfall. Tyvärr får man bara ha sprejen hemma, vilket gör det svårt att försvara sig mot de tjuvar, rånare och våldsverkare som inte väljer att gå till angrepp i ens eget hem. Dessutom är det i allmänhet en dålig idé att använda pepparsprej inomhus, eftersom den som försvarar sig ofta kan drabbas lika illa som angriparen.

Före årsskiftet hade Danmark en så drakonisk vapenlagstiftning att till och med Sveriges var mer tillåtande, något kristdemokraten Sara Skyttedal blev varse när hon försökte flyga från Kastrup med en försvarssprej som var laglig i Sverige, men innebar ett vapenbrott i Danmark. Nu är dock ordningen återställd och Danmark mer frihetligt än Sverige. Här måste man ha vapenlicens för att få använda pepparsprej, och på sin hemsida berättar polisen att ”tillståndsgivningen är mycket restriktiv”.

Det är tillåtet att använda en mild version, där pepparextraktet är ersatt av aceton eller alkohol. Effektiviteten blir förstås därefter. Polisen vet inte själv om enskilda produkter är lagliga eller inte utan att ha analyserat substansen, men påpekar att man själv är ansvarig för att känna till om produkten är laglig eller inte.

Parallellt med den brottslighet som uppstår när personer försöker öka sin trygghet genom att utrusta sig med en liten sprejburk, rapporterar Brottsförebyggande rådet att såväl våld och misshandel – där allmän plats är den vanligaste brottsplatsen – som våldtäkter, sexualbrott och personrån har ökat de senaste åren. Exempelvis har vi nyligen kunnat läsa om hur förra vinterns uppmärksammade rånvåg i Lund, där rånarna misshandlade och knivhotade sina offer, av allt att döma gått i repris.

Brås nationella trygghetsundersökning 2018 visade dessutom att 28 procent av Sveriges invånare känner sig ganska eller mycket otrygga, eller undviker att gå ut ensamma på kvällen i sitt eget bostadsområde. För vissa grupper är siffrorna ännu värre. Sommaren 2017 visade en undersökning att åtta av tio unga kvinnor kände sig otrygga i Uppsala centrum. Att kommunen tidigare den här månaden ökade antalet ordningsvakter i centrum på grund av just unga kvinnors otrygghet tyder på att problemet kvarstår.

Samtidigt har det knappast undgått någon att polisen är en aning överbelastad. Allvarligare brott än misshandel läggs på hög när gängbrottsligheten kräver allt större uppmärksamhet. Återigen bekräftar Brås statistik bilden: 2017 anmäldes omkring 22 000 sexualbrott. 1162 personer lagfördes.

I mångt och mycket är det svenska systemet utformat efter önsketänkande.

I mångt och mycket är det svenska systemet utformat efter önsketänkande. I en bättre värld där man får valuta för sina skattepengar i form av ett fungerande rättsväsende, behöver man inte försvara sig själv. Att i ett sådant samhälle inneha pepparsprej eller andra självförsvarsredskap blir suspekt – varför skulle man vilja ha något som kan skada andra när det egentligen inte behövs?

Problemet är förstås att det behövs. När inte staten uppfyller löftet att skydda medborgarna (vilket inte är ett orimligt krav att ställa när man betalar hälften av det man tjänar i skatt), måste man åtminstone få försöka skydda sig själv.

I Sverige läggs en hel del energi på förebyggande insatser i stil med samtyckeslagstiftningen, som visserligen inte gör mycket för brottsoffren, men enligt dåvarande justitieminister Morgan Johansson har en ”stark normativ inverkan”. Värdegrundsarbetet i syfte att förebygga våld befinner sig på en skala från välmenande till direkt problematiskt (till exempel försök att inskränka yttrandefriheten med motivet att oönskat beteende inte ska normaliseras).

Men samtyckeslag och värdegrundsarbete hjälper inte den som står öga mot öga med en eller flera personer som vill henne illa. I skarpt läge är en pepparsprej i handen bättre än tusen värdegrundsdokument i en kommunal byrålåda. Utsatta personer måste få skydda sig, och en bra början vore om staten kunde sluta hindra dem från det. Det behöver bli farligare att angripa personer. Att öka möjligheterna till självförsvar är ett nödvändigt första steg.