Samhälle Krönika
Väljarna längtar efter sakpolitiska valrörelser
Väljarna har tröttnat på valrörelser som domineras av smutskastning, osaklighet och politiskt spel kring Sverigedemokraterna. Förhoppningsvis går vi nu mot en tid då faktiska samhällsproblem och lösningarna på dessa återigen tillåts dominera den politiska debatten, skriver Alice Teodorescu Måwe.
I en ny undersökning genomförd av DN/Ipsos fick ett urval röstberättigade personer svara på frågan: ”Hur vill du beskriva valrörelsen 2022 på en skala mellan 1 och 5 där 1 står för mycket osaklig och 5 för mycket saklig?” Resultatet bör stämma till eftertanke hos såväl partier som medier: Frågan har ställts sedan valet 2006, och årets valrörelse får sämst betyg av samtliga undersökta.
I mätningen anger fyra av tio att den gångna valrörelsen var dålig eller mycket dålig vilket är en fördubbling jämfört med valet år 2006. Under samma tidsperiod har andelen som anser att valrörelsen varit att betrakta som bra eller mycket bra sjunkit från 31 till 16 procent. På frågan som valrörelsens saklighet svarar 40 procent att den varit osaklig eller mycket osaklig. Endast 14 procent anser att budskap och argument varit sakliga. Också i detta avseende syns en negativ trend sedan mätningarna påbörjades.
Den negativa trenden har varit tydlig framför allt de tre senaste valen.
Det innebär sammantaget att det var betydligt fler som för 16 år sedan gav valrörelsen ett gott betyg än som underkände den. Årets valrörelse har tvärtom en kraftig majoritet underkänt. Den negativa trenden har varit tydlig framför allt de tre senaste valen, det vill säga sedan valet 2010.
Vad missnöjet grundar sig i framkommer inte i mätningen. Men av tidigare undersökningar framgår att väljarna ogillar smutskastning och ”bråk” och uppskattar partier som fokuserar mer på den egna politiken än på motståndarens påstådda tillkortakommanden.
Det är ingen vild gissning att Sverigedemokraternas intåg i svensk rikspolitik år 2010 är en central förklaring till utvecklingen. Det länge överordnade fokuset på det hot som SD påståtts utgöra, oheliga allianser och överenskommelser i syfte att utestänga partiet från inflytande och det uppskruvade tonläget mot de borgerliga partier som slutligen bröt sig loss från dessa konstruktioner har präglat valrörelserna.
Läs också:
Detta har sammantaget resulterat i att det generella tonläget höjts, mellan politiska motståndare och på ledar- och kultursidor. Det har också fört med sig att få partier förmått idéutveckla den egna politiken och staka ut en framtidsriktning. Samhällsproblemen har hamnat i skymundan till förmån för metadiskussioner om normalisering av främlingsfientlighet, liksom att sakfrågor och politiska förslag i alltför liten utsträckning utvärderats utifrån sin relevans när utgångspunkten varit frågan om avsändare.
Men politik är på riktigt, valrörelser spelar roll och människors upplevelse av den verklighet som omger dem formar de politiska preferenser som kommer till uttryck på valdagen – helt oavsett de narrativ som slipade partistrateger försöker pådyvla väljarna. År 2006, när den dåvarande Alliansen vann väljarnas förtroende fanns en skarp och konstruktiv konflikt mellan högern och vänstern som handlade om synen på verkligheten och om vilka förslag som bäst löste de problem som människor såg i sin verklighet.
Konflikter som härstammar ur ideologisk eller sakpolitisk oenighet är något helt annat än de konflikter som dominerat 10-talet.
Den sortens konflikter, som härstammar ur ideologisk eller sakpolitisk oenighet, är något helt annat än de konflikter som dominerat 10-talet och den valrörelse som nu lagts till handlingarna. De nuvarande konfliktlinjerna har inte handlat om varför motståndarens politik är fel, utan om att motståndaren är ”fel” och därmed ett hot mot det demokratiska systemet som sådant.
Det är därför sannolikt att de resultat som den refererade mätningen visar också illustrerar väljarnas frustration över politikens tvära kast: från det omöjliga till det nödvändiga inom loppet av dagar och veckor. Men också över en politikerklass som bryr sig mer om posering, virtuella ryggdunkningar och riskminimering, än om att gå till botten med kriminalitet, segregation och samhällskontraktets ofullständiga leverans.
Om man ena dagen inte vill bygga murar och nästa gör det, om man ena dagen argumenterar mot Nato och nästa signerar sin ansökan, om man ena dagen begraver Alliansen på grund av SD och nästa inte ser några större problem med att samexistera i ett nytt regeringsunderlag – vad är då på riktigt? Vad är helig ideologi och livsviktiga principer, och vad är opportunism förklädd i anständighetens lånta fjädrar?
I den bästa av världar blir den här mandatperioden startskottet för något nytt. Den nya regeringen kommer inte att lösa alla samhällsproblem på fyra år, men skulle mycket väl kunna staka ut en ny riktning som åter sätter sakfrågorna i centrum. Efter fyra år med SD i regeringsunderlaget kommer sakpolitiken, vare sig partierna vill det eller ej, återkomma som huvudnummer i valrörelsen 2026. Detta av den enkla anledningen att SD-hotet kommer ha spelat ut sin roll som mobiliserande faktor. De kommande fyra åren blir, om de förvaltas väl, en möjlighet för det politiska samtalet att läka och finna vägar till försoning. Det är nödvändigt, inte minst i relation till de idag omkring 20 procent av väljarna, som det senaste decenniet alienerats.
Väljarna vore i så fall att gratulera och en parentes av osaklighet och skådespel i svensk politisk historia därmed till ända.
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!