David Ahlin: Väljarna förtjänar ett verkligt alternativ till Löfven

Den andra coronavågen är här och den ekonomiska återhämtningen tappar fart. Det enda som står klart, mitt i en tilltagande osäkerhet, är att krisen kommer att bli utdragen. Pandemin skapar många akuta problem, särskilt för branscher som påverkas direkt av restriktioner, men den synliggör också behovet av reformer som stärker Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.

Alliansregeringen genomförde reformer som förbättrade klimatet för entreprenörskap och företagande. Förmögenhetsskatten, som lett till skatteplanering och kapitalflykt, togs bort. Bolagsskatten sänktes. Jobbskatteavdrag och reformerad a-kassa stärkte viljan att arbeta och skapade långsiktiga förutsättningar för en stark ekonomi.

Reformerna fungerade och resultatet syntes i ökad sysselsättning och växande välstånd. Sveriges ekonomi vitaliserades. Nytt kapital investerades i start-ups och den svenska techscenen utvecklades till en av de mest dynamiska i världen.

De senaste tio åren har däremot präglats av reformbrist. I stället för Europas lägsta arbetslöshet räknas nu Sverige till de länder inom EU med högst arbetslöshet. Det tar lång tid för nyinvandrade att komma in på arbetsmarknaden. Tillväxten per invånare har försvagats. Hårdast drabbas de som redan har svårt att hitta jobb. Färre unga får bra och likvärdiga chanser i livet. Den sociala rörligheten i samhället stannar av. Utanförskap permanentas och fler rekryteras in i brottslighet.

Det är en lång och krånglig väg tillbaka till ett nytt allianssamarbete.

När den akuta krisen är över behöver ekonomin inte bara en omstart, utan en nystart. Det är själva grunden för att vända utvecklingen i Sverige i positiv riktning. Det är förutsättningen för att kunna betala framtidens välfärd och nyckeln till att skapa framtidstro bland alla som vill jobba och bidra.

Här ligger de avgörande politiska frågorna för det kommande decenniet.

Här finns också en åsiktsgemenskap mellan de forna allianspartierna. De fyra partierna delar den grundläggande analysen av hur välstånd skapas i samhället. Det som förenar väger tyngre än det som skiljer. Men här finns också de sakpolitiska konflikterna med Socialdemokraterna.

Det är en lång och krånglig väg tillbaka till ett nytt allianssamarbete. Det tar tid att bygga upp nya förtroendefulla relationer. Till valet 2022 är kanske tiden för knapp.

Men ett regeringsunderlag, med förankring både i mitten och till höger, kan vara möjligt. Det är också det enda regeringsalternativ som jag tror har en realistisk chans att utmana Socialdemokraterna om makten. Opinionsstödet för det ledande regeringspartiet brukar under mandatperioden se ut som en hängmatta – som lägst i mitten av mandatperioden, för att sedan återhämta sig något mot valet. Och på omvänt sätt för oppositionen. Inte ens nu, mitt i andra mandatperioden med en svag S-MP-regering, samlar M, KD och SD tillsammans mer än cirka 46–47 procent av väljarna.

En moderatledd regering måste kunna göra upp i riksdagen med alla partier.

För Moderaterna skulle det innebära att man inför valet talar om hur man helst regerar landet, exempelvis genom att välkomna tidigare allianspartier, och att partiet inte stänger några dörrar i förväg. Som det största borgerliga oppositionspartiet kan Moderaterna positionera sig som det enda parti i riksdagen som kan samla ett alternativ till en tredje S-regering.

Och en moderatledd regering måste kunna göra upp i riksdagen med alla partier. Det är enda sättet att bli ett alternativ till Socialdemokraterna, som knappast kommer att släppa fram en regering som de inte själva leder.

En sådan ”håll dörrarna öppna-linje” från Moderaterna skulle också rimma väl med Nyamko Sabunis besked i regeringsfrågan i Sveriges Radios P1 Morgon häromveckan, där hon sa att ”Liberalerna kommer inte att ta fram en budget tillsammans med Sverigedemokraterna”. Ett besked från Liberalerna att de stöttar UIf Kristersson som regeringsbildare skulle ha betydelse både för Liberalernas chanser att klara riksdagsspärren och för det moderata regeringsalternativets trovärdighet.

Ett viktigt skäl till att Moderaterna bör söka stöd hos de liberala partierna är att Sverigedemokraterna har så lite att tillföra politiskt till den reformagenda som landet behöver. Partiets senaste budgetalternativ är talande. Huvudnumret var en kontant engångsutbetalning till alla svenska medborgare på 10 000 kronor till en kostnad på cirka 80 miljarder kronor. Slösaktiga och ogenomtänkta åtgärder som ökar skuldsättningen, utan att stärka Sveriges konkurrenskraft, är precis vad Sverige inte behöver. Ulf Kristersson avfärdade förslaget i DN som ”bara dålig politik”. Det är en välkommen och viktig markering.

Den senaste tidens diskussion om SD:s krav på ett skriftligt avtal, inför valet, illustrerar hur det kommer att låta om Moderaterna skulle surra fast sig vid ett SD-samarbete. Moderaterna kommer då under två års tid att få ägna tid och kraft åt att svara på frågor om Sverigedemokraterna, i stället för att prata om sin egen politik.

Sverige är i stort behov av en regering som kan ge landet en ekonomisk nystart och som kan utmana Socialdemokraterna om makten.

Det är dags för gamla alliansvänner att börja prata med varandra igen.