Alla vägar bär till thaikiosken
Att människor kan försörja sig själva måste vara den bärande principen för en liberal migrationspolitik. Men samtidigt som fri rörlighet blev en liberal symbolfråga gick denna grundläggande insikt förlorad. Det kan förklara varför migrationen blev ett öppet sår i svensk borgerlighet. Men i betoningen av den egna försörjningen finns också nyckeln till en väg framåt.
En thaimatskiosk i en söderförort till Stockholm kom inför valrörelsen 2014 att symbolisera Nya Moderaternas politiska projekt. I kampanjfilmen fick thaikiosken illustrera värdet av öppenhet mot omvärlden, hur det ger människor chansen att förbättra sin tillvaro, och betydelsen av arbete och företagande. Eller som den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt berättar i filmen: ”För varje arbetad timme, för varje nudel, varje sötsur sås som placeras i en takeawaypåse, tickar resurser in till allt som är vårt, till nattbussarna, till skolan och till sjukvården.”
Sedan dess har debattörer använt filmen som argument för att dagens moderater sviker sina ideal när de argumenterar för en stram migrationspolitik. Det märkliga med denna argumentation är dock att den tycks bortse från det centrala budskapet – nämligen att öppenheten går hand i hand med möjligheten att försörja sig själv.
Sex år av kulturkrig, migrationsdebatt och ett sönderfallet borgerligt regeringsalternativ senare, är filmen väl värd att se om. I själva verket kan den hjälpa oss att förstå varför migrationspolitiken blev ett öppet sår inom borgerligheten, men också peka på en väg framåt.
För den som ser värdet av friare rörlighet över gränser kommer inte undan frågan om egenförsörjning. När idéerna om en liberal migrationspolitik började få fäste i svensk borgerlighet var det uttalat en politisk strävan som byggde på att människor som kom till Sverige skulle kunna försörja sig själva. Moderata Ungdomsförbundets ställningstagande för fri invandring hösten 1988 var mycket riktigt kombinerat med ett krav på reformerade välfärdssystem.
Redan här fanns således förståelsen för att den som vill föra en politik för ökad rörlighet över gränser även måste ha en tydlig idé om att främja egenförsörjning. Utan det senare blir det helt enkelt svårt att realisera de individuella och samhälleliga fördelar som potentiellt ryms i den fria rörligheten. Vad som hände under några år, samtidigt som migrationspolitiken blev den kanske främsta liberala symbolfrågan i svensk politik, var emellertid att denna grundläggande insikt gick förlorad – åtminstone i den praktiska politiken.
Kanske handlade det, som opinionsanalytikern Markus Uvell konstaterade i en krönika häromåret, om att liberaler valde den enklaste vägen i migrationspolitiken. Många liberaler, Uvell påpekar att han själv har ett ansvar och samma sak gäller undertecknad, valde att hylla den fria rörligheten och bortse från dess förutsättningar i form av exempelvis krav på egenförsörjning.
Det finns förstås flera skäl till varför svenska liberaler hamnade där. Att argumentera för omfattande reformer av välfärdssystemen är svårt och än mer komplicerat är det att utforma system som både möter de högt ställda krav som medborgarna i en mogen välfärdsstat ställer och möjliggör friare invandring. Men minst lika viktigt var sannolikt rena partipolitiska överväganden. Att markera avstånd till Sverigedemokraterna blev inför och efter valet 2010 en naturlig instinkt bland många liberaler, och gjorde att den fria rörligheten kom att betraktas som det allt annat överordnade värdet. Andra lika viktiga liberala värden som egenförsörjning, låga skatter och en begränsad stat hamnade i skymundan.
Ur detta växte föreställningen om att migrationen bidrog till en ny politisk konfliktlinje som gjort vänster och höger obsolet, och där liberaler, miljöpartister och socialister plötsligt påstods befinna sig på samma sida i de avgörande konflikterna. Till den så kallade GAL-TAN-konfliktens försvar skulle man kunna säga att förekomsten av en värderingsmässig eller kulturell konflikt mellan å ena sidan gröna, alternativa och libertarianska och å andra sidan traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar är högst reell i väljarkåren och bland partiaktiva. Problemet är emellertid att den reducerar politik till aktivism, befriad från ekonomiska prioriteringar och samhälleliga målkonflikter.
Det blir tydligt i migrationspolitiken, men samma sak gäller i klimatfrågan. Självklart kan många liberaler, gröna och socialister enas kring att människors rörlighet över gränser är ett viktigt värde. Men så snart dessa värderingar ska omsättas i praktisk politik lär gemenskapen på den ena sidan av GAL-TAN-skalan falla sönder.
Att partier och debattörer till vänster anammat GAL-TAN-skalan som argument för att skapa dåligt självförtroende bland liberaler och slå sönder det borgerliga samarbetet borde förstås inte överraska någon. Betydligt mer förvånande är däremot den popularitet GAL-TAN-dimensionen fått bland liberaler som borde vara de första att även i praktisk politik arbeta för egenförsörjning som princip i migrationspolitiken.
Att Sverige har ett av de största sysselsättningsgapen i Europa mellan inrikes och utrikes födda är välkänt. I våras presenterade Entreprenörskapsforum emellertid en studie som visade att det traditionella sysselsättningsmåttet till och med överskattar invandrares anknytning till arbetsmarknaden. För att räknas som sysselsatt i SCB:s statistik räcker det att ha arbetat en timme under den månad undersökningen gäller. Det innebär i praktiken att många som räknas som sysselsatta inte har möjlighet att försörja sig själva.
I studien ”När blir utrikes födda självförsörjande” framkommer att det under den undersökta perioden 1990–2016 i genomsnitt tog 12–13 år för hälften av alla utrikes födda att uppnå den måttliga inkomsten på 12 600 kronor efter skatt, som satts som gränsen för självförsörjning.
Betraktat ur detta perspektiv blir migrationspolitiken i praktiken en vänster-högerkonflikt.
Medan sysselsättningsgraden för invandrare från Mellanöstern 2016 var 56 procent, var självförsörjningsgraden endast 36 procent. För invandrare från Afrika var motsvarande siffror 63 respektive 38 procent. Det kan jämföras med inrikes födda och invandrare från övriga Norden som hade en sysselsättningsgrad på 89 procent och en självförsörjningsgrad på 73 procent. Slutsatsen som forskarna, Johan Eklund och Johan P Larsson, drar är att det under högkonjunkturåret 2016 fanns 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder som inte var självförsörjande. Det är en situation som utan tvivel kommer att förvärras under en lågkonjunktur.
Dessa siffror understryker att migrationspolitiken inte går att frikoppla från frågorna om arbetsmarknaden och välfärdssystemen. Den som vill se en liberal invandringspolitik måste också ha en politik för egenförsörjning. Betraktat ur detta perspektiv blir migrationspolitiken i praktiken en vänster-högerkonflikt.
Det var här, i frågan om den egna försörjningen, som svensk liberalism gick bort sig i migrationspolitiken. Men perspektivet gör det samtidigt tydligt att den ideologiska och sakpolitiska grunden för borgerligt fyrpartisamarbete kring migrationspolitiken är starkare än vad man kan tro.
Centerpartiet må vara det av de borgerliga partierna som tydligast profilerat sig i en GAL-TAN-dimension, men det är också ett parti som är byggt på värderingar om eget ansvar och hårt arbete. Det är därför värt att påminna om att partiet i sin budgetmotion 2018 ville skära ner statens kostnader för migration och integration mer än vad Moderaterna gjorde. Efter flyktingkrisen 2015 föreslog C även att etableringsersättningen till nyanlända skulle göras om så att den till 72 procent bestod av lån, det vill säga samma utformning som studiestödet från CSN. Men den delen av C:s politik glömdes bort till förmån för debatten om exempelvis gymnasieamnestin. Det innebär dock att Centerpartiet borde vara en naturlig allierad för Moderaterna, som är det parti som på senare år tydligast drivit tanken på kvalificering till välfärden som en nödvändig del i svensk migrationspolitik.
Samtidigt tycks lockelsen hos Centerpartiets ledning att söka konflikt med Moderaterna, inte utifrån sakfrågor utan i frågan om Sverigedemokraternas existens som parlamentarisk kraft, bestå. Det är ett förhållningssätt som förgiftar vad som skulle kunna utgöra en stark liberal reformkraft i svensk politik.
Att bejaka fri rörlighet i kombination med en politik för egenförsörjning handlar på ett samhälleligt plan om att dra fördel av globaliseringens möjligheter. Men ett lika viktigt perspektiv är förstås det som finns i bakgrunden i den moderata filmen om thaikiosken: Lika lite som bagaren i Adams Smiths klassiska exempel bakar sitt bröd av välvilja, lagar thaikocken pad thai av omsorg om nattbussarna, skolan och sjukvården. Däremot finns det få saker som är lika tillfredsställande som vetskapen om att man kan stå på egna ben. Det är en strävan som liberal politik alltid bör bejaka.
Läs också: Ruttna bär och ruttna villkor