Vägvalet efter Merkel

Det kommande året kommer att bli det mest händelserika på länge i tysk politik. I centrum står, som så många gånger förut, förbundskansler Angela Merkel. Tysklands mest framstående politiker – delat med järnkanslern Otto von Bismarck, förbundskanslern Konrad Adenauer och landsfadern, förbundskansler Helmut Kohl – håller på att runda av sin politiska gärning för landet. Det gör hon trots att hon just nu åtnjuter bland de högsta förtroendesiffrorna under sin politiska karriär: Över 70 procent av den tyska befolkningen har förtroende för Merkel.

När Merkel nu går in för landning kommer det att skapas ett stort vakuum – i Tyskland, Europa och världen.

Det innebär även att Europas viktigaste politiker på denna sida av millennieskiftet kommer att lämna den europeiska scenen. Ingen nu verksam politisk ledare har högre förtroendesiffror i andra länder än vad Merkel har. Under Donald Trumps tid som president har det regelbundet talats om Merkel som den fria världens ledare – en beskrivningen som tidigare alltid var förbehållen den sittande amerikanska presidenten. När Merkel nu går in för landning kommer det att skapas ett stort vakuum – i Tyskland, Europa och världen – och den som kommer efter har stora skor att fylla.

Merkels avgång har varit planerad sedan sedan cirka två år tillbaka. Då tvingades Merkel bort som partiledare för det kristdemokratiska center-högerpartiet CDU och hon aviserade även att hon inte tänkte ställa upp för omval som kanslerkandidat vid förbundsdagsvalet 2021.

Därför är frågan om vem och vad som ska komma efter Merkeleran ständigt närvarande. För CDU nalkas partiledarval. Det socialdemokratiska partiet SPD, som sedan 2013 regerar i koalition tillsammans med Merkels CDU, har redan valt väg. I somras annonserade partiets ledning att de valt Olaf Scholz till kanslerkandidat. Han är en mittenorienterad finansminister och vice förbundskansler i Merkels koalitionsregering och valdes av en partistyrelse som egentligen vill dra partiet vänster ut. Scholz förlorade så sent som 2019 ett partiledarval mot en relativt okänd men vänsterorienterad duo. SPD som trillat ned till en tredjeplats i opinionen, numera även efter mittenvänsterpartiet De Gröna, tycks dock ha gjort analysen att de behöver röra sig mot den politiska mitten för att ha en chans i valet. Analysen accentueras av det faktum att Scholz är landets näst mest populäre politiker, efter Angela Merkel, och omnämns i media som en socialdemokratisk Merkel.

Det första hindret för det socialdemokratiska partiet, som med opinionssiffror kring 15 procent är en spillra av sitt forna jag, är att återta platsen som landets näst största parti. Det försvåras dels därför att partiet upplevs sakna moderna och relevanta politiska svar på landets utmaningar; dels därför att man är det mindre partiet i koalitionsregeringen. Därmed får man inte väljarkårens uppskattning och förtroende för regeringens bedrifter, men har inte heller möjlighet att anta rollen som det ledande oppositionspartiet. I stället är det De Gröna som har fått rollen som det mittenvänsterorienterade oppositionspartiet, vilket de nyttjat till det yttersta. Kombinerat med att De Gröna bland vänsterväljare uppfattas som moderna och spännande, och som att de har rätt svar på tidens stora utmaningar, har de gått om SPD i opinionen.

På vänsterkanten i Tyskland har det till och med börjat diskuteras huruvida det skulle vara möjligt att bilda en vänsterregering bestående av De Gröna, SPD och de gamla kommunisterna Die Linke. Det nya – tidigare otänkbara – är att en sådan regering kan tänkas ledas av ett De Grönas språkrör som förbundskansler. Detta är inte bara grundlösa drömmar från det gröna partiet och dess gräsrötter, utan SPD:s partiledning har öppnat för denna utveckling – till kanslerkandidaten Scholz stora missnöje, bör tilläggas. Det är inte bästa tänkbara sätt att inleda sin kandidatur med att få den underminerad av sitt eget parti.

Nu är det möjligt, vissa skulle till och med säga troligt, att nästa koalitionspartner för CDU är De Gröna.

Med det sagt är detta mest spännande tankelekar, om man ska tro på opinionsundersökningarna. Det mesta talar för att även nästa regering kommer att bildas av CDU, möjligtvis med en ny koalitionspartner. Angela Merkels samtliga fyra regeringar har varit koalitionsregeringar – den första, den tredje och den fjärde tillsammans med socialdemokraterna och den andra regeringen med det högerliberala partiet FDP. Nu är det möjligt, vissa skulle till och med säga troligt, att nästa koalitionspartner för CDU är De Gröna.

De Gröna har tidigare suttit i regeringsställning i Tyskland, de var koalitionspartner i den socialdemokratiske förbundskanslerns Gerhard Schröder bägge rödgröna regeringar 1998 till 2005. Och på regional nivå har De Gröna lång regeringserfarenhet. I dag är de med och styr i 11 av Tysklands 16 förbundsländer, och i likhet med sina systerpartier i Europa regerar de både i höger- och i vänsterkoalitioner.

Att bilda koalitionsregering tillsammans med CDU vore dock ett stort steg för partiet. Förvisso hölls det – i slutändan misslyckade – regeringsförhandlingar efter valet 2017 om en så kallad ”jamaicakoalition”, en regering bestående av CDU, De Gröna och FDP. Det går också att blicka över till grannlandet Österrike där CDU:s systerparti ÖVP, under ledning av förbundskansler Sebastian Kurz, har bildat regering med det österrikiska gröna partiet, efter att första ha regerat med det högerpopulistiska och nationalistiska FPÖ. Det vore ändock ett paradigmskifte i tysk politik. Scenariot är även helt beroende på vem som blir partiledare för CDU, och vem som blir partiets kanslerkandidat.

Det finns i dag tre uttalade kandidater att efterträda försvarsministern Annegret Kramp-Karrenbauer som partiledare för CDU. Hon som i sin tur efterträdde Merkel, efter ha blivit utpekad som kronprinsessa av Merkel själv, tvingades i början av året bort efter en mindre lyckad period som partiets ordförande. De som har anmält intresse för att leda Europas mäktigaste och mest framgångsrika politiska parti är den nuvarande regeringschefen Nordrhein-Westfalen Armin Laschet, finansmannen och tidigare politikern Friedrich Merz samt Norbert Röttgen, ordförande i förbundsdagens utrikesutskott.

Armin Laschet anses generellt sett ha bäst chans att vinna partiledarstriden. Han har stöd av den populäre hälsoministern Jens Spahn – som själv ställde upp i partiledarvalet 2018 när Annegret Kramp-Karrenbauer valdes – och han tillhör, precis som Merkel, partiets mittenfalang. Laschet ses dessutom som en vinnare, efter att 2017 lett sitt parti till seger i Tysklands mest befolkningsrika förbundsland Nordrhein-Westfalen. Laschet har även en fördel – både i partiledarvalet och som kanslerkandidat i förbundsdagsvalet – i att han från sin mittenorienterade position är intressant för bredare väljargrupper än motkandidaterna.

Det gäller särskilt i en jämförelse med Friedrich Merz, vars idé är att driva CDU i en mer ideologiskt konservativ riktning. Mot högermarginalen och mot mindre väljarstöd, skulle hans kritiker hävda. Argumentet som Merz har, utöver sina egna ideologiska skäl, är att CDU måste vinna tillbaka de missnöjda väljare som gått till det högerpopulistiska och nationalistiska partiet AfD. För att höja temperaturen i partiledarvalet ytterligare är Merz det närmaste vi kan komma en ärkerival till Merkel. De företräder olika ideologiska riktningar, men det var också Merkel som 2002 tvingade bort Merz från rollen som gruppledare för CDU i förbundsdagen.

Det finns en uppfattning att Merkel varit framgångsrik i att vinna val, men att hon har gjort partiet ideologiskt otydligt.

Merz företräder en mer marknadsliberal ekonomisk politik, men även en mer konservativ politik inom sociala- och familjefrågor. På så vis liknar han delar av det samtida Republikanska partiet i USA. Merz kampanj haltar dock något. Utöver att det ligger Merz i fatet att han ställde upp och förlorade mot Annegret Kramp-Karrenbauer i partiledarvalet 2018, så undermineras hans kandidatur av negativa uttalanden han gjort om homosexuella. Styrkan i Merz kandidatur ligger däremot i att han entusiasmerar många av gräsrötterna i CDU, som delar hans ambition om att göra partiet mer ideologiskt konservativt.

Det blev inte minst blev tydligt när han vann en förkrossande seger i ungdomsförbundet Junge Unions medlemsomröstning inför nomineringen av partiordförande. Det finns bland betydande delar av gräsrötterna en uppfattning att Merkel förvisso varit framgångsrik i att vinna folkets förtroende, val och regeringsmakten, men att hon samtidigt gjort CDU ideologiskt otydligt. Dessa gräsrötter, till skillnad från Laschets bas, är inte särskilt positivt inställda till tankarna på en koalitionsregering med De Gröna.

De tyska politikernas förhållande till utrikes- och geopolitik präglas inte bara av ointresse, utan även av oförståelse.

Den tredje tronpretendenten, Norbert Röttgen, bör i sammanhanget mest ses som en opportunist som vill positionera sig internt i partiet. Han vill säkert bli partiledare för CDU, men det är ett så pass osannolikt företag att han rimligen bör vara inställd på att förlora med värdighet och att placera sig på vinnarens mentala lista över potentiella framtida ministrar. Röttgens kandidatur kretsar i första hand kring utrikespolitik. Det går att förstå med tanke på hans roll som ordförande i förbundsdagens utrikesutskott, men knappast om man ser till frågornas betydelse i tysk politik. Tillspetsat är de tyska politikernas förhållande till utrikes- och geopolitik inte bara präglat av ointresse, utan även av oförståelse.

Tysklands relation till exempelvis Kina, Ryssland, Turkiet tar främst hänsyn till tysk ekonomi och industri, väldigt sällan till geopolitik – till övriga EU och USA:s förtret. Det uppfriskande med Röttgen är dock att han inte tycks dela denna linje fullt ut. Han är en stark förespråkare av goda relationer med USA och av den transatlantiska länken samt mer kritisk än de flesta av sina kollegor mot Rysslands aggressiva beteende i Europa. Det är möjligt att Röttgen egentligen siktar på att bli CDU:s första utrikesminister på 55 år, förutsatt att den posten inte ges bort till koalitionspartnern såsom skett i varje CDU-regering sedan 1960-talet.

Det är nämligen inte självskrivet att nästa CDU-ledare även blir kanslerkandidat.

Stalltipset är att Merkelerans mittenorienterade linje fortsätter med Armin Laschet som partiordförande. Men därefter väntar nästa stora fråga för CDU. Det är nämligen inte självskrivet att Laschet även blir kanslerkandidat. Det spekuleras friskt i att Bayerns förbundslandspresident tillika CSU:s partiledare Markus Söder vill bli kanslerkandidat. CDU och CSU är systerpartier i en union, där CSU är unionens representant i Bayern och CDU i resten av Tyskland. Och vid två tidigare tillfällen har CDU/CSU ställt upp med en kanslerkandidat från CSU i stället för med CDU:s partiledare.

CSU:s tidigare partiordförande Edmund Stoiber var CDU/CSU kanslerkandidat i valet 2002 och i valet 1980 blev CSU:s partiordförande Franz Josef Strauss unionens kanslerkandidat. Bägge förlorade mot den vid tiden sittande kanslern från SPD. Dessa negativa erfarenheter är något som hålls emot Söders ambitioner. Till Söders fördel ligger däremot att han skulle tolereras av de konservativa gräsrötterna, då CSU rent generellt är ett mer ideologiskt konservativt parti än CDU. Samtidigt har han på senare tid tonat ned sin populistiska framtoning och i stället påbörjat en vandring in mot den politiska mitten. Han har luftat idéer om att regera tillsammans med De Gröna och själv framhållit det miljö- och klimatarbete som görs i Bayern. Det torde göra honom mer acceptabel för mittenväljarna.

CDU:s partiledarval sköts nyligen fram för tredje gången och kommer först att avgöras i början av nästa år. När det är avgjort kommer partiledningen att utse en kanslerkandidat. Valen handlar om långt mer än bara vilken person som får tillträda vilken post eller inte. De handlar i grund och botten om en dragkamp om CDU:s politiska inriktning och vilket politiskt projekt som kommer att följa efter Merkeleran i Tyskland och efter förbundsdagsvalet om ett knappt år.