Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Alternative für Deutschland: från ekonomiska liberaler till högerradikaler

Länge såg det ut som att högerpopulismen inte skulle få fäste i Tyskland. Men på bara några få år har Alternative für Deutschland kommit in i nästan samtliga delstatsparlament och i valet till förbundsdagen spås de få mellan åtta till tio procent av rösterna. Vilka är de, vad vill de och hur ser partiets framtid ut? Ledarskribenten Erik Thyselius skriver för Smedjan om AfD:s historia.    

Frauke Petry, AfD:s partiordförande.

Förhistorien om Alternative für Deutschland började i september 2012, då den politiska gruppen Valalternativ 2013 (tyska: ”Wahlalternative 2013”) grundades. Syftet med initiativet var att bilda opinion mot de policyer förbundsregeringen valt för att hantera eurokrisen. Gruppens manifest skrevs under av flertalet ekonomer, journalister och affärsledare. Budskapet var att eurozonen var en ohållbar konstruktion och att ekonomierna i södra Europa inte klarade det konkurrenstryck som euron medförde.

Ur gruppen Valalternativ 2013 föddes vad som kom att bli partiet Alternative für Deutschland (AfD). I april 2013 hölls den första partikonferensen i Berlin och AfD blev känt för en större allmänhet. Bernd Lucke, Konrad Adam och Frauke Petry, som senare kom att bli ansiktet utåt för partiet, valdes till ledare för partiet.

AfD kan vid denna tidpunkt beskrivas som ett starkt euro- och EU-kritisk parti med relativt liberal profil i ekonomiska frågor som vände sig till en viss del av den tyska intelligentian.

Samma grupper som tidigare stöttat Wahlalternative stöttade nu AfD. Till stor del ekonomer och besvikna före detta CDU-politiker, som ansåg att Angela Merkels stödpaket till de krisande euroländerna inte var förenligt med konstitutionen. AfD kunde vid denna tidpunkt beskrivas som ett starkt euro- och EU-kritiskt parti med relativt liberal profil i ekonomiska frågor, som vände sig till en viss del av den tyska intelligentian. Ännu syntes litet av den starkt invandrings- och islamfientliga retorik som utmärker partiet i dag.

I valet till förbundsdagen 2013 fick partiet 4,7 procent av rösterna och lyckades därmed inte ta sig över femprocentsspärren. Trots det utbredda missnöjet med EU bland vissa väljargrupper och den allmänna kritiken mot de massiva räddningspaketen till Grekland visade sig den euroskeptiska valplattformen inte mobilisera tillräckligt många väljare. Dock innebar resultatet den största valframgången för ett nygrundat parti sedan förbundsvalet 1953.

Året därpå lyckades AfD med 7,1 procent av rösterna ta sig in i europaparlamentet och tre av landets delstatsparlament: Brandenburg (12,2 procent), Thüringen (10,6 procent) och Sachsen (9,7 procent).

Det moderna Tyskland och unionen, tillsammans med euron, ses av tyskarna som varandras förutsättningar.

För en svensk kan det vara svårt att förstå hur grundmurat stödet för euron och europatanken är i det tyska medvetandet. Till stor del handlar det om historien: förutom skuldfrågan (”Die Schuldfrage”) från kriget hade det återförenade Tyskland med största sannolikhet inte kunnat existera utan det samarbete som kom att utvecklas till att bli EU.

Det moderna Tyskland och unionen, tillsammans med euron, ses av tyskarna som varandras förutsättningar (vilket med största sannolikhet stämmer). AfD, med sin skepsis mot det europeiska samarbetet och avvisande av den gemensamma valutan, var alltså redan 2013 ett väldigt kontroversiellt parti i en tysk kontext.

Enligt honom måste partiet vara en rörelse mot det ”samhällsexperiment” som det tyska folket utsatts för under de senaste decennierna i form av ”multikultur”.

I mars samma år publicerade AfD:s partiordförande för delstaten Thüringen, Björn Höcke, ”Erfurtresolutionen”, som krävde att partiet måste slå in på en mer ”konservativ” väg. Enligt honom måste partiet vara en rörelse mot det ”samhällsexperiment” som det tyska folket utsatts för under de senaste decennierna i form av ”multikultur” och försök att jämna ut skillnader mellan könen.

Under en extrainsatt partikonferens i juli förlorade den liberalkonservativa ordföranden Bernd Lucke maktkampen mot partiets mer högerradikala falang och Frauke Petry blev tillsammans med Jörg Meuthen de nya ledarna för AfD. Partiets ursprungliga liberala profil i ekonomiska frågor tonades ned och togs i princip helt över av identitära och nationalistiska strömningar. Motståndet mot euron utgjorde dock fortfarande en viktig del av partiets plattform. Från att ha varit en rörelse som intresserade intellektuella vände sig AfD nu främst till missnöjd arbetarklass. Stödet var särskilt starkt i delstaterna i före detta Östtyskland.

Motståndet mot euron utgör dock fortfarande en viktig del av partiets plattform.

Flyktingkrisen hösten 2015 passade AfD:s islam- och invandringsfientliga politik väl. 2016 kom partiet in i ytterligare fem delstater: Baden-Württemberg, (15,1 procent), Rheinland-Pfalz (12,6 procent) och Sachsen-Anhalt (24,3 procent – andra största parti efter CDU), Mecklenburg-Vorpommern (20,8 procent) samt Berlin (14,2 procent). I april nådde AfD en rekordnotering med 15 procent i opinionsundersökningarna. Segertåget för AfD spåddes av bedömare hålla i sig ända till förbundsvalet 2017.

Men i januari 2017 hände något. På ett partimöte i Dresden kritiserade Björn Höcke förintelsemonumentet i Berlin då han sade att tyskarna är det enda folk som har byggt ett ”skammens monument” i hjärtat av deras huvudstad och att det måste ske en ”helomvändning” i synen på den egna historien. Talet väckte ramaskri då ifrågasättandet av Tysklands skuld under andra världskriget är det största tabu en tysk politiker kan bryta. Höcke själv menar att han blev missförstådd.

Två år innan hade han i ett tv-program uttalat att han velat försvara ett ”tusenårigt” Tyskland och i vid ett annat tillfälle sagt att inte alla medlemmar i högerextremistiska NPD nödvändigtvis är extremister. I den tyska debatten uppfattas Höcke själv vara mer eller mindre högerextrem. Dresden blev droppen för AfD på riksplanet och han uppmanades av Petry att lämna partiet.

Några månader senare blev det klart att partiet fortsatte sin resa högerut: på en partikongress i Köln röstades Petrys strategi om att lägga sig mer i mitten för att vinna fler väljare ned. Petry själv meddelande några dagar innan kongressen att hon inte stod till förfogande som toppnamn inför förbundsvalet.

I stället blev det den ekonomiskt liberale Alice Weidel (som är för en uteslutning av Höcke) och konservativa Alexander Gauland (som försvarar Höcke) som blev utsedda till paret som ska föra AfD till seger i september. Vilken roll Petry kommer att ha inom partiet efter valet i september är ännu oklart, även om hon fortfarande är dess ordförande. Sannolikt kommer hon representera sin valkrets i förbundsdagen, då hon står högst upp på AfD Sachsens vallista.

Från att ha varit en rörelse som intresserade intellektuella vänder sig AfD nu främst till missnöjd arbetarklass.

Efter Höckes tal dalade AfD:s popularitet i opinionsmätningarna och i det här årets delstatsval gick det inte lika bra för partiet som tidigare: Saarland (6.2 procent), Schleswig-Holstein (5,9 procent) och Nordrhein-Westfalen (7,4 procent). ”Höckeeffekten” samt det faktum att den mest akuta fasen i flyktingkrisen är över är sannolikt två faktorer som tillsammans bidragit mest till AfD:s nedgång i opinionen.

Samtidigt handlar allt om perspektiv: på knappt fyra år är har AfD kommit in i 13 av Tysklands 16 delstatsparlament och kommer sannolikt att få mellan 8–10 procent i valet till förbundsdagen. Om liberala FDP gör ett dåligt val kommer AfD med stor säkerhet att bli tredje största parti. I takt med att alla hundratusentals människor som kom till Tyskland 2015 ska integreras kommer sannolikt även frågan om nationell identitet bli allt mer framträdande i debatten, vilket skulle tala för att AfD kommer att spela en viktigare roll framöver.

Den enskilt viktigaste faktorn för AfD:s framtid är hur väl de gamla maktpartierna CDU/CSU respektive SPD lyckas balansera mellan att stå upp för det öppna samhället och samtidigt hantera de utmaningar som kommer av migrationen. Oavsett vem som blir kansler i september kommer detta med största sannolikhet att bli den viktigaste, och svåraste, uppgiften.