Våga vägra vinter-OS

I tisdags lät Internationella olympiska kommittén meddela att Stockholm är en av tre kandidater till det tvivelaktiga nöjet att bli värd för vinter-OS 2026. Festligheterna är tänkta att kosta 13 miljarder kronor – en låg kostnad med OS-mått mätt, men samtidigt pengar som motsvarar nästan en tredjedel av Stockholms stadsbudget.

Och det är om OS-budgeten hålls. Tyvärr har vi all anledning att vänta oss motsatsen.

2010 gjorde slöseriombudsmannen stickprover i arenabyggen runt om i Sverige. Resultatet, rapporten Arenafeber, är strösslad med glädjekalkyler, underskattade driftkostnader och spruckna budgetar. I över hälften av fallen fick kommunen inte bara ta ett större ekonomiskt ansvar än planerat för byggande eller drift av arenan, utan beslutade dessutom om neddragningar i andra kommunala verksamheter.

Byggandet av Kristianstad arena, vars budget inom ett halvår efter beslutet blåstes upp från 250 till 330 miljoner kronor, följdes till exempel av stora neddragningar i kommunen – 22,4 miljoner bara på omsorgsområdet. Sparbanken Skåne arena i Lund följdes visserligen inte av några sådana nedskärningar, men i stället för de tänkta 80 miljonerna kostade det 140 miljoner kronor, och sedan ledde driftkostnaderna till mångmiljonunderskott som skattebetalarna blev tvungna att täcka.

Av alla olympiska spel i modern tid är det bara två som inte har gått med förlust.

Situationen verkar inte ha förbättrats sedan 2010. Linköpings kommun tänker till exempel bygga en simhall för en miljard kronor. Det är dubbelt så dyrt som Sveriges nationalarena för simidrott, och desto onödigare då Lalandia planerar att öppna ett stort äventyrsbad i grannkommunen Motala.

Även det bleknar dock vid sidan sidan av de 13 miljarder Sveriges olympiska kommitté vill spendera på vinter-OS. Arrangören får visserligen in en hel del pengar från sponsorer och försäljning av TV-rättigheter, men det är sällan värdstaden eller värdstaten undkommer ekonomisk skada.

Årets vinter-OS, som gick av stapeln i Pyeongchang, gav exempelvis upphov till hål i den sydkoreanska stadsbudgeten. I London fick skattebetalarna efter OS 2012 betala motsvarande 40 miljarder kronor i dagens penningvärde. Faktum är att av alla olympiska spel i modern tid är det bara två som inte har gått med förlust.

Många OS-städer är redan välkända turistdestinationer; idén att OS ska sätta dem på kartan är en aning komisk.

Bland andra utgifter vill Sveriges olympiska kommitté bygga två nya arenor för vintersport i kranskommuner till Stockholm. Att en svensk arena när det kommer till kritan skulle kosta vad den var tänkt att kosta, inte ett avsevärt antal miljoner mer, framstår som en lätt exotisk idé.

Sveriges OS-kommitté väntar sig tvärtom ökade skatteintäkter och ”stora dynamiska effekter”. I samband med OS i London gjorde den amerikanske ekonomien Andrew Zimbalist processen kort med sådant önsketänkande:

Idén är att de hundratals timmarna av TV-exponering inför hundratals miljoner tittare runt om i världen ska generera ökad turism och handel i staden. Det är en förtjusande idé, men det finns föga bevis för att den håller. Huruvida staden får ett PR-lyft av TV-exponeringen i sig är osäkert. Drabbas spelen av oreda (till exempel de pågående säkerhetsproblemen i London), de genomträngande föroreningarna i Peking, våldet i München, Mexiko City eller Atlanta, eller korruptionsskandalerna i Salt Lake City och Nagano, kan PR-effekten vara negativ.

Vad gäller turismen tenderar OS-turister att skrämma bort andra turister, som vill slippa trängseln och de ökade priserna som spelen orsakar. Och, lägger Zimbalist till: Många OS-städer är redan välkända turistdestinationer. De behöver inte OS för att sättas på kartan.

Här är tanken dessutom att en stor mängd människor ska uppleva Sverige i februari. Det är inte helt lätt att se hur det skulle kunna medföra några positiva PR-effekter.