Idrotten borde inte vara politisk

– Svenska folket gillar sin idrott och de gillar inte att den politiseras.

Det sade Björn Eriksson, ordförande för Riksidrottsförbundet, inför dess årsmöte i maj. Man får hoppas att han har rätt. I Sverige talar vi ofta och gärna om civilsamhället, utan att riktigt inse att det knappt finns något. De flesta frivilligorganisationer har staten knutit till sig genom ett gediget bidragssystem, och med bidragen följer oundvikligen politiken.

Tidigare samma månad hade riksdagens kulturutskott riktat skarp kritik mot idrottsrörelsen. Stora delar var befogad. Riksidrottsförbundet får två miljarder kronor att förmedla varje år, och att staten inte har en tillräckligt tydlig bild av vad dessa pengar går till är ett problem.

Men så kom den andra delen av kritiken: Framför allt vill staten veta att pengarna går till de mål och syften som staten har fastställt. Bland annat är Rossana Dinamarca (V) inte nöjd med idrottsrörelsens jämställdhetsarbete.

Just den kritiken verkar ha fått effekt. I Almedalen arrangerade Riksidrottsförbundet seminariet ”När ska maskulinitetens sista högborg rivas?”. Ur programbeskrivningen:

Heterosexualitet, aggressivitet, styrka och känslokontroll som traditionellt förknippas med maskulinitet ger fortfarande hög status inom idrotten. Glastaket för kvinnor är fortfarande kvar. Hur ska maskulinitetens sista högborg rivas? Styrda bidrag, kvotering, eller värdegrundsarbete?

Bara själva utgångspunkten att egenskaper som känslokontroll och heterosexualitet skulle vara typiskt manliga egenskaper har sitt underhållningsvärde. De tre lösningsförslagen är snarare komiska på ett sorgligt sätt. Alla tre skulle innebära att civilsamhället ytterligare fråntas sin redan svaga självständighet.

En av dagens starkaste politiska trender är den sortens feminism som handlar om lika utfall i stället för lika möjligheter.

I panelen stod Riksidrottsförbundets generalsekreterare Stefan Bergh, kvinnojournätverket Unizons generalsekreterare Olga Persson, Golfförbundets generalsekreterare Gunnar Håkansson och Linnéa Claesson, handbollsspelare och feministisk profil känd för sitt humoristiska bemötande av oönskade närmanden på sociala medier. De talade initierat om kvotering av kvinnor till idrottsstyrelser, löneskillnader och normspaning.

Det finns anledning att anta att det är precis den sortens jämställdhetsarbete Rossana Dinamarca efterfrågar. Det är knappast en slump. Något som återkom gång på gång, framför allt från Riksidrottsförbundets och Golfförbundets generalsekreterare, var överlevnad.

– Det är en överlevnadsfråga. Arbetar inte vi med att bli ungefär lika många killar som tjejer i idrottsrörelsen då kommer vi inte att vara relevanta (…) om kanske 15-20-30 år. En folkrörelse som inte når ut till män och kvinnor lika mycket är inte en relevant folkrörelse, sade Stefan Bergh.

– Den viktigaste frågan på sikt är den här legitimitetsfrågan, att vi vill vara en sport som är angelägen i framtiden och det samhället som vi är på väg mot, instämde Gunnar Håkansson.

Angelägen för vem? Relevant för vem? Uppenbarligen finns det enormt många människor, kvinnor som män, som ser sina respektive idrottsformer som högst angelägna och relevanta. 3,1 miljoner personer utövar enligt Riksidrottsförbundet någon idrott.

Om någon håller upp två miljarder kronor och säger ”hoppa” så hoppar man.

Det är svårt att inte få intrycket att det är någon annan än den vanlige medlemmen som Riksidrottsförbundet försöker behaga med tal om normer och kvotering. En av dagens starkaste politiska trender är den sortens feminism som handlar om lika utfall i stället för lika möjligheter, som ser grupper i stället för individer och föredrar kvotering och ekonomiska styrmedel framför fria val.

Ett civilsamhälle som är fristående från staten är inte särskilt känsligt för politiska trender. Riksidrottsförbundet får däremot två miljarder kronor av staten varje år. Om någon håller upp två miljarder kronor och säger ”hoppa” så hoppar man.

Genom att bli en del i den offentliga bidragsstrukturen öppnar man dörren för politisk påverkan. Även om man tycker om dagens politiska trender, bör man ha i åtanke att morgondagens kan komma att vara betydligt sämre. Då behöver man ett civilsamhälle som kan agera motvikt till det offentliga, inte ett som går i dess ledband.