Våga utmana S-eliten om public service

Medieanalytikern Anders Malmsten skrev tidigare i år en artikel i tidningen Dagens Media, där han konstaterade:

Det går självklart att organisera public service på väldigt många olika sätt. Hade vi börjat från noll i dag och haft 9 miljarder kronor på bordet tror jag knappast att lösningen hade blivit att skapa två gigantiska bolag på Östermalm i Stockholm som producerar nästan allt innehåll i egen regi. Att det ser ut på detta vis är ju bara en effekt av tekniska begränsningar som inte längre finns kvar. Och detta är en utveckling som man delar med dagspressen, även mediestödet har blivit obsolet som en följd av den tekniska utvecklingen. Så låt oss debattera hur vi ska använda skattebetalarnas 10 miljarder kronor på bästa sätt i det nya digitala medielandskapet. Jag är övertygad om att pengarna räcker mer än väl till både oberoende privata medieföretag och oberoende public service-bolag.

Malmstens bok Press Stopp: Landsortspressen regerade i 100 år men havererade på 7 år – vad var det egentligen som hände? utkom förra året. Med tiden kommer det kanske att finnas anledning för Malmsten att ställa en liknande fråga om vad som hände med de medier som betecknas som public service, och som av en enig politisk elit anses fridlysta från debatt.

Hittills har diskussionen om det kommande public service-avtalet inte ställt den helt relevanta frågan: Hur ska skattebetalarnas 10 miljarder på bästa sätt användas i det nya digitala medielandskapet?

Förmodligen kommer vi inte, såvitt jag kan se, att få den diskussionen. Förklaringen är att det finns en bred elituppfattning om att man inte ska ställa frågan, ja att det rentav är odemokratiskt att ens ställa den.

Det viktiga är att public service inte får diskuteras.

Professorn i statsvetenskap Peter Esaiasson skrev på DN debatt 2016 om en annan debatt:

Det representativa styrelseskicket bygger på en arbetsdelning mellan medborgare och beslutsfattare. De bindande policybesluten fattas av de valda representanterna. För att styra landet har representanterna hjälp av myndigheter som genomför besluten och återrapporterar om förutsättningarna. För att korrigera beslutsfattandet finns också medierna och det offentliga samtalet dit ett begränsat antal personer har tillträde. Självfallet har denna politiska elit förbindelser med medborgarna, men i praktiken sköts beslutsfattandet av en mindre grupp individer och institutioner. Normalt är beslutsfattareliten delad i konkurrerande läger som för fram alternativa lösningar på samhällsproblem. Men när många elitpersoner är överens om en viss lösning kan elitgrupperingarna beskrivas som ett enat etablissemang.

Ett enat etablissemang för idag fram exempelvis den föga ifrågasatta uppfattningen om att grundlagsskydda public service. Hur något sådant skulle gå till i praktiken spelar ingen roll; det viktiga är att public service inte får diskuteras.

Det förs förvisso en viss, men högst marginell, diskussion om public service, men det tycks i dagsläget osannolikt att den kommer att få någon betydelse. Även ledande företrädare för dagspressen instämmer i en i sak innehållslös tillbedjan till public service.

Malmsten nämner i sin artikel ett debattinlägg som borde spela en roll i debatten, men som knappast lär göra det i ett läge där ”bevara public service” är ett budskap som inte får kritiseras:

Att 79 chefredaktörer i en debattartikel ifrågasätter att SVT använder en del av sina miljarder till att erbjuda läsare i hela Sverige ett gratisalternativ till lokaltidningarnas läsarbetalda nyheter är därför inte märkligt. Det är läsarna som står för två tredjedelar av dagspressens intäkter i dag och den andelen kommer troligen att öka de kommande åren i takt med att papperstidningarna minskar i upplaga. Nästan var femte prenumerant som avstår från att förnya sitt digitala abonnemang på en dagstidning gör det för att SVT publicerar liknande innehåll gratis, enligt en undersökning som branschorganisationen TU har låtit göra.

Kommer Göran Hägglund, Lars Leijonborg och de andra public service-utredarna att våga ta i dessa grundläggande, men känsliga frågor?

Eller kommer de att låta sig tystas av Socialdemokraternas ”vaktslående” kring allt från melodifestivaler till OS-sändningar? Och det trots att det egentliga syftet med den retoriken är att bevara vänsterdominansen inom public service.