Vad krävs för att rädda socialdemokratin?

Jag började som journalist att skriva om svensk politik 1965. I kommunvalet året därpå fick det socialdemokratiska partiet endast 42,2 procent, vilket var det lägsta resultatet på länge för det parti som innehaft statsministerposten sedan Per Albin Hansson bildat sin första regering 1932. Nästa val, andrakammarvalet 1968, fick Socialdemokraterna 50,1 procent.

Tittar man på dagens opinionssiffror måste man fråga sig: Vad är det som har hänt med socialdemokratin?

Lennart Weiss skriver rakt på sak i antologin Hälsing och förnyare – en bok om Kenth Högström (Premiss förlag 2016) att efter 90-talskrisen har socialdemokratin inte förmått att formulera något nytt stort projekt. Han menar att det till del kan förklara partiets successiva tillbakagång. I samma bok skriver Widar Andersson om hur partiet avfolkades på sådana som kunde formulera tal som var ”lovsånger till den praktiska pragmatismens socialdemokrati”.

I dag är Widar Andersson mycket ensam om den förmågan.

Kenth Högström var politiker och företagare i olika skeden av sitt liv, en kombination som har blivit mycket sällsynt sedan dess. Bristen på företagandets roll i politiken är det ingalunda enbart S-partiet som lider av.

Nästa val, andrakammarvalet 1968, fick Socialdemokraterna 50,1 procent.

Jag tror att tomrummet efter den praktiska pragmatismens socialdemokrati efter mordet på Olof Palme har varit S-partiets övergripande, stora svaghet. Det fanns sådana ansatser hos Mona Sahlin, men hon tvingades av LO in i en allians med Vänsterpartiet som sedan följts upp av återfall i närmast revolutionsromantiskt flum. I årets valrörelse ser vi en socialdemokrati som ter sig desperat sökande och som då låter Vänsterpartiet formulera huvudriktningen.

På det sättet ges bidrag till vänsterpopulismen, och därmed också ett stöd till en högerpopulism som sannolikt efter valet på ett eller annat sätt kommer att få en roll likt Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet.

Det har saknats en intellektuellt intressant intern reaktion mot denna vilsna socialdemokrati. Det är ju först i en ärlig självkritik som grunden kan skapas för en ny roll i svensk politik. Min tro är att den svenska socialdemokratins maktapparat må vara illa tilltygad, men den kommer inte att försvinna från politikens stora scen på länge än. Då vore ett nytänkande värdefullt för vårt lilla land.

En möjlig startpunkt för en sådan ärlig självkritik är boken Vad krävs för att rädda demokratin? (Premiss/Arena idé) av Sverker Gustavsson, Claes-Mikael Jonsson och Ingemar Lindberg. Den saknar förvisso inte saker att invända mot, men det är första gången på bra länge som jag läst ett inlägg ”från vänster” som i huvudsak struntar i de enkla schablonerna.

Författarnas utgångspunkt är något nytt för senare decenniers socialdemokrati: ”Vi vägleds inte av drömmen om hur bra allting skulle kunna bli utan mera av oron över hur illa det kan gå om obetänksamheten sätts i system”.

De frågar sig om det går att ”omförhandla en fredsformel mellan kapitalism och demokrati under vår tids annorlunda förutsättningar”. Jag tror från min erfarenhet från arbetsmarknadsområdet att det finns goda förutsättningar för detta. Just där skapas både skapas grunden för en god samhällsekonomi och en ordning som bidrar till att hantera det svenska näringslivets utveckling i dagens internationella ekonomi.

Det är första gången på bra länge som jag läst ett inlägg ”från vänster” som i huvudsak struntar i de enkla schablonerna.

Hur den senare kommer se ut i skuggan av Donald Trumps destruktiva merkantilism och protektionism är omöjligt att svara på, men att just den internationella utvecklingen skapar en högre grad av nödvändighet är helt klart. Att det finns goda möjligheter för en förening mellan kapitalism och demokrati pekar flera inslag i de senaste årens utveckling på:

1. Industriavtalet 1997 och hur det följts upp av parterna och av Medlingsinstitutet. De stora fackliga organisationerna bröt med sina huvudorganisationer för att skapa förutsättningar för brottet med den mångåriga, destruktiva svenska inflationsekonomin. För LO var detta ett nederlag – dess tidigare centrala roll förminskades – men resultatet har blivit mycket gott.
2. IF Metalls krisavtal med Teknikföretagen 2009 var ett viktigt bidrag till att stärka svensk ekonomi i den globala finanskrisen. Både LO och Unionen hade svårt att svälja denna konstruktiva insats av Stefan Löfven och hans motpart.
3. Unionens arbete med att anpassa sig till dagens arbetsmarknad är ett intressant bidrag till ett förnyelsetänkande. Att fusionen mellan Handelstjänstemännen och Industritjänstemännen har lett till en verklig spjutspets på arbetsmarknaden är en ljuspunkt att glädjas åt. I huvudsak har detta skett med Cecilia Fahlberg som ordförande.

I Vad krävs för att rädda demokratin? är det LO-utredaren Claes-Mikael Jonsson som i huvudsak berör de problem som fackföreningsrörelsen möter och kommer att möta. Han skriver att kollektiv självreglering vilar på att man accepterar förekomsten av intressemotsättningar. Det handlar inte om att någon sida kan avgå som ”segrare”, även om det var LO:s tanke med löntagarfonderna som skulle avskaffat privat företagsägande.

Jag är, som Jonsson, övertygad om att en förlust av fackföreningarna vore katastrofal för demokratin. Detta kommer knappast att hända i Sverige i närtid, även om den problematik Jonsson pekar på – lönebildningens roll för relativlöneförändringar – onekligen är värd att ta på allvar givet risken att politiska ingrepp bryter ner självregleringen.

Vänstern har på ett olycksaligt sätt fastnat i marginaliserad vänsterpopulism.

Hur snabbt scenen kan förändras märks också i Jonssons text. Han vänder sig mot krav från näringslivet på att anpassa den övergripande lagregleringen av konflikträtten, men där har även LO sedermera svängt. Han antyder sitt stöd till att ett socialt protokoll tillförs EU-fördraget – en annan återvändsgränd som nu torde vara mindre omhuldad på den fackliga sidan.

Ingemar Lindbergs text är den mest öppet självkritiska. Han konstaterar nyktert att det var märkligt ”att vänstern inte vare sig genom import eller genom egen utveckling förmådde utveckla en tankeverksamhet som kunde matcha Timbrohögern”. Jag tror att förklaringen är att vänstern under de senaste 40 åren i så hög grad struntat i internationell center/vänster och på ett olycksaligt sätt fastnat i marginaliserad vänsterpopulism.

Göran Greiders recension i Aftonbladet av boken slutade så här:

För min del tyder det mesta på att bara en genomgripande våg av just vänsterpopulism kan påverka kapitalmaktens politiska gren att gå med på en mer inbäddad kapitalism. Ideologisk antikapitalism! Vrede riktad mot den ekonomiska eliten! Välriktade strejker på arbetsmarknaden! Kanalisering av folklig ilska!

I boken används begreppet ”liberalism” på ett sätt som leder författarnas tankar fel. Ur deras egen utgångspunkt är det de kallar ”politisk liberalism” något positivt medan det de kallar ”ekonomisk liberalism” målas med svarta penseldrag. Man måste inse att populismen – till vänster och höger – är antiliberal och att kritik av den ekonomiska liberalismen måste hanteras med känsla för nyanser.

Kanske är den väljarmässiga halveringen av S-partiet sedan 1968 början på något nytt och bättre?

I den liberala debatten ställs ofta ”pro business” mot ”pro market”. En politiker som Donald Trump bedriver en politik som syftar till att gynna/missgynna olika företag/branscher. En liberal argumentation i dag bör verka för att ekonomiska marknader fungerar – även om det innebär till exempel konkurrensreglering.

Ett annat inslag jag saknar är en argumentation för lagstyre. Skyddet för centrala demokratiska värden som inte kan påverkas av dagens ”folkvilja” är i Sverige för svagt.

Att ställa ”folket” eller ”folkviljan” mot en ordning som skapar välstånd kan inte omfamnas vare sig av svensk socialdemokrati eller svensk borgerlighet. Att hänga på svartmålningen av ”globalister” som de rotlösa och de onda är bara att gynna en destruktiv populism – inte att motverka densamma. Ändå bedriver dagens socialdemokrati – regisserad av Vänsterpartiet – en vänsterpopulistisk kamp mot de valfrihetsordningar som införts av olika regeringar under decennier. Det är en farlig återvändsgränd.

Ändå ter sig Vad krävs för att rädda demokratin? löftesrik, som starten på ett samtal som man väntat länge på. Kanske är den väljarmässiga halveringen av S-partiet sedan 1968 början på något nytt och bättre?