Vad hindrar den svenska gruvboomen?

Det blir allt mer uppenbart att batterier har en viktig roll att spela i omställningen till en grön ekonomi och förnyelsebara energikällor. Samtidigt som världens regeringar och näringsliv minskar oljeberoendet, ökar behovet av nya energikällor som till stor del drivs av elektrifiering. De stora batterierna är samtidigt beroende av så kallade batterimineraler som kobolt, vanadin och litium. Mineraler som i dag importeras från länder där slaveri och barnarbete förekommer i gruvnäringen, men som EU-kommissionen i högre grad vill ska produceras inom Europa.

Sverige har stora fyndigheter av sådana batterimineraler. Samtidigt är det lokala motståndet mot svenska gruvor stort. Dels handlar det om risken för lokala miljökonsekvenser såsom vattenföroreningar; dels vill markägare försvara sin verksamhet, till exempel jord- eller skogsbruk, mot gruvbolagens intresse av att exploatera marken. Ett aktuellt exempel är planerna på en vanadingruva på Österlen, där en greve och en nunna blivit mediala frontfigurer för en lokal motståndsrörelse.

Frågan om batterimineraler är komplex. Globala vinster i klimatvänlig grön teknik ställs mot lokala miljöproblem. Bilden kompliceras ytterligare av etiska frågor om arbetsförhållanden i andra länder och geopolitiska perspektiv på Europas mineralförsörjning. Dessutom gör svenska myndigheters hårda tolkning av EU-direktiv det desto svårare att starta nya gruvor.

Etik och mineral

I min roll som projektledare vid Näringslivets medieinstitut har jag undersökt Dagens Nyheters och Sveriges Radios hantering av batterimineralfrågan, där en relativt balanserad och allsidig bild i rapporteringen framträder. Det lokala motståndet spelar en stor roll i rapporteringen. Samtidigt visar granskningen att svenska myndigheters hårda tolkning av EU-direktiv i Sverige, en stor del av orsaken till svårigheterna för att starta en ny gruva, inte kommer med i rapporteringen.

Erika Ingvald, geolog och före detta journalist, arbetar på Sveriges geologiska undersökning (SGU) i Uppsala. Hon säger att media har blivit bättre på att skildra en allsidig bild av batterimineraler de senaste åren, men menar att bilden fortfarande inte är helt balanserad.

– Under några år förekom bara motstånd mot gruvor, men sedan 2017 är det möjligt att tala om andra perspektiv, sade hon när jag ringde upp.

I januari 2018 publicerade Aftonbladet sitt stora och välgjorda reportage Blodsbatterier om koboltbrytningens baksida i Kongo-Kinshasa. Artikeln beskriver avskyvärda arbetsförhållanden där sex-sju-åriga barn får släpa stensäckar för koboltutvinningen för några kronor om dagen och där gruvarbetare i 20-årsåldern ofta dör när de utan skyddsutrustning faller handlöst mot en säker död i de trånga gruvhålen. Allt för att förse världens toppmoderna bilindustri med kobolt som behövs i elbilbatterier, och där de svenska mineralerna kvar i marken. Ingvald menar att artikeln utgjorde ett skifte i debatten.

– Det gjorde att allmänheten fick upp ögonen för att de här frågorna är komplicerade.

I dag importerar EU nästan alla viktiga batterimineraler och sällsynta jordartsmetaller från länder där både miljölagstiftning och arbetsförhållanden är mycket sämre än här, som Kongo-Kinshasa och Kina. Samtidigt har EU-kommissionen en uttalad strategi att minska importberoendet. Skälen är delvis etiska men främst geopolitiska. EU vill helt enkelt inte vara beroende av kineserna för de strategiskt viktiga mineralerna. Sverige intar i det sammanhanget en nyckelroll. Våra goda fyndigheter av flera batterimineraler och sällsynta jordartsmetaller har belagts vetenskapligt i flera forskningsstudier.

De etiska argumenten för nya svenska mineralgruvor har lyfts i debatten, men det är ett sällsynt inslag. Om Sverige verkar för en omställning till en grön ekonomi, kanske det också är rimligt att vi bidrar med en del av de nödvändiga mineralerna själv, menar vissa. På så sätt kan Sverige också minska de katastrofala humanitära och miljömässiga konsekvenser som vi ser i Kongo-Kinshasa till följd av gruvbrytningen.

Vad är det då som hindrar nya gruvor i Sverige? En del till förklaringen verkar ligga i en mycket krävande och komplicerad tillståndsprocess för att starta nya gruvor. I debatten överskuggas det dock av ett annat hinder: det organiserade svenska gruvmotståndet.

Nunnan och greven

En gruvkonflikt som har fått stor medieexponering är motståndet mot en vanadingruva på Österlen i Skåne, där den lokale greven Carl Piper har blivit frontfigur. Till sin hjälp har han nunnan Moder Christa vid klostret Mariavall. Framför allt är de oroade för risken för utsläpp av tungmetaller i vattnet till följd av en gruva, men också konsekvenserna för jordbruket. För journalisterna som bevakar frågan verkar den omaka duon vara oemotståndlig.

Sedan 27 juli 2018, när Moder Christa för första gången figurerade i media (i frågan om vanadingruvan), har inte mindre än 24 unika artiklar i fyra olika medier skrivits: SR, SVT, DN, SvD, GP, Ystads Allehanda, NSD, Dagen, Kristianstadsbladet, Folkbladet, Österlenmagasinet, Arbetet, HD, Filter. I femton av artiklarna förekommer Moder Christa på bild, ibland i kombination med greven.

Greve Piper har sedan flera år tillbaka tagit hjälp av PR-byrån New Republic. Tills nyligen stod på byråns hemsida att läsa att Carl Piper bland annat verkar för ett nationellt förbud mot brytning av alunskiffer, den bergart där de värdefulla mineralerna finns. Vdn för New Republic, Olle Schubert, har också själv skrivit under en debattartikel med Carl Piper i Kristianstadsbladet om att stoppa exploatering av uran i alunskiffer 2015. Artikeln blev återpublicerad i en rad regionala medier.

Schubert uppger dock att New Republic inte utfört något uppdrag åt Carl Piper under en längre tid.

– ”Nunnan och greven” är ett effektivt koncept som verkligen sticker ut. Men vi kan inte ta åt oss äran, det lanserades efter att vårt samarbete hade upphört.

Samtidigt menar han att det inte är något problem att skriva under debattartiklar som PR-konsult, om man gör det i en fråga som man brinner för personligen.

– Det är dock ganska ovanligt att vi själva frontar, det förutsätter att man har en roll bortom konsultuppdraget. I mitt fall handlar det om ett långvarigt engagemang kring hållbarhetsproblem kopplade till brytning av bergarten alunskiffer, säger Schubert.

I den rollen har Schubert och New Republic anledning att glädjas. Frågan om alunskiffern har nämligen nått ända upp till riksnivå, där skärpning av reglerna för mineralutvinning i bergarten nämns som en särskild punkt i Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna.

”Motståndsrörelsen”

Vanadingruvan på Österlen är också ett vanligt tema i några av de största och mest välgjorda reportagen i media. Ett av de bästa är Hanna Grosshögs reportage i DN om vanadingruvan på Österlen, som belyser frågan ur en mängd olika perspektiv. Även i Grosshögs reportage har Carl Piper och Moder Christa framträdande roller och figurerar på bild.

Tror du att greven och nunnan har bidragit till att göra gruvkonflikten på Österlen mer medialt intressant än andra gruvkonflikter?

– Det var inte en utgångspunkt för min artikel, däremot så tror jag att nunnan och greven gör det mer intressant för läsaren eftersom de karaktärerna avviker från normen, säger Grosshög.

Grosshög tar bland annat upp magasinet Filters senaste publicering där Moder Christa och greve Carl Piper poserar på omslaget med texten ”Motståndsrörelsen” i stora gula bokstäver. Omslaget skulle lika gärna kunna vara en affisch för ny Wallanderfilm.

– Man blir ju mer sugen på att läsa om där står en greve och en nunna. Om det bara hade varit vanligt folk hade man kanske inte skrivit lika mycket om det.

”Det du släpper ut måste vara renare än själva naturen”

Samtidigt som det lokala motståndet är välrapporterat i media underrapporteras orsakerna till den svåra svenska tillståndsprocessen, något som gruvnäringen vid några gånger lyft i media.

Erika Ingvald på SGU beskriver hur implementeringen av EU-direktiv har gjort svenska regler hårdare än andra europeiska länders. Det handlar dels om Natura 2000, ett nätverk som berör flera EU-direktiv och som skyddar den biologiska mångfalden i särskilda områden, och som nyligen användes för att fördröja tillståndsprocessen för gruvprojektet Norra kärr i Uppgränna utanför Jönköping.

Det andra handlar om vattendirektivet, där en prejudicerande dom i EU-domstolen 2015 som berörde den tyska floden Weser indirekt fick stora konsekvenser för tolkningen av EU:s vattendirektiv även i Sverige.

– Weserdomen innebär att det generellt är svårt att ha någon verksamhet nära vatten, vilket drabbar gruvor extra mycket eftersom de inte går att flytta, säger Ingvald.

Vattendirektivet har fått en särskild svensk tillämpning, som skiljer sig från våra grannländer. I implementeringen av direktivet har Sverige satt upp ekologiska miljökvalitetsnormer med gränsvärden som baseras på den genomsnittliga förekomsten av exempelvis grundämnen i Sverige. I områden med naturligt förhöjd förekomst av dessa ämnen kan detta få märkliga konsekvenser för gruvbolag som verkar där.

– Det som du släpper ut måste vara renare än själva naturen, säger Ingvald.

Hur svenska myndigheter tolkar miljöregler från EU-direktiv är ett tema som i princip är frånvarande i medierapporteringen, åtminstone i det material som jag granskat i DN och SR. Endast ett par artiklar lyfter ämnet och i högst kortfattade ordalag, utan att gå till botten med varför implementeringen just i Sverige är så hård.

Det handlar dock inte bara om en bristfällig mediebevakning av myndigheterna. Enligt Erika Ingvald har också gruvindustrin ett ansvar för att i högre grad lyfta EU-perspektivet i den nationella debatten och vara mer aktiva där de politiska besluten fattas.

– Ofta när jag varit med på möten i Bryssel om gruvfrågor är kartan kapad vid Stockholm eller Helsingfors. Det visar att de två mest gruvintensiva länderna i Europa måste ta sitt ansvar för att synas i gruvdebatten, säger Ingvald.

---

NMI har tidigare skrivit om bristerna i den svenska EU-rapporteringen i rapporten ”De osynliga konfliktlinjerna”.