Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Sande: Skolka från klimatstrejken!

Elever i Umeå tvingas delta i en klimatmanifestation, och det är ingen isolerad händelse. Det är problematiskt, eftersom demonstrationerna utgör ett politiskt ställningstagande. De som kommenderas ut att ta politisk ställning på skoltid borde vägra, och skolka på riktigt.

I fredags rapporterade Moderaternas webbtidning Nyheter i Västerbotten att elever mellan förskoleklassen och årskurs fem på Västangårds skola i Umeå kommenderades ut i en obligatorisk klimatmanifestation under skoltid. Att tvinga barn att delta i en politisk demonstration är svårförenligt med demokratiska principer, och det blir desto allvarligare av att händelsen inte var unik.

I våras skrev jag om den så kallade skolstrejken för klimatet och om faran med en generation som i det stora hela gör vad den blir tillsagd. Dagens unga undviker alkohol, tobak, sex och droger, och ber sina föräldrar om lov att skolka i syfte att delta i en demonstration för det vuxenvärlden har sagt åt dem är viktigt.

Flera läsare hörde av sig och delade med sig av upplevelser som påminner om klimatlockouten i Umeå. ”Mitt under pågående lektion med elever som valt att inte strejka stormar då en lärare in i klassrummet och börjar storskälla på eleverna för att de inte är ute och strejkar”, skrev en. En annan hade en lillasyster vars lärare släpat med hela klassen till demonstrationen ”som en sorts ’utflykt’”. Fallet i Umeå är inget separat fenomen; det är en del av en trend.

De som ser positivt på klimatstrejken porträtterar den förstås som de ungas revolt mot systemet. Det är inte en rättvisande bild. Aktivisten Greta Thunberg, som startade strejken, har själv berättat att en film hennes lärare visade i skolan blev startskottet för hennes engagemang för klimatet. Jag, och i princip alla andra i min generation, har sett samma sorts filmer. Vi har alla tittat på Al Gores En obekväm sanning och genomgått det efterföljande grupparbetet om växthusgaser. Klimatfrågan blir inte mindre viktig av att det är vuxna som strävar efter att unga ska intressera sig för den, men att låtsas som att unga har fått sin syn på klimatfrågorna  ur tomma intet framstår som ett försök att idealisera en rörelse man själv är drivande bakom. 

Det står till och med i läroplanen att eleverna ska lära sig omsorg om ”såväl närmiljön som miljön i ett vidare perspektiv” och utveckla ”ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor”.

När auktoriteter försöker tvinga en att ta ställning för vad de tycker är viktigt, är det enda rimliga att vägra.

När de som skolkar för klimatet gör det av egen fri vilja är det ett tecken på att skolan har lyckats med sitt mål att eleverna ska ta globala miljöfrågor personligt – även om det ibland dras till obehagliga extremer. Thunberg själv ger intryck av att må riktigt dåligt, som nättidningen Spikeds redaktör Brendan O’Neill påpekat. Men när elever tvingas ut att demonstrera blir det en annan sak. Då handlar det inte längre om barn och unga som tagit till sig vuxenvärldens argument och engagerat sig i dem, utan om att vuxenvärlden gör unga till ofrivilliga språkrör för sin egen agenda.

Klimatstrejken handlar inte bara om att sätta klimatfrågan på toppen av den politiska dagordningen. Strejkarna har en politisk agenda. Greta Thunberg har exempelvis kallat det absurt att fasa ut kolkraft i Tyskland så sent som 2038, och flera engagerade strejkare har talat om att ”ta krafttag” mot fossila bränslen. En kanadensisk demonstrant talade om att ”fortsätta slåss” tills ”fossila bränsleföretag hålls ansvariga för deras brott mot vår framtid”. Det ser alltså inte ut att handla om utveckling av miljövänlig teknik sida vid sida med ökat välstånd och förbättrad levnadsstandard för människor. Klimatstrejkarna vill göra sig av med en central energikälla, helst i går, alldeles oavsett om det hunnit utvecklas och etableras fungerande alternativ. 

Åtminstone är det vad de drivande krafterna bakom strejken verkar vilja. Många deltagare vill förmodligen bara visa att klimatfrågan är viktig. Ytterligare andra är dock ute och demonstrerar för att slippa få en frånvarostämpel i schemat, och det är ett problem. Obligatoriska politiska aktiviteter för barn är ingenting vi brukar associera med frihetliga demokratier.

Efter den mediala uppmärksamheten har visserligen rektorn för Västangårds skola i Umeå tagit avstånd från det mejl där en lärare angivit Greta Thunberg som anledning till manifestationen, och menar att fredagens klimatmanifestation på hans skola inte har något att göra med de större, internationella klimatstrejkerna på fredagar. Oavsett hur det ligger till med den saken, förekommer det av allt att döma att elever känner sig pressade att delta i klimatdemonstrationer.

När auktoriteter inte nöjer sig med att informera om vad de tycker är viktigt, utan försöker tvinga en att ta ställning för det, är det enda rimliga att vägra. Det är en ren principfråga; man deltar i demonstrationer av egen fri vilja, eller inte alls. De som kommenderas ut i klimatstrejk på skoltid borde göra just vad klimatstrejkarna från början uppmanade till. Skolka.