Vad Frankrikes slöjförbud i skolan lär oss

Kjolens dag. Låter det inte ungefär lika harmlöst som Kanelbullens dag? Men nej. Glöm det. Kjolens dag är titeln på en fransk film av Jean-Paul Lilienfeld från 2008 som först visades på den tysk-franska tevekanalen Arte och som sedan, trots att det inte var planerat, gick upp massivt på de franska biograferna.

Filmen utspelar sig i skolmiljö, liksom så många av de franska filmer som ringar in och problematiserar samtida konflikter – och våld.

En lärare i franska, gestaltad av Isabelle Adjani, ska arbeta med en text av Molière med en grupp högstadieelever. Det går dåligt. De lyssnar inte, de kastar glåpord och gliringar mot henne, särskilt killarna beter sig illa. Efter ett litet tag uppstår en situation där det visar sig att en av pojkarna har ett skjutvapen i sin ryggsäck. Läraren tar hand om det och istället för att gå till rektorn och göra som man ska, så vänder hon på hela situationen (det ska hända många gånger, en film full av omvälvande situationer) och hotar eleverna. Nu jävlar ska de spela Molière med inlevelse! Hon ser till att dörrarna låses inifrån och ett gisslandrama uppstår, där elevernas liv och aktiviteter i förorten vartefter framkommer på olika sätt. Parallellt med det som händer i det slutna rummet får vi glimtar av omvärlden där polis, skolledning och utbildningsministern gör väldigt släta figurer.

Utan att spoila filmen kan jag ändå nämna några av de teman som tas upp: Sexuella trakasserier, flickor som måste klä sig i säckar för att inte kallas horor, skällsordet islamofob i stället för diskussion i sak, det franska språkets förfall – en del av eleverna verkar inte kunna elementär franska, föräldrar som abdikerat, eufemismer som ”utsatta områden” eller ”kontext”, (andra) lärare som inte tar i konflikterna men i stället viftar med Koranen för att blidka radikaliserade elever, de etniska enklaverna, föraktet för demokratiska värderingar, gruppvåldtäkter, rån av elever utförda av andra elever, religiösa fördomar, våld och kriminalitet.

Det enda den faktiskt inte tar upp är just slöjan, eller huvudduken. Och samtidigt är ju just slöjan symbolen för hela den här världen, allt det vi inte vill ha inom varken en fransk eller svensk skola, den värld som väl också kan sägas styras av en form av hedersvåld utöver rå kriminalitet och den starkes rätt.

Att filmen har sin motsvarighet i verkligheten bekräftar Google, om än inte på en och samma plats vid ett enda tillfälle. Filmen står där, som ett monument över ett misslyckande. På något sätt gör det extra ont att det är just skolan som fallerar, ont i den franska nationalsjälen. Ingen annan institution är bärare av lika stora förhoppningar. Skolan ska förmedla kunskap och skapa goda medborgare. Den ska vara meritokratisk och den ska göra klassresor möjliga. Allt detta gjorde den också länge. Men inte nu längre.

Skolan ska förmedla kunskap och skapa goda medborgare. Den ska vara meritokratisk och den ska göra klassresor möjliga.

År 2004, under president Sarkozy, klubbades den lag som förbjuder elever i de grund- och gymnasieskolor den franska staten driver att bära överdrivet stora symboler eller kläder som visar religiös tillhörighet.

Här hänvisar man till den så kallade laïcité-principen som förstås inte bara gäller inom skolans område, utan har en lång historia och som kan sammanfattas som att den franska staten ska vara konfessionslös, laïque. Tre principer gäller: trosfrihet och frihet att uttrycka sin tro inom ramen för allmän ordning, staten skild från trossamfunden (framför allt den katolska kyrkan historiskt), jämlikhet inför lagen oberoende av personlig tro och övertygelse.

På en annan av den franska administrationens hemsidor kan man läsa om hur lagen om slöjförbud inom skolans område är tänkt att tillämpas. Man anar också den bakgrund som till exempel Kjolens dag beskriver genom texten:

Skolan har som uppgift att förmedla Republikens värderingar, bland annat alla människors lika värde, jämlikhet mellan kvinnor och män och vars och ens frihet inklusive val av livsstil (…) Laïcitén kan inte vidmakthållas utan en målmedveten kamp mot alla former av diskriminering. Skolans personal måste vara mycket uppmärksam på, och principfast i bemötandet av all form av rasism eller sexism, alla sorters våld mot en individ med hänvisning till reellt eller förmodat ursprung, etnisk eller religiös tillhörighet. Alla propåer, alla handlingar som reducerar någon annan i dessa hänseenden kräver en åtgärd – pedagogisk, disciplinär eller straffrättslig.

Som läsare av dessa texter och andra liknande anar, skymtar den diskussion som föregått den här lagen och som i princip fortsätter. Senast 2018 tillkom en bit om att mammor som följer med på skolutflykter inte heller får bära slöja.

Man kan också tycka att en enkel tygbit knuten om en flickas huvud borde kunna rymmas inom trosfrihet och frihet att uttrycka sin tro inom ramen för allmän ordning, men det är förmodligen den allmänna ordningen som riskerar att ta stryk, inte så mycket för att flickan bär slöja som för att de omgivande unga männen (och ibland familjerna i bakgrunden) kräver att hon ska bära slöja. Lagen omfattar klädsel; med andra ord inte heller traditionell manlig muslimsk klädsel är tillåten. Och någon av alla dessa texter kring laïcitén preciserar att man inte heller vill ha uppvigling/rekrytering inom skolans område.

Det är hårda ord som ekar ur en ännu hårdare verklighet. Som svensk och försiktigt skeptisk till förbud som metod får man sig en tankeställare.

Lagen omfattar klädsel; med andra ord inte heller traditionell manlig muslimsk klädsel är tillåten.

Fransmännen är överlag mycket fästa vid sin laïcité och tycker att det är bra att den tillämpas i skolan.

Ändå finns det ett kryphål eller vad vi nu ska kalla det, för de familjer som vill att deras barn går i en skola som förmedlar familjens värderingar. De privata skolorna, eller friskolorna, har också de en lång tradition i Frankrike. Dessa skriver in sig i ett gammalt mönster där staten stipulerar att alla barn har rätt till undervisning från sex till sexton års ålder. Denna undervisning kan ske i den statliga skolan, i olika sorters privata skolor och den kan även genomföras av föräldrarna själva. I det sista fallet finns ett väl utbyggt system för undervisning per korrespondens startat under andra världskriget.

För lika grundläggande som att barnen har rätt till undervisning är att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn och det även i den religiösa tro de själva hyser. Här finns förstås en uppenbar konflikt inbyggd mellan republikens värderingar och en del enskilda familjers värderingar, och så har det faktiskt också alltid varit, även om de grupper som på olika sätt ifrågasatt republiken varit små.

Vem som helst kan undervisa, inga krav på utbildning eller ämneskunskaper ställs.

De franska friskolorna är av två typer. Den första, privat med statligt kontrakt, i vilken de flesta eleverna går, har samma läroplan som den statliga skolan. Lärarna är utbildade vid statliga universitet eller motsvarande och staten betalar deras lön. Föräldrarna betalar för den religiösa biten. Ungefär 17 procent av samtliga elever från förskola till och med gymnasium går i en privat skola som har det här kontraktet med staten och cirka 97 procent av dessa skolor är katolska.

Den andra typen av friskola har inte någon deal med staten. Familjerna betalar allt och pedagogiken är helt fri. Vem som helst kan undervisa, inga krav på utbildning eller ämneskunskaper ställs. Staten kräver dock att en sorts ”minimum av gemensamma baskunskaper” lärs ut, men den kan inte kontrollera att dessa krav efterföljs förrän skolan är igång. I den här kategorin hittar vi strängare kristna skolor (mer eller mindre officiellt knutna till PiusX-sällskapet, SSXP) judiska, protestantiska och muslimska skolor, liksom skolor med specialpedagogik. Vid skolstarten 2018 var 73 000 elever (av nästan 13 miljoner totalt) inskrivna vid någon av dessa skolor.

Men det är förstås här vi hittar de mest konstiga och oroande tendenserna.

Det är här de flickor som tagits ur eller aldrig börjat i den vanliga skolan på grund av slöjförbudet hamnar.

Det var alltså under Nicolas Sakozy man införde slöjförbudet i den statliga skolan, efter många års debatt och flera prövningar i domstol av olika slag. Samtidigt uppmuntrade Sarkozy startandet av nya friskolor, som ju alltid har varit en hjärtefråga för högern.

Antalet friskolor ökade alltså så sakteliga, också de utan kontrakt med staten.

Efter vågen av islamistiska attentat 2015 gjordes ett försök att inventera friskolorna utan statligt kontrakt på grundskolenivå. Dels ville man veta hur många de var, dels försökte man kolla upp vad de egentligen lärde ut. Det man kunde konstatera vad att deras antal ökade markant, år för år. År 2016 grundades 93 stycken, att jämföra med 31 år 2011. Nu gällde det ju inte bara muslimska friskolor, utan generellt, men även antalet muslimska friskolor hade ökat markant – och fortsätter att öka.

Hollandes dåvarande utbildningsminister, Najat Bellaud-Belkacem, ville styra upp regelverket för öppnandet av nya friskolor. Hittills hade det varit extremt liberalt. Men hennes lagförslag avslogs av konstitutionsdomstolen. Delar av högern jublade. År 2018 var det dags igen; senatorn Françoise Gatel föreslog hårdare regler för etablering av nya friskolor och förslaget röstades igenom.

Den direkta orsaken till att det den här gången gick bättre var förmodligen en följetong i pressen om en muslimsk friskola i Toulouse, Al-Badr, vars undervisning inte följde reglerna och som skolinspektionen försökte stänga, men som fortsatte sin verksamhet länge i alla fall.

Enligt La Fondation pour l’école (ungefär friskolornas riksförbund) är dock inte det största problemet de muslimska friskolorna utan kontrakt med staten som när det gäller barn mellan sex och sexton år tar emot motsvarande 0,05 procent av alla barn i åldersgruppen. I stället är det ”hemundervisningen”, eller den ”gömda skolan”, ofta ordnad av moskén, som ju är fullkomligt laglig inom ramen för det franska systemet. Det är här de flickor som tagits ur eller aldrig börjat i den vanliga skolan på grund av slöjförbudet hamnar, enligt förbundet.

Här finns heller inga officiella siffror på hur många barn det rör sig om. Och det är förmodligen här, i den skuggzon eller helt under radarn som den del av islam som faktiskt är inte bara i konflikt med republikens värden utan i värsta fall explosivt farlig befinner sig.

Imamer skickades till Frankrike från ursprungsländerna vilket passade ursprungsländerna utmärkt – ett sätt att hålla koll på utflyttade medborgare.

– De trodde att vi skulle försvinna.

Jag minns inte var jag läste eller hörde orden, men som jag kommer ihåg det så var det en äldre fransk eller åtminstone fransktalande imam (en av de förnuftiga, en av dem som predikar fred och som har en fatwa över sig som gör att han får lov att leva ungefär som Lars Vilks) som uttalade dem apropå fransmännen i allmänhet och deras politiska ledare i synnerhet.

För detta är till stora delar islams franska historia. Osynlig. Under radarn. Och det man inte ser kan man ju tro inte finns. Man kan också tro att den här gruppen invandrare ska bete sig ungefär som tidigare grupper, gå upp i majoriteten, lämna sin religion, sitt språk, sin kultur, eller åtminstone stora delar av detta bakom sig.

Så blev det inte. Islam, och för den delen även arabiskan, lever kvar. Den har delvis blivit en del av det franska, men inte fullt ut och det beror även på religionens historia och ställning i det franska samhället.

Muslimerna i Frankrike blev många i och med rekordårens arbetskraftsinvandring som till stor del kom från de före detta kolonierna. Inledningsvis handlade det om endast män vars status var gästarbetarens. Sin religionsutövning fick de klara av bäst de kunde; den franska staten varken kunde eller ville lägga sig i den. Den var ju konfessionslös. Imamer skickades till Frankrike från ursprungsländerna vilket passade ursprungsländerna utmärkt – ett sätt att hålla koll på utflyttade medborgare. Enkla bönelokaler ordnades där det gick.

Så småningom, under Giscard d’Estaing som var fransk president 1974–1981, blev familjeåterförening tillåten. Nu kom fruarna och barnen, och i den mån barnen skulle lära sig arabiska ordnades så kallade Koranskolor, tillåtna av myndigheterna men helt utanför deras kontroll.

Efter rekordåren har Frankrike också fortsättningsvis haft stor invandring, till stora delar från Afrika och Mellanöstern. Liksom i Sverige har de nyanlända ”hamnat” i miljonprogramsområden som majoritetsbefolkningen i samma omfattning lämnat.

Ungefär så såg det ut då vågen av islamistiska attentat 2015 där många hundra människor mördades drog över landet.

Så småningom begrep både befolkning och politiker att det här handlade om franska medborgare som mördade andra franska medborgare på fransk jord, och det var något nytt. Tidigare attentat hade utrikisk koppling, ofta algerisk.

Att vi var många som undrade hur det här hade kunnat hända och vilka egentligen Frankrikes muslimer var, var uppenbart. Ganska snart kom jag över en rapport publicerad av den politiskt oberoende tankesmedjan Institut Montaigne (”Un islam français est possible” av Hakim El Karoui, 2016), ungefär ”En fransk islam är möjlig”. I rapporten gjordes en mycket grundlig undersökning av de franska utövande muslimerna: Hur deras historia såg ut, hur många de var, vad de tyckte var viktigt, hur de levde.

Fram trädde bilden av en mycket spräcklig grupp med många olika ursprung och trosinriktningar. Den var också helt oorganiserad, hade inga representanter som talade för den. Islam har ingen hierarki, ingen motsvarighet till påve eller ärkebiskop. Det blev också uppenbart att muslimer levde sin religion på mycket olika sätt. Majoriteten tyckte att det franska konfessionslösa samhället fungerade bra för dem, men det fanns en stor grupp av framför allt unga muslimer med låg utbildningsnivå, ofta andra generationens invandrare (eller konvertiter) som inte gick med på republikens värderingar och som satte sharia, alltså Koranens levnadsregler, över fransk lag. Men där fanns också en växande medelklass, intellektuella som deltog i samhällsdebatten – allt var med andra ord inte negativt.

I slutet av rapporten föreslog författaren en mängd åtgärder som skulle kunna leda till att islam och de franska muslimerna integrerades bättre och – jag höll på att säga ”på riktigt” – blev en självklar del av franska samhället. Omdistribuering av pengar från Saudiarabien, imamutbildning inom landet och arabiska som möjligt tillvalsspråk från och med högstadiet är bara några exempel.

Det är ju inte extremisterna som ska integreras; de är en fråga för sig och för SÄPO.

Det är ungefär här någonstans jag vill återknyta till den svenska debatten. Slöja eller inte slöja i skolan?

Det franska förbudet har antagligen löst en del problem. Å andra sidan har det förmodligen skapat andra.

Jag tänker snarare att det fransmännen kan lära oss i den här frågan är det här med att skaffa en tydlig helhetsbild av ett område, via forskning och utredning, allmänna och politiska debatter, som kan leda fram till bra förslag och så småningom vettiga beslut. Beslut väl förankrade hos majoritetsbefolkningen liksom hos den majoritet (jag utgår ifrån existerar) av de svenska muslimerna som vill leva i just Sverige, bidra, följa svensk lag.

För om man nu bryr sig om muslimska flickor och vill ge dem samma chans som alla andra barn i Sverige så är det förmodligen hela gruppen, eller alla olika sorters grupper av muslimer som finns i landet, som man faktiskt måste lära känna närmare – för att kunna komma vidare. Även om det finns kopplingar mellan extremistmiljöerna och islam så är det ju inte extremisterna som ska integreras; de är en fråga för sig och för SÄPO.

För det kan vi förmodligen också lära av Frankrike: inte heller de svenska muslimerna kommer ”försvinna” eller uppgå totalt i majoritetssamhället.

Islam har kommit för att stanna. Också i Sverige.