Utan Gud finns ingen nåd

Som om Gud fanns
Dan Korn
Timbro (2019)

När vi svenskar talar om det sekulära samhället vet vi egentligen inte vad vi talar om. Det är ett sätt att sammanfatta rabbin och folklivsforskaren Dan Korns senaste bok, Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter (Timbro, 2019). Korns huvudtes är att ”Vi lever som om Gud finns, men tror att vi tror att Gud inte finns.” Vi må tro att vi är ateister eller agnostiker, men avslöjar oss ständigt; i våra grundlagar (som slår fast att kungen måste vara lutherskt kristen), i vårt värdegrundsarbete, i vår kamp för mänskliga rättigheter, jämlikhet och demokrati, i våra tankar om synd, skuld och försoning. Kyrkan må vara skild från staten, men den lever i våra hjärtan, instinkter, impulser och föreställningar. Som om Gud fanns undersöker den judeokristna världsbild som så fullständigt präglat och ännu präglar Sverige, och försöker samtidigt visa hur det demokratiska, sekulära samhälle vi har i dag inte hade varit möjligt utan kristendomen.

Den tyske sociologen Max Weber menade som bekant att kapitalismens upprinnelse finns i den protestantiska etiken, i Luthers uppfattningen om arbetet som dygd och kall. Dan Korn ger Weber rätt men går ännu ett steg längre när han föreslår att den individualistiska, sekulära tillvaro vi i dag för går att härleda hela vägen till Gamla Testamentets Abraham, ”mannen som bröt med klansamhället”. Det är en intressant tanke; ofta brukar det annars heta att det är med kristendomen och det privata förhållandet till Gud som den västerländska individualismen uppkommer. Det är i och för sig en idé jag alltid haft ganska svårt för. Läser man evangelierna, Apostlagärningarna och epistlarna ser man en religion som i allra högsta grad tar avstamp i gruppen och gemenskapen, som ständigt säger ”vi”, som uppmanar till omsorg om den andre och genomgående använder den gemensamma kroppen som metafor.

Däremot är det sant att svenskar är mycket individfokuserade i sin trosutövning.

Jag har tidigare skrivit om nutida svensk religiositet och de märkliga sätt på vilken den kanaliseras i en post-kristen värld. Joel Halldorfs uppmärksammade bok Gud: Återkomsten (Libris, 2018) berör delvis samma ämne, och ifrågasätter samtidigt uppfattningen om Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder. Svensken tror fortfarande, men på New Age-gurus, demokrati, arbetarrörelsen, Greta Thunberg eller ”något”. Vad han inte har blivit är en urverksuppvriden förnuftsmaskin. Varför? För att det inte ligger i människans natur.

Dan Korn skriver: ”Mycket tyder på att vårt behov av helighet, något att tillbe och tjäna, något att tro på och annat som skapar mening i vår tillvaro inte alls, som många hoppades, blivit vetenskap och rationalitet.” Behovet av en berättelse är lika starkt i dag som år 1100. Dessutom är den där föreställningen om upplysningstidens klara ljus mer komplicerad än den först verkar – det vill säga bilden av 1700-talet som en tid då rationalitet och logik tog trons plats. Korn går igenom en radda upplysningsfilosofer, människor som ofta konstrueras i motsats till medeltidens mörkermän, och visar att de sällan såg sig själva som de hårdföra ateister historien velat förvandla dem till. Och vad än värre är för de moderna upplysningsivrarna – deras idéer om frihet, jämlikhet och broderskap kan direkt härledas till Bibeln.

Den brittiske författaren G K Chesterton menade att ”när människan slutat tro på Gud tror hon inte på ingenting utan hon tror på vad som helst. Och detta inbillade ’vad som helst’ kan vara minst lika krävande och förtryckande som den organiserade religionen.” Det har Chesterton förstås helt rätt i, och det är lätt för vem som helst att observera. Man behöver bara läsa en dagstidning.

I den kristna tidningen Sändaren skrev jag en text om den moderna syndakatalogen, om vad man i kristna kretsar brukar kalla lagiskhet – ett extremt fokus på gärningar, på rätt och fel, bortom nådens horisont. Moderna dödssynder är till exempel att flyga för nöjes skull, att äta kött, eller att flirta lite för frimodigt på jobbet (ja, eller till och med på den lokala baren). De värsta syndarna är vita, heterosexuella män som kör bil, grillar flintastek och säger opassande saker till damer när de druckit för mycket.

De medfödda synderna kan aldrig sonas: hudfärg, att vara av manligt kön, att ha fötts i ett land som på något sätt medverkat i kolonialism, slavhandel, vapenaffärer eller miljöförstörelse.

Det särskilt intressanta i sammanhanget är att dessa män anses vara bärare av ett slags arvsynd, något som Ivar Arpi och Adam Cwejman noterade i sin bok Så blev vi alla rasister (Timbro, 2017). Arpi och Cwejman anmärkte att den moderna antirasistiska diskursen bygger på en religiös världsuppfattning, men en där Gud avskaffats. De medfödda synderna kan aldrig sonas: hudfärg, att vara av manligt kön, att ha fötts i ett land som på något sätt medverkat i kolonialism, slavhandel, vapenaffärer eller miljöförstörelse.

Dan Korn citerar författaren Per Brinkemo, som vuxit upp i frikyrkan. Brinkemo beskriver det svenska samhället som en ”osynlig katedral”, präglad av religiösa värderingar som av någon anledning (blindhet? Förnekelse?) uppfattas som icke-religiösa. ”Vi tror att vi är normala när vi i själva verket är extrema. I Sverige har moderniteten och det sekulära samhället omformats till något som inte så lite påminner om en gudlös religion”, skriver Brinkemo. Denna gudlösa religion utövas inte minst av de nya ateisterna, som till skillnad från forna tiders gudsförnekare är missionerande, lika övertygade och brinnande som någonsin Jehovas Vittnen.

Problemet är, som åtskilliga skribenter observerat, att det inte finns någon nåd att tillgå i ett icke-religiöst samhälle. Vem ska förlåta synder? Efter att ha varit föremål för våldtäktsanklagelser och anklagelser som sexuella övergrepp och olämpligt beteende undrade den före detta Aftonbladet-journalisten Fredrik Virtanen om det inte fanns någon nåd, och skrev sedan en bok med just titeln Utan nåd. Korn skriver klokt att ”Om vi lever som om Gud fanns, men ändå officiellt påstår oss leva som om Gud inte fanns, blir det som är kvar av Gud en hård och oförlåtande Gud, en nådlös Gud.”

Där, tror jag, finns ett slags nyckel till det märkligt uppretade debattklimat vi har just nu – och till flera av våra enorma problem med identitet och självförståelse. Många kombattanter inom politiken, på tidningsredaktionerna, i fackföreningarna och säkerligen även i tankesmedjorna, i integrationsdebatten och i vallokalen, i skolan och på universiteten, har ingen aning om var de kommer ifrån, eller rättare sagt varifrån deras världsuppfattning kommer. De kan gott läsa Som om Gud fanns. Sedan får de gärna komma och hälsa på i kyrkan.