Ur askan i bidragsbranschen
Den som väljer att kremeras efter sin död kan bli en ofrivillig inkomstkälla för Allmänna arvsfonden, som tilldelas alla vinster från återvunna ädelmetaller i askan. Frågan är vad som är mest beklämmande: Hur Arvsfonden får in sina pengar, eller hur den fördelar dem.
När dess påstådda antiradikaliseringsprojekt ”Våra liv” avslöjades som en bluff, med dubbelfinansiering och försvunna fakturor, hade den Malmöbaserade organisationen Spiritus mundi hunnit kamma hem miljoner av skattebetalarnas pengar. Medan en av bidragsgivarna, MUCF, krävde tillbaka pengar från Spiritus mundi, upprättade organisationens samarbetspartners en uppföljare till ”Våra liv”. Den heter ”Safe space Malmö”, och får över en treårsperiod 12,5 miljoner kronor av Allmänna arvsfonden, som tidigare skänkt mångmiljonbelopp till Spiritus mundi.
Den sortens mindre nogräknad bidragsutdelning är tyvärr inget isolerat undantag när det gäller Arvsfondens bidragsutdelning. Upprepade granskningar ger bilden av en verksamhet som häller pengar över bidragsentreprenörer utan någon urskillning eller uppföljning. Men det riktigt beklämmande är inte hur Arvsfonden spenderar sina pengar, utan hur den får in dem.
I Malmöstadsdelen Limhamn har 6,5 miljoner kronor samlats ihop åt Arvsfonden de senaste två åren. Inkomstkällan är försäljning av metall, huvudsakligen ädelmetall. När en människa har kremerats söks askan igenom på jakt efter metall: guld, platina och så vidare som kan ha använts för att laga tänder eller liknande. Begravningslagen säger nämligen att de ska återvinnas och säljas, och att vinsten ska gå till Arvsfonden. Under perioden november 2016 till oktober 2017 uppgick värdet på den metall som såldes efter kremeringar till 80 miljoner kronor.
Att Arvsfonden tar pengarna när någon dör utan nära släktingar eller ett testamente, är vid det här laget relativt känt. Fonden, som enligt en granskning i Fokus har ”så gott om [pengar] att det till och med är svårt att hitta godtagbara projekt” att finansiera, bemödar sig dessutom om att stämma dödsbon på pengar. Men likplundringen på krematorierna är makaber i en klass för sig.
Man skulle åtminstone kunna tro att kyrkan hade vissa betänkligheter kring detta, men icke:
– Det är glädjande att kunna bidra med så mycket pengar till en sådan viktig verksamhet som den Allmänna arvsfonden utövar, säger Sven-Erik Perlman Aspeklev, kyrkogårdschef vid kyrkogårdsförvaltningen i Malmö, till SvD.
Ju större summor som betalas ut, starkare blir Arvsfondens existensberättigande enligt den rådande logiken i det offentliga Sverige.
Däremot skulle förmodligen många vanliga människor ha synpunkter på såväl Arvsfondens indrivningsmetoder som dess spenderande. Oavsett om man tycker att pengarna hör hemma hos skattebetalarna eller hos staten, kan man enas om att det finns bättre saker att göra av dem än att dryga ut kassan för bidragsentreprenörer. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har till och med varnat för att Arvsfonden finansierar islamistiska och antidemokratiska organisationer – något som inte vore överraskande med tanke på exempelvis MUCF:s historia av just sådan finansiering.
En orsak till problemet är att Arvsfonden har mer att vinna på att fortsätta ösa bidrag åt höger och vänster (kanske framför allt vänster), än att stänga av kranen för oseriösa organisationer. Ju större summor som betalas ut, starkare blir Arvsfondens existensberättigande enligt den rådande logiken i det offentliga Sverige. Det förklarar exempelvis att Arvsfonden aktivt uppmuntrar organisationer att söka bidrag för tvivelaktiga projekt. En av initiativtagarna bakom att placera nyanlända och människor som drabbats av afasi i samma lokal ”för att se om de med afasi, som inte kan tala, kan hjälpas av dem som inte kan svenska”, berättade för Fokus:
– Det var bara en idé vi fick, berättar en av initiativtagarna, men Allmänna arvsfonden tyckte vi skulle söka pengar.
Projektet fick nästan en miljon kronor, som under tre års tid betalar för de ansvarigas omkostnader.
Det hade varit trevligt att kunna välja kremering utan att behöva finansiera ”Safe space Malmö”.
Den som hoppas på att de återkommande avslöjandena om slöseri, fusk och moraliska tvivelaktigheter ska förändra något, hoppas med andra ord förgäves. Organisationer som Arvsfonden, MUCF och LSU har skapat en industri av bidragsentreprenörer vars främsta kompetens är att söka och leva på statsbidrag. Både bidragstagarna, Arvsfonden och de tjänstemän på Kammarkollegiet som förvaltar fonden har allt att vinna på att hålla pengarna rullande.
De enda som förlorar är resten av oss. Allt vi kan göra är att försöka undanhålla Arvsfonden medel. Vi kan testamentera våra eventuella pengar till släktingar eller till civilsamhället; det mesta är bättre än att bidra till Arvsfondens pengarullning. Vi kan välja att jordfästas i stället för att kremeras – än så länge beordrar inte begravningslagen likplundring – och välja begravning hellre än kremering när vi förlorat någon som inte själv hade någon åsikt i frågan.
Men det hade varit trevligt att kunna välja kremering utan att behöva finansiera ”Safe space Malmö”.