Samhälle Krönika
Universitetens åsiktspoliser ska inte få härja fritt
Företrädare inom akademin, medierna och kulturen borde ta täten i värnandet av yttrandefriheten och åsiktspluralismen, men fortsätter att göra motsatsen. Att regeringen vill utreda cancelkulturen på universiteten är därför välkommet, skriver Alice Teodorescu Måwe.
”Avsätt Alice Teodorescu som politisk redaktör på GP” hette ett digitalt upprop som riktade sig till min dåvarande arbetsgivare, dess ägare, ledning och annonsörer. Det samlade omkring 800 underskrifter och initierades av en forskare, tillika lektor, verksam vid Göteborgs universitet. ”Vi borde approchera annonsörerna och ägarna, ligga på chefredaktören. Jag tänker gärna vidare, kontakta mig gärna också på (mailadressen till universitetet) om ni har idéer och förslag hur vi kan se till att stoppa Teodorescu” uppmanade han på Facebook.
Att han använde sin arbetsgivares e-postadress – som alltså tillhörde ett universitet – i ett tarvligt försök att avsätta en journalist föreföll honom inte som olämpligt. Kanske hade det varit mer uppenbart om upprorsmakaren varit SD-anstruken och journalisten verksam vid Dagens Nyheters kulturredaktion.
När jag tänker tillbaka minns jag vänsterpolitiker, journalister och kollegor till forskaren som applåderade tilltaget. Nu skulle jag äntligen sättas på plats, tystas, skrämmas, och i bästa fall försvinna från det politiska samtalet. Det var en chockartad upplevelse också för en härdad opinionsbildare, även om jag valde att fokusera på de 16 000 namnunderskrifterna som samtidigt samlades till stöd för det fria ordet, och indirekt, mig.
Läs också:
Denna sedan länge överspelade historia säger mycket om den tid vi lever i: Om hur rädslan också i vår någotsånär civiliserade tid och del av världen skickligt kan användas som maktmedel; som ett sätt att tukta, framtvinga anpassning och i värsta fall självutplåning av den som inte följer flocken. Om de som utsätts, om de som utsätter, och inte minst om de som står bredvid och ser på eller tittar bort – i vart fall så länge som konsekvenserna inte drabbar någon av de egna. För sällan blir det så övertydligt som i dessa situationer hur många uppsättningar principer folk håller sig med; drabbas någon vars åsikter man delar, och därmed potentiellt en själv, protesterar man högljutt. Om inte, tiger man still eller rentav blir en del av mobben – allt för den ”goda” sakens skull.
Vi lever i en tid, i ett samhälle där de bastioner – akademin, medierna och kulturen – som borde ta täten i värnandet av åsikts- och tankefriheten, pluralismen och därmed oenigheten, i premierandet av det fria, prövande samtalet, också är de som tenderar att dras med i de strömningar som förespråkar det motsatta förhållningssättet.
Detta är på intet vis en svensk företeelse, tvärtom är den i högsta grad importerad, men i svensk kontext har den accentuerats av en politisk korrekthet som till betydande delar drivits på av diskussionen kring Sverigedemokraterna, migrationspolitiken och medelklassens behov av att framstå som tolerant, progressiv och godhjärtad. Jag skriver framstå för det är vad det handlar om, ty den intolerans och exkludering som oliktänkande i toleransens och inkluderingens påstådda tidevarv ger uttryck för vittnar om att det just handlar om en pose mer än om djupbottnad övertygelse.
Hotet mot den akademiska friheten kommer från de egna leden.
Just nu pågår en välbehövlig diskussion om akademisk frihet mot bakgrund av dels den debattartikel signerad av universitetslärare och forskare som varnar för att Tidöavtalet innehåller förslag som hotar de svenska lärosätenas autonomi och kvalitet, dels Kalla Faktas granskning av universitetens och högskolornas egna förehavanden i kontroversiella fall. Häxjakten på konsthistorikern Sara Kristoffersson, som i en debattartikel argumenterade för varför namnet på utställningslokalen Vita havet inte var rasistiskt vilket resulterade i att hon fick 44 kollegor och rektorn emot sig, är ett av många hårresande exempel på hur hotet mot den akademiska friheten primärt tycks komma ifrån de egna leden.
Utbildningsminister Mats Perssons (L) beslut att tillsätta en granskning med uppdrag att kartlägga cancelkulturens utbredning, är mot bakgrund av de senaste årens oroväckande uppgifter från allt fler håll mycket välkommet. Bara att frågan kommer upp på den högsta dagordningen skickar en viktig signal om regeringens syn på för demokratin så grundläggande byggstenar som yttrandefrihet, åsikts- och tankepluralism – bortom de nidbilder som konstrueras av politiska meningsmotståndare.
Akademin, medierna och kulturen reduceras till mötesplatser för ett privilegierat fåtal.
För till syvende og sidst är det just detta som allt handlar om – om institutioner som akademin, medierna och kulturen reduceras till mötesplatser för ett privilegierat fåtal, vars mål och mening är att bekräfta den egna gruppens förträfflighet, kommer det att ske på bekostnad av sökandet efter sanningen och den intellektuella eller konstnärliga autonomin.
Om akademin, medierna och kulturen ger upp tron på samtalet mellan meningsmotståndare som demokratins fundament och hjärta, vilka ska då axla detta för det fria samhället så existentiella åtagande framöver?
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!