Underskatta inte betydelsen av kommunismens fall

När jag får frågan om den viktigaste politiska händelsen i mitt liv brukar jag inte tveka om svaret: kommunismens fall. Jag gick på gymnasiet då och är alltså tillräckligt gammal för att ha minnen av världen före 1989.

I år har vi kunnat fira att det är 30 år sedan Berlinmurens fall, men feststämningen har inte infunnit sig. Det har varit fokus på besvikelser, på förhoppningar som inte har infriats. Det talas mycket – och inte utan skäl – om den liberala demokratins kris, men alltför lite om demokratins framgångar.

Många verkar ha glömt hur fruktansvärd situationen var då halva Europa var förslavat. Ända fram till början av 1989 blev man mördad av gränsvakter om man försökte resa från den östra delen av Berlin till den västra. Det är populärt att relativisera kommunismens brott, att till exempel jämföra Berlinmuren med Donald Trumps murprojekt, men Berlinmuren byggdes inte för att begränsa invandringen, utan för att låsa in den egna befolkningen.

Den svenska debatten förändrades

Händelserna 1989 förändrade den svenska debatten på ett avgörande sätt. Tidigare gjorde VPK ingen hemlighet av att sin önskan om ett helt annat samhällssystem. (Lyssna till exempel på Lars Werner i partiledardebatten 1976, som finns utlagd på SvT:s Öppet arkiv.) Många svenska intellektuella idealiserade kommunistiska länder och ifrågasatte demokratins värde. År 1952 reste Artur Lundkvist till Stalins Sovjet och skrev den romantiserade skildringen Vallmor från Taschkent. Han prisade den höga kulturella nivån i landet, folket läste stor litteratur och inga deckare. Han var lyrisk över barnhemmen – ”Sovjet förstår sig på barnuppfostran” – och över kolchoserna, ett system man menade borde prövas också i Sverige. Han beskrev hur han möttes av gapskratt när han frågade om det existerade slavläger i Sovjetunionen. Senare reste bland andra Jan Myrdal och Olof Lagercrantz till Kina och hyllade Mao.

Efter 1989 ville många sopa igen spåren och glömma vad de hade sagt om kommunismen. Lyckligtvis fanns det dock skribenter som påminde om det nära förflutna. Staffan Skott skrev boken Liken i garderoben (1991), där han omsorgsfullt kartlade Vänsterpartiets stöd för diktaturerna i öst. Kay Glans initierade 1991 en debatt om vänsterns skuld i Svenska Dagbladet, och Timbro gav samma år ut antologin Vänsterns moraliska skuld, med bidrag av bland andra Glans och Per Ahlmark. Ahlmark publicerade 1994 sin stora uppgörelse med intellektuella och politiker som hade stött diktaturerna, Vänstern och tyranniet.

Skott, Glans och Ahlmark ifrågasatte vänsterns idealiserade självbild, vilket väckte ilska. Ofta bemöttes de med invektiv istället för argument. Diplomaten Ingmar Karlsson hävdade att Ahlmark bara hade ”en like” i debatten, den fängelsedömde antisemiten och förintelseförnekaren Ahmed Rami. Ambassadören Anders Ferm hånade Ahlmarks utseende och beskrev honom som ”tunnhårig, mager och likblek”. 

Den missförstådde Fukuyama

En orsak till att det talas så mycket om besvikelser i dag är att det finns en överdriven uppfattning om den optimism och naivitet som skulle ha präglat tidsandan för 30 år sedan. Vi vet dock att en del inom vänstern blev sorgsna över Berlinmurens fall, vilket bland andra Johan Lundberg nyligen har påmint om. Men inte heller bland personer som avskydde kommunismen fanns det någon utbredd tro på att alla problem nu var lösta.

Västvärldens ledare blev närmast tagna på sängen av den snabba utvecklingen i Östeuropa. USA:s president George Bush d ä var överhuvudtaget en försiktig person, som inte använde överord. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher fruktade och försökte förhindra Tysklands enande.

I januari 1990 skrev den gamle antikommunisten Per Ahlmark ett brev till Georg Klein, som publicerades i deras bok Motståndet (1991). Ahlmark konstaterade att utvecklingen mot demokrati inte på något sätt var oåterkallelig: ”Tro aldrig dem som lovar oss att ingen återvändo finns när friheten tagit över. Massarbetslöshet, militära ingripanden, etniska konflikter och politiskt/ekonomiskt kaos kan åter kasta om utvecklingen.”

Berlinmuren byggdes inte för att begränsa invandringen, utan för att låsa in den egna befolkningen.

En person som ofta har beskyllts för naivitet är den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama. Nyligen skrev Wolfgang Hansson i Aftonbladet: ”Fukuyama deklarerade ’historiens slut’ där den västerländska liberala demokratin stod som segrare. Den perfekta, konfliktfria världen låg framför oss. Det lät för bra för att vara sant. Och det var det också.” Sådana formuleringar är vanliga men missvisande.

Fukuyama lanserade det hegelska begreppet i en uppsats 1989, som utvidgades till boken Historiens slut och den sista människan 1992. Uttrycket var mycket omstritt på 1990-talet och kan knappast beskrivas som typiskt för tiden. (Ahlmark kallade till exempel Fukuyamas uppsats ”bisarr”.)

Det är dessutom uppenbart att många av dem som angriper Fukuyama inte har läst honom. Han är betydligt mer sofistikerad än han brukar framställas. Någon rosenskimrande bild av en ny, konfliktfri värld gav han inte. Tvärtom skrev han till exempel att det är ”ytterst osannolikt att stabil liberal demokrati kommer att utvecklas i Uzbekistan eller Tadzjikistan inom en snar framtid”. Men han konstaterade också att den liberala demokratin nu inte hade någon stark utmanare med universella anspråk. Möjligen underskattade Fukuyama hoten från icke-universella, partikularistiska, inte minst nationalistiska riktningar.

Fukuyama skisserade också i sin bok två framtida hot mot den liberala demokratin. Även om liberalismen ger alla medborgare lika rättigheter accepterar den ekonomiska ojämlikheter, som vänstern kan fortsätta att angripa. Fukuyama spådde dock att ett allvarligare hot skulle komma från en höger som menade att det moderna samhället är alltför jämlikt, utslätat, konsumtionsinriktat och tråkigt, att det ger för lite utrymme åt genialitet, hjältemod, risktagande, konstnärlighet och unika individer. För att formulera denna möjliga kritik tog Fukuyama hjälp av Friedrich Nietzsche; det är från honom han hämtade uttrycket ”den sista människan”.

Förvisso kom det på redan på 1990-talet en seriös, välunderbyggd kritik mot Fukuyama. Den mest uppmärksammade fanns i Samuel Huntingtons bok The Clash of Civilizations 1996 (i svensk översättning Civilisationernas kamp). Huntington intar en betydligt mer relativistisk inställning. Han menar att det samhällssystem som passar i väst inte fungerar i andra kulturer. Det är farligt om vi tror att våra värden är universella och skall påtvingas andra.

Det är uppenbart att många att dem som angriper Fukuyama inte har läst honom.

En annan viktig bok från denna tid var den tidigare amerikanske utrikesministern Henry Kissingers Diplomacy (1994). Fukuyama kritiserade i Historiens slut den så kallade realistiska riktning inom utrikespolitiken som bland andra Kissinger företrädde. Kissinger gick inte i direkt polemik mot Fukuyama, men han gav en helt annan bild av historien och den samtida världspolitiken. I boken skildrade han den idealistiska traditionen i amerikansk utrikespolitik, som fick sitt genombrott när president Woodrow Wilson förde in USA i första världskriget med motiveringen att säkra demokratin i världen.

Kissinger föredrar i stället den ordning som gällde i Europa på 1600-, 1700- och 1800-talen. Då försökte varje land gynna sitt egenintresse i stället för att sprida en viss ideologi, och de olika stormakterna balanserade varandra. Kissinger menar att världen efter kalla krigets slut inte kommer att präglas av amerikansk hegemoni utan av att det finns flera jämnstarka stormakter. USA måste därför lära sig att bli en del av spelet och inte tro att de kan diktera reglerna.

Fukuyama, Huntington och Kissinger skiljer sig på många sätt, men en likhet är att de ofta blir angripna av personer som inte har läst dem. Jag menar att deras böcker fortfarande är relevanta, de bidrar alla med viktiga aspekter för att förstå dagens världspolitiska situation. Att säga att Fukuyama fick helt fel är förenklat och orättvist. Men han har, som den seriöse intellektuelle han är, fortsatt att skriva böcker där han delvis kompletterat och modifierat sina teser.